Nattlöpare av Marcus Olausson

Marcus Olausson med sin bok Nattlöpare Marcus Olausson med sin bok Nattlöpare

Jag har egentligen slutat att recensera böcker men då och då gör jag undantag för böcker jag verkligen kan rekommendera.

Nattlöpare av Marcus Olausson är en sådan bok.

Nattlöpare är tredje delen i en episk och storslagen fantasysaga om den unga Elderim som blivit utvald att rädda världen Serahema från undergång. I varje bok hittills har Elderim lärt sig en ny elementarkraft och Nattlöpare är inget undantag. När boken slutar behärskar Elderim tre elementarkrafter, men han känns samtidigt längre ifrån sitt mål än någonsin tidigare.

På många sätt är den här bokserien som en pusseldeckare där Elderim måste lösa ett antal gåtor i sin kamp för att rädda världen. Men vad händer när mörkret enar krafter som är mångdubbelt starkare än Elderim och hans färdkamraters? Hur ska en ung man kunna rädda hela världen från undergång?
 

Marcus Olausson Marcus Olausson

Jag har följt Marcus författarresa sedan första boken i hans fantasyserie om Serahema kom ut på Mörkersdottirs förlag för drygt två år sedan. Jag läser inte så ofta episka fantasyberättelser men Marcus lurade i mig att hans första bok i serien - De rotlösa - innehöll både kärlek och sex. 

Det var en klar överdrift. Men berättelsen innehöll så mycket mer och när jag läst klart första boken i serien var jag fast. Naturligtvis ville jag veta hur det skulle gå för den tafatta Elderim i hans jakt att rädda Serahema från undergång.

Redan i första boken slogs jag av hur duktig Marcus är på att beskriva miljöer. Jag kan ofta tycka att de går till överdrift och i fantasygenren är det lätt hänt att det blir för mycket av det goda. Men Marcus har med fantastiska miljöbeskrivningar utan att det någonsin blir för mycket - istället målar han upp sin fantasyvärld så skickligt att man som läsare stiger rakt in i den. 

Jag gillade också att bokens huvudperson - Elderim - var så ung och oerfaren. Han var ingen fullfjädrad krigare från början och det gjorde mig nyfiken. För hur kul är det att följa en hjälte som klarar allt och aldrig kan dö? Elderim däremot har inte stora chanser att klara uppdraget - det verkar ju totalt hopplöst att en sådan tafatt ung man ska lyckas rädda hela världen från undergång. Kul, tänkte jag, och läste vidare.

Här finns verkligen en möjlighet till character arc, som man säger på engelska. Det betyder personlighetsutveckling. Det är alltid givande när karaktärerna i boken utvecklas under resans gång. I tredje boken har Elderim utvecklats, men han är fortfarande en rätt tafatt ung man som famlar i blindo efter ledtrådar om hur han ska rädda världen. Det finns alltså fortfarande stora möjligheter till personlighetsutveckling.

Och just det att huvudpersonen är rätt tafatt och mest famlar i blindo gör att konflikten kan trappas upp så att det känns näst intill omöjligt att lyckas med uppdraget. Även om Elderim lär sig nya sker hela tiden på sin resa och lyckas komma över ledtråd efter ledtråd, så är han inte ensam om att trappa upp. Även motståndarlaget samlar sina trupper. Och motståndarna är verkligen inga små duvungar.

Det här är grundregeln för det som kallas konfliktupptrappning -  genom att såväl hjälten som motståndarna trappar upp du får spänningen i en bok att hela tiden stiga. Och spännande är det verkligen. Hela boken igenom undrar jag hur i helskotta det här ska kunna sluta lyckligt.

Men så kommer en delseger - oftast helt utan att jag kunnat förutsäga hur. Ändå känns det trovärdigt när det sker. Det är inte enkelt att lyckas med sina twister så att läsarna inte i förväg klurar ut vad som ska hända. Men Marcus lyckas verkligen överraska gång på gång.
 

Marcus Olaussons böcker
Marcus Olaussons böcker


Visst hade första boken en del svagheter. Marcus var ny som författare när han skrev den. Men ha överseende med det och läs hans böcker ändå, för historien är väl värd att läsas och det blir bara bättre och bättre.

Sedan första boken har Marcus vuxit enormt som författare. Andra boken, Bäraren, var betydligt bättre skriven än första. 

Och nu till tredje boken så känns Marcus som en fullfjärdad författare. Det märks att han har vunnit en rad priser med sina noveller och att han tagit med sig den lärdomen när han redigerade Nattlöpare. Marcus är nämligen utgiven i fyra novellantologier och har dessutom vunnit flera novelltävlingar. Att han dessutom haft en jättebra redaktör till denna sista bok har också gjort sitt till.

Marcus Olausson har jämförts med stora fantasyförfattare som Robert Jordan. Och jag som bara kikat lite i Jordans böcker kan inte uttala mig om det. Men jag läser mycket annan litteratur och jag kan förstå berömmet. För det känns som att Nattlöpare är skriven av en internationell bestsellerförfattare. Så stilsäkert för Marcus sin tredje bok i hamn.

Jag är grymt imponerad av boken. Jag fick helt klart en WOW-känsla när jag läste Nattlöpare och det får jag sällan.
 

Jag och Marcus Olausson på bokmässan 2016
Jag och Marcus Olausson på bokmässan 2016


Som vanligt är Marcus fantastisk på miljöer, men han har faktiskt vässat sig där också. Dessutom har han använt sig av liknelser som är så spot on att jag satt och gapade. 

Som författare vet jag hur svårt det är att få till de där liknelserna. Det är no-no att använda uttjatade uttryck. Istället ska man skapa nya som är skräddarsydda för genren, platsen, tiden och karaktärerna. Skriver man som Marcus en fantasysaga kan man inte dra till med en liknelse som "han var inte den vassaste kniven i lådan", för det är ju en nutida liknelse och dessutom fanns det inte knivlådor förr i tiden. Nej, då måste man hitta något annat som passar bättre. Och just det har Marcus lyckats med galant.

Inte för att jag kommer på något exempel just nu. Det dryper ju inte av metaforer och liknelser som i en bok av Ranelid. Nej, det är bara sådär lagom - någon gång ibland. Men när det händer är det lysande.

Men det som framför allt imponerade på mig är Marcus Olaussons världsbygge och alla trådar som han väver ihop till en gigantisk gobeläng. Jag tänkte flera gånger: Var får han allt ifrån?

Det är helt otroligt hur mycket som ryms i Marcus huvud. Och än vet jag inte hur han ska ro allt i land, men alla sex böckerna är färdigskrivna så jag vet att det finns ett väl genomtänkt slut på berättelsen.

Trots att det är så många sidohistorier är det inte krångligt att hålla isär dem. Visst var jag lite ringrostig när det var ett år sedan jag läste förra boken, men jag kom snabbt in i berättelsen igen.

Och det känns som att Marcus har en plan. Det känns som om nätet börjar spännas åt, att alla trådarna drar åt exakt samma håll som när man drar i mitten på en filt så att ändarna kryper närmre och närmre varandra. 

Men jag kan inte för mitt liv komma på hur den här planen ska gå i lås.

Och sådant gillar jag. Det finns inget förutsägbart i berättelsen. 

En mycket stark bok av en författare som utvecklats enormt på bara två år. Jag spår att Marcus Olausson har en lysande framtid som författare och att vi bara sett början.

Kram Pia

Kommentera gärna:

  • Pia Lerigon • 15 december 2016 18:28:25
    Tack Stefan, det har du så rätt i. Marcus är en mycket trevlig person. Icke att förglömma :D
  • Verkligen Stefan • 15 december 2016 12:49:30
    Härlig recension, Pia!
    Sedan är han ju en trevlig person också, den där Marcus O. Icke att förglömma.
    /SH

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln