En oberoende kvinna av Stella Cameron

I flera skrivhandböcker påpekas detta: En bra författare får fram handlingen i en historia utan att behöva låta sina karaktärer berätta allt som händer.

Stella Cameron hör tydligen inte till dessa författare och ändå står det på boken att hon har varit på New York Times bestsellerlista. Nåja, det kan inte ha varit med boken "En oberoende kvinna" för tillslut läste jag boken bara för att få veta om den kunde bli sämre än den redan var.

Och jo - det kunde den.

Boken är en romance och en av dem jag fått i Harlequins Silk-serie. Handlingen är det inget fel på: Boken utspelar sig i London 1822 och handlar om Sibyl som gått med i en kvinnoklubb och bestämt sig för att skaffa barn - utan att vara gift. Det är i och för sig en rätt kul bokidé, framför allt en historisk sådan. Samtidigt finns en sidohistoria där hennes stora kärlek advokaten Hunter blivit varnad för att både han och Sibyl svävar i stor fara om han inte åter igen öppnar ett av sina mest omtalade fall. 

Problemet med boken är alltså inte handlingen utan Stella Camerons sätt att berätta handlingen. Hon tar nämligen alla genvägar som finns och glömmer bort att läsaren kanske själv vill dra sina egna slutsatser och inte få dem skrivna på näsan. Och det gör boken oerhört tråkig. Men det slutar inte där.

Nej, boken börjar med att spöket Spivery i en lång inre monolog berättar vad boken ska handla om. Dessutom är hela kapitlet skrivet i kursiv text, vilket gör det ytterst jobbigt att läsa.

Redan här var jag nära att lägga ifrån mig boken, men jag befann mig på en ö långt ut i Stockholms skärgård och hade bara med mig denna enda bok, så jag var så illa tvungen att läsa vidare.

I andra kapitlet får vi stifta bekantskap med bokens huvudperson Sibyl och hennes syster Meg och här är det bara dialog sida upp och sida ned och det kastas in namn på mängder av personer så att jag blir alldeles snurrig. Jag förstod efter ett tag att det här är andra boken i en serie och att författaren genom att ösa ur sig namnen på alla personer som är med i serien och genom långa dialoger mellan systrarna försöker förklara för läsaren vad som hänt i den första boken.

Hua!

Hur kan man göra så mot sina stackars läsare? För det första dödar hon allt intresse för att läsa vidare och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av att få ett långt referat om vad som hänt i första boken. Vad som hänt tidigare har nämligen föga betydelse vad som ska hända i den här boken och OM det har betydelse kommer jag förstå det ändå. Man behöver nämligen inte förklara allting för sina läsare.

Tyvärr fortsätter boken på samma sätt. De fruktansvärt tråkiga kapitlen med spöket Spivey visar sig också vara ett sätt för författaren att förklara vad som händer i huset. Dessa varvas sedan med kapitel skrivna i dialogform. I princip allt avhandlas i dialog, sida upp och sida ned. Författaren verkar inte ens veta vad gestaltning är och när hon vid några få tillfällen lyckas gestalta sina karaktärer så undrar jag snarast om det skett av misstag.

Med andra ord - hela handlingen drivs framåt antingen genom att spöket förklarar vad som händer eller genom dialogform. 

Och dialogen blir därmed - av förklarliga skäl - fruktansvärt dålig. Det är infodump på infodump på infodump.

En infodump är, för er som kanske inte vet det, när författaren dumpar så mycket information på ett och samma ställe att man som läsare inser att det här bara är ett sätt för författaren att få fram bakgrundsinformation till läsaren. En infodump kan ske i dialog men också genom bakgrundsbeskrivningar eller inre monolog. Till och med långa miljöbeskrivningar för miljöbeskrivningens egen skull kan räknas till infodumparna. En duktig författare ser till att inga stycken i boken känns som infodumpar utan pytsar ut informationen i lagom stora bitar istället för att dumpa allt på ett och samma ställe. Genom att tvinga sig att inte använda dialogen för att förklara saker för läsaren tvingas författaren driva storyn framåt genom att göra läsaren till en del av handlingen. Det är inte lätt och därför frestas många författare till att ta till enkla knep - som infodumpar.

Det är därför som skrivarhandböckerna, med rätta kan jag tycka, varnar från att använda dialogen som ett verktyg för att pressa fram en massa information. Boken blir nämligen ytterst tråkig på så vis.

Men om man måste få fram viktig informaton på det här sättet kan man lätta upp genom att varva dialogen med att karaktärerna gör något - gärna något som är så udda att läsarna fascineras av vad som sker i bakgrunden av dialogen.

Inte ens det gör Stella Cameron. Nej, här pratas det sida upp och sida ned och på sin höjd lyfter någon en tekopp till sina läppar.

Men det är tyvärr inte slut på eländet. Som jag nämnde inleds boken med att Sibyl träffar sin syster. I ett senare kapitel för Sibyl en dialog med prinsessan Desirée och säger till henne "Jag har inga systrar". Redan i kapitlet efter träffar Sibyl sin syster Meg. Varför ens dialogen mellan Sibyl och Desirée handlar om systrar vet jag inte, för den informationen har ingen koppling till handlingen alls. Dessutom verkar ingen på förlaget ha upptäckt den grova redigeringsmissen. Och ärligt talat - en författare som lever med sina karaktärer skulle aldrig göra en sådan miss att huvudpersonen plötsligt förlorar sin syster när systern är en så viktig del av hennes liv.

Nåja, en redigeringsmiss är en redigeringsmiss och egentligen inte så mycket att bråka om: Det finns redigeringsmissar i alla böcker, måhända inte så grov som denna.

Men då kommer vi till själva storyn. Som jag berättade finns det en sidohistoria som handlar om att Hunter och Sibyl blir hotade till livet. En sådan sak kräver naturligtvis en fantastisk upplösning.

Nåja, Sibyl och Hunter går till huset som tillhör Hunters försvunna kollega för att åter igen försöka förmå hushållerskan att öppna dörren. Det hela urartar till ett enormt blodbad där det skjuts med pistoler och folk dör till höger och vänster. Med andra ord en rätt laddad scen.

En bra actionscen får läsaren att bli en del av händelseförloppet, får adrenalinet att pumpa och dig som läsare att darrande vända på nästa blad - orolig för vad som ska hända huvudpersonen.

Det här är ingen bra actionscen. Det är ingen actionscen alls. Allting förklaras nämligen genom - just det ja - dialog.

Har ni någonsin läst en bok där huvudpersonen refererar allt som händer genom att prata med dem som skjuter. Låt mig ge ett exempel:

- Han kommer redan tillbaka, sa hon till Hunter. Jag kan väl hålla pistolen eller vad det är, medan du binder Fishwell? Jag är faktiskt mycket stadig på hand. Jag kanske till och med kan sparka på honom, bara för att jag borde göra det.
- Stadig på hand? Sibyl snurrade runt men kände inte igen mannen som kom in i rummet. - Jag skulle inte bli förvånad om du är många trevliga saker. Bra idé att stå med ryggen mot mig båda två ...

Ja, och så fortsätter det. Och problemet - förutom att det är enormt tråkigt att läsa - är att jag inte hänger med. Plötsligt dyker det upp nya personer och andra försvinner och när kapitlet är slut vet jag varken ut eller in. Det går för fort helt enkelt, så det blir varken intressant eller förståeligt. 

Därtill verkar varken Sibyl eller Hunter ta illa vid sig av alla som dör runt omkring dem. Det finns ingen inre monolog, tankar eller känslor som kan få mig som läsare att känna oro eller må dåligt. Konstigt beteende egentligen att kolugnt befinna sig mitt inne i ett blodbad och fundera på om man borde sparka på den bundna mannen.

Det kastas dessutom in nya bihandlingar hela tiden. Bihandlingar som inte riktigt tas tillvara utan som får sin förklaring genom att antingen spöket Spivey förklarar det för oss eller genom - just det ja; dialog. Författaren gör inget med själva storyn, utan låter den mest glida undan och förklaras bort.

Okej, sexscenerna undrar ni säkert - var de bra då? Tja, Cameron lyckas bygga upp en viss stämning men sedan är det rätt pang boom rakt på och sedan var det över på nästan ingen tid alls. Om man räknar endast fullbordade sexakter finns det bara en i hela boken.

Om ni nu undrar varför jag läste ut boken så blev det tillslut så skrattretande att jag var tvungen att läsa vidare. Och grundhistorien var rätt bra, även om den slarvades bort av en författare som tog alla lätta utvägar som finns. När jag väl läst en bit in i boken ville jag trots allt veta hur det skulle sluta. Och om det - mot förmodan - kunde bli värre än såhär. Som författare lär man sig både genom att läsa såväl bra som dåligt skrivna böcker.

Kram Pia

Om ni vill bilda er en egen uppfattning om boken så hittar ni den här:
Harlequin
Adlibris
Bokus