Förra veckan träffade jag Lucy Dillon. Alla ni som älskar romance och feel good vet nog vem jag menar. Brittiska Lucy Dillon som skriver härliga feel good och alltid har minst en hund med i varje berättelse.

Jag har läst flera av hennes böcker och det var först och främst för hennes skull som jag så gärna ville gå på Books & Dreams författarafton på Oscarsteatern den 15 mars.

Jag hade ju bestämt mig, det var aldrig tal om att jag inte skulle gå, allt hängde på om min make jobbade den kvällen eller inte. Så fick jag klartecken att det var lugnt, han skulle vara hemma och ta hand om dottern. Men då var biljetterna slutsålda.

Nåja, tänkte jag. Om det är meningen att jag ska gå på Books & Dreams och träffa Lucy Dillon då kommer det lösa sig. Det brukar nämligen alltid lösa sig om det är meningen att det ska hända. Så jag lade ut en förfrågan på FB att jag letade biljetter och sedan väntade jag.

Dagen innan fick jag ett meddelande från en författarkollega: Pia, har du sett att någon säljer en biljett till Books & Dreams?
 

Om ni undrar varför det inte blivit något skrivartips på sistone så är det för att jag är fullt upptagen med att skriva på min bok Vågspel.

Vågspel är tredje och avslutande delen i min historiska kärlekromanserie om Leonore som vägrar acceptera sin lott som kvinna.

Det passar väl bra såhär på internationella kvinnodagen och allt :)

Visste ni att de 100 första orden är oerhört viktiga? Det är ungefär så långt som en potentiell köpare tjuvläser i en bok innan de köper den.

Ett bra knep att fånga läsaren redan i de 100 första orden är att börja med en konflikt.

Här är de första hundra orden i min nya bok Vågspel, så som de ser ut just nu. Det lär nog ändra sig många gånger innan boken kommer i tryck. :)

Det sög till i mellangärdet, som om andan fastnat där och inte ville ut. Det var något med hans hållning, hans blick. Leonore tog instinktivt ett kliv bakåt, men hennes far var snabbare. Han fick tag i hennes handled och ryckte till.
     ”Jaså, du är tillbaka.”
     Rösten var skrovlig, nästan hes. Andedräkten luktade starkt av brännvin när han tryckte ansiktet närmare hennes.
     Leonore tvingade sig att inte vrida bort kinden. Istället mötte hon hans blick utan att flacka.
     ”Vad vill far?”
     Hur kunde han veta att hon var tillbaka från Upsala? Varför hade han kommit? Och sedan slog det henne.

Kram Pia

Jippi. Idag korkas det upp champagne ... Nej, jag gillar ju inte champagne. Det får bli cola istället ;)

Helt otroligt att jag kom tvåa i Harlequins författartävling med min roman Falskspel, som är andra delen i min historiska kärkestrilogi om den egensinniga Leonore som vägrar gå i andras fotspår.

Förra året kom jag nämligen trea med första delen i samma romanserie, boken Dubbelspel.

Så jag avancerar en placering och får en halvdag med förlaget för att diskuera manuset. Åh, vad roligt det ska bli :)

Stort grattis till vinnaren Sofia Fritzson - jag misstänkte faktiskt att du skulle vinna.

Och grattis Sara Dalengren till tredjeplatsen. Du får ett fantastiskt pris - böcker för ett helt år.

Grattis även till Eva Ludvigsen och Sofia Ymén för att ni kom till final och topp 5. Tänk på att årets vinnare kom på samma placering som ni förra året. :)

Förlaget sa att det var väldigt hög kvalitet på bidragen i år och oerhört svårt att enas om en vinnare. De har dessutom planer på att ge ut fler än bara vinnaren.

Så STORT GRATTIS TILL OSS ALLA FEM! Må vi bli förlagskollegor allesammans. SKÅL!

Här är länken till Harlequins hemsida där de korar vinnaren: 
HarperCollins.se/Forfattartavling-2015

Stor kram från Pia

Min roman Falskspel kom till final i Harlequins författartävling och jag är nu en av fem som tävlar om ett bokkontrakt med världens största förlag HarperCollins.

Det är inte lite illa det :)

Förra året kom jag trea i samma tävling med min bok Dubbelspel, som var första delen i min historiska kärlekstrilogi om den egensinniga Leonore som vägrar gå i andras fotspår.

I år kom jag alltså till final med bok två i samma serie. Får se om jag lyckas bättre än en tredjeplats i år, trots att jag var hemskt glad över att vinna en hel årsförbrukning av böcker vilket är tredjepriset. 

Glöm nu inte att rösta på mig. Du kan rösta VARJE dag och från VARJE dator/smartphone fram till den 25 januari.

Rösta gör du via denna länk: Harlequins förattartävling

Kram Pia

Idag var deadline för del 2 i Harlequins författartävling, vilket innebär att skicka in hela manuset. Av dem väljs sedan fem manus ut som går till final.

Själv har jag ägnat tiden sedan jag fick veta att jag gått vidare med mitt manus Falskspel till att redigera. Två stora omgångar har det blivit. Tre fantastiska skrivarkollegor läste råmanuset och kom med kommentarer som hjälpt mig att strama upp storyn och få fram det viktiga. Vi får se om det håller hela vägen till final, jag hoppas ju det.

Förra året kom jag trea i Harlequins författartävling med mitt historiska manus Dubbelspel, som är första delen i en planerad trilogi. Falskspel är andra delen i samma trilogi. Leonore har klätt ut sig till sin bror och tagit hans plats på Upsala universitet. Om det framkommer att hon är kvinna åker hon ut fortare än kvickt. Det hela kompliceras av att hon måste dela lägenhet med två män, den intelligenta Michael som verkar se rakt igenom hennes förklädnad samt Vincent som är bror till den man som lämnade Leonore i första boken för att gifta sig med en annan.

Håll tummarna nu för att jag tar mig till final i år igen.

Kram Pia

Tjoho! Jag kom vidare till nästa deltväling i Harlequins författartävling 2015 och ska skicka in hela manuset för min bok Falskspel innan den 12 dec.

Råmanus är klart och jag håller som bäst på med redigeringen, men nu får jag sätta lite fart och inte slipa så mycket på varje kapitel som jag har en tendens att göra. 

Sedan får vi se om jag lyckas lika bra som förra året då jag gick till final och fick en fantastisk 3:e-plats där jag vann böcker för ett helt år. Det var för övrigt ett helt underbart pris och jag ser fram emot bokleveransen varje månad. Enda nackdelen är att det börjar bli väldigt fullt i min bokhylla - ett så kallat lyxproblem :)

Kram Pia

Harlequin upprepar förra årets författartävling. Då kom jag 3:a med min historiska kärleksroman Dubbelspel, som är första delen i en tänkt trilogi, och vann en hel årsförbrukning av böcker. 

Sedan dess har jag skrivit klart del 2 i trilogin och vad passar väl bättre än att skicka in den till årets tävling?

Sagt och gjort i lördags skickade jag in mitt första kapitel i min nya roman Falskspel.

Den egensinniga Leonore, som även första boken handlade om, har bestämt sig för att inte ge upp sin dröm om att studera på Upsala universitet (ja, Uppsala stavades så år 1858 då boken utspelar sig). Hon klär ut sig till sin bror, rymmer hemifrån och hamnar i ett snöigt och blåsigt Upsala där alla rum är uthyrda. Som tur är erbjuds hon boende hos två studenter. Det är bara det att den ena av dem, Vincent, visar sig vara bror till den man som lämnat Leonore för att gifta sig med en annan. Och den andra, Michael, är förvisso en kul prick, men också oerhört intelligent och verkar se rakt igenom hennes förklädnad. Om det framkommer att hon är kvinna mister hon sin plats vid universitetet och förlorar allt hon kämpat för.

Läs mer om tävlingen här:
Harlequins författartävling 2015

Kram Pia

Brenda Novak hör till de där författarna jag ramlar över ibland och där jag vet att jag inte blir besviken. Minnen av dig är inget undantag.

Det är en klassisk romance, utspelad i nutidens USA, men har en djupare innebörd än vad romance normalt brukar ha.

Boken handlar nämligen om Chayenne som växt upp med en syster och ett fyllo till morsa. De har flackat USA runt och mestadelen bott i olika husvagnsläger. Ibland har de haft mat på bordet, men oftast inte. De senaste åren har dock modern varit sjuk i cancer och familjen har därför blivit bofasta. Chayenne är hemligt förälskad i den snygga Joe, medan systern håller till med de farliga bröderna Amos. Så en dag dyker en privatdetektiv upp och söker efter Chayenne.

Chayennes jobbiga barndom färgar hennes sätt att se på världen och ger ett djup till boken, samtidigt som den tar upp en del jobbiga frågor och hur vi skulle hantera dem om det drabbade oss. Ändå tar det tunga och jobbiga aldrig överhanden, det blir snarare en krydda till boken.

Brenda Novak kryddar dessutom historien med ett triangeldrama när såväl snyggingen Joe som den lite farliga Dylan Amos förälskar sig i Chayenne. Jag gillar triangeldramor så det var ett extra plus. Dock tycker jag att Brenda lät Chayenne bli lite väl snäll och korrekt.

En sak som jag störde mig på är att Chayenne är runt 30 år, 31 om jag minns rätt, och hon bor fortfarande hemma i rucklet med sin mor och sin syster. Detta trots att hon har ett jobb. Förvisso är det hon som försörjer familjen då storasystern spenderar sin lön på sprit och droger och modern ligger för döden, men ändå. Hade hon varit 20 hade jag förstått det, men runt 30 så blir det konstigt.

Men i övrigt så var det här en lättläst och bra romance med ett tungt underliggande tema som kryddade den för övrigt mysiga kärlekshistorien mellan Chayenne och de två männen.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus
 

RayAnne Thaynes romance Lyckostunder gav mig just det - en lyckostund.

När allting fungerar är romance den genre som är absolut lättast att ta till sig, tycker jag. En skön stund i hängmattan, det är precis vad den här boken bjuder på.

Boken handlar om den knubbiga Charlotte som driver en godisbutik i Sugar Rush. Hon har äntligen lyckats gå ned i vikt men har fortfarande yppiga former. Då kommer hennes hemliga tonårsförälskelse Spencer Gregory in i butiken. Han är tillbaka efter några år som framgångsrik basebollstjärna men nu med ett fruktansvärt rykte i bagaget; anklagad för att ha langat droger till ungdomar.

Naturligtvis blossar Charlottes känslor upp igen och Spencer upptäcker för första gången sin bästa väns lillasyster som något annat än en snäll liten unge.

En rätt enkel plot, alldeles utmärkt för den här genren och det råder inga egentliga frågetecken om hur boken ska sluta. Så som det är i den här genren. Man vet vad man får.

Den enda problemet är att Charlotte ibland är lite för löjlig när det kommer till skäl varför hon inte kan ge sig hän för sina känslor för Spencer. Själva konflikten håller inte om jag säger så. Hon har alltid varit förälskad i honom och han blir intresserad av henne: Vad håller dem tillaka?

Nej, just det - ingenting. Och där är ett problem för ingen bok blir intressant om det inte finns en konflikt. Så RaeAnne fabricerar en konflikt som är rätt lam.

Men bortsett från det så var det en läsvärd bok. Sådär njutningfullt lättläst. Med bra sexscener ;)

Kram Pia

Boken kan du köpa här
Harlequin
Adlibris
Bokus

I flera skrivhandböcker påpekas detta: En bra författare får fram handlingen i en historia utan att behöva låta sina karaktärer berätta allt som händer.

Stella Cameron hör tydligen inte till dessa författare och ändå står det på boken att hon har varit på New York Times bestsellerlista. Nåja, det kan inte ha varit med boken "En oberoende kvinna" för tillslut läste jag boken bara för att få veta om den kunde bli sämre än den redan var.

Och jo - det kunde den.

Boken är en romance och en av dem jag fått i Harlequins Silk-serie. Handlingen är det inget fel på: Boken utspelar sig i London 1822 och handlar om Sibyl som gått med i en kvinnoklubb och bestämt sig för att skaffa barn - utan att vara gift. Det är i och för sig en rätt kul bokidé, framför allt en historisk sådan. Samtidigt finns en sidohistoria där hennes stora kärlek advokaten Hunter blivit varnad för att både han och Sibyl svävar i stor fara om han inte åter igen öppnar ett av sina mest omtalade fall. 

Problemet med boken är alltså inte handlingen utan Stella Camerons sätt att berätta handlingen. Hon tar nämligen alla genvägar som finns och glömmer bort att läsaren kanske själv vill dra sina egna slutsatser och inte få dem skrivna på näsan. Och det gör boken oerhört tråkig. Men det slutar inte där.

Nej, boken börjar med att spöket Spivery i en lång inre monolog berättar vad boken ska handla om. Dessutom är hela kapitlet skrivet i kursiv text, vilket gör det ytterst jobbigt att läsa.

Redan här var jag nära att lägga ifrån mig boken, men jag befann mig på en ö långt ut i Stockholms skärgård och hade bara med mig denna enda bok, så jag var så illa tvungen att läsa vidare.

I andra kapitlet får vi stifta bekantskap med bokens huvudperson Sibyl och hennes syster Meg och här är det bara dialog sida upp och sida ned och det kastas in namn på mängder av personer så att jag blir alldeles snurrig. Jag förstod efter ett tag att det här är andra boken i en serie och att författaren genom att ösa ur sig namnen på alla personer som är med i serien och genom långa dialoger mellan systrarna försöker förklara för läsaren vad som hänt i den första boken.

Hua!

Hur kan man göra så mot sina stackars läsare? För det första dödar hon allt intresse för att läsa vidare och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av att få ett långt referat om vad som hänt i första boken. Vad som hänt tidigare har nämligen föga betydelse vad som ska hända i den här boken och OM det har betydelse kommer jag förstå det ändå. Man behöver nämligen inte förklara allting för sina läsare.

Tyvärr fortsätter boken på samma sätt. De fruktansvärt tråkiga kapitlen med spöket Spivey visar sig också vara ett sätt för författaren att förklara vad som händer i huset. Dessa varvas sedan med kapitel skrivna i dialogform. I princip allt avhandlas i dialog, sida upp och sida ned. Författaren verkar inte ens veta vad gestaltning är och när hon vid några få tillfällen lyckas gestalta sina karaktärer så undrar jag snarast om det skett av misstag.

Med andra ord - hela handlingen drivs framåt antingen genom att spöket förklarar vad som händer eller genom dialogform. 

Och dialogen blir därmed - av förklarliga skäl - fruktansvärt dålig. Det är infodump på infodump på infodump.

En infodump är, för er som kanske inte vet det, när författaren dumpar så mycket information på ett och samma ställe att man som läsare inser att det här bara är ett sätt för författaren att få fram bakgrundsinformation till läsaren. En infodump kan ske i dialog men också genom bakgrundsbeskrivningar eller inre monolog. Till och med långa miljöbeskrivningar för miljöbeskrivningens egen skull kan räknas till infodumparna. En duktig författare ser till att inga stycken i boken känns som infodumpar utan pytsar ut informationen i lagom stora bitar istället för att dumpa allt på ett och samma ställe. Genom att tvinga sig att inte använda dialogen för att förklara saker för läsaren tvingas författaren driva storyn framåt genom att göra läsaren till en del av handlingen. Det är inte lätt och därför frestas många författare till att ta till enkla knep - som infodumpar.

Det är därför som skrivarhandböckerna, med rätta kan jag tycka, varnar från att använda dialogen som ett verktyg för att pressa fram en massa information. Boken blir nämligen ytterst tråkig på så vis.

Men om man måste få fram viktig informaton på det här sättet kan man lätta upp genom att varva dialogen med att karaktärerna gör något - gärna något som är så udda att läsarna fascineras av vad som sker i bakgrunden av dialogen.

Inte ens det gör Stella Cameron. Nej, här pratas det sida upp och sida ned och på sin höjd lyfter någon en tekopp till sina läppar.

Men det är tyvärr inte slut på eländet. Som jag nämnde inleds boken med att Sibyl träffar sin syster. I ett senare kapitel för Sibyl en dialog med prinsessan Desirée och säger till henne "Jag har inga systrar". Redan i kapitlet efter träffar Sibyl sin syster Meg. Varför ens dialogen mellan Sibyl och Desirée handlar om systrar vet jag inte, för den informationen har ingen koppling till handlingen alls. Dessutom verkar ingen på förlaget ha upptäckt den grova redigeringsmissen. Och ärligt talat - en författare som lever med sina karaktärer skulle aldrig göra en sådan miss att huvudpersonen plötsligt förlorar sin syster när systern är en så viktig del av hennes liv.

Nåja, en redigeringsmiss är en redigeringsmiss och egentligen inte så mycket att bråka om: Det finns redigeringsmissar i alla böcker, måhända inte så grov som denna.

Men då kommer vi till själva storyn. Som jag berättade finns det en sidohistoria som handlar om att Hunter och Sibyl blir hotade till livet. En sådan sak kräver naturligtvis en fantastisk upplösning.

Nåja, Sibyl och Hunter går till huset som tillhör Hunters försvunna kollega för att åter igen försöka förmå hushållerskan att öppna dörren. Det hela urartar till ett enormt blodbad där det skjuts med pistoler och folk dör till höger och vänster. Med andra ord en rätt laddad scen.

En bra actionscen får läsaren att bli en del av händelseförloppet, får adrenalinet att pumpa och dig som läsare att darrande vända på nästa blad - orolig för vad som ska hända huvudpersonen.

Det här är ingen bra actionscen. Det är ingen actionscen alls. Allting förklaras nämligen genom - just det ja - dialog.

Har ni någonsin läst en bok där huvudpersonen refererar allt som händer genom att prata med dem som skjuter. Låt mig ge ett exempel:

- Han kommer redan tillbaka, sa hon till Hunter. Jag kan väl hålla pistolen eller vad det är, medan du binder Fishwell? Jag är faktiskt mycket stadig på hand. Jag kanske till och med kan sparka på honom, bara för att jag borde göra det.
- Stadig på hand? Sibyl snurrade runt men kände inte igen mannen som kom in i rummet. - Jag skulle inte bli förvånad om du är många trevliga saker. Bra idé att stå med ryggen mot mig båda två ...

Ja, och så fortsätter det. Och problemet - förutom att det är enormt tråkigt att läsa - är att jag inte hänger med. Plötsligt dyker det upp nya personer och andra försvinner och när kapitlet är slut vet jag varken ut eller in. Det går för fort helt enkelt, så det blir varken intressant eller förståeligt. 

Därtill verkar varken Sibyl eller Hunter ta illa vid sig av alla som dör runt omkring dem. Det finns ingen inre monolog, tankar eller känslor som kan få mig som läsare att känna oro eller må dåligt. Konstigt beteende egentligen att kolugnt befinna sig mitt inne i ett blodbad och fundera på om man borde sparka på den bundna mannen.

Det kastas dessutom in nya bihandlingar hela tiden. Bihandlingar som inte riktigt tas tillvara utan som får sin förklaring genom att antingen spöket Spivey förklarar det för oss eller genom - just det ja; dialog. Författaren gör inget med själva storyn, utan låter den mest glida undan och förklaras bort.

Okej, sexscenerna undrar ni säkert - var de bra då? Tja, Cameron lyckas bygga upp en viss stämning men sedan är det rätt pang boom rakt på och sedan var det över på nästan ingen tid alls. Om man räknar endast fullbordade sexakter finns det bara en i hela boken.

Om ni nu undrar varför jag läste ut boken så blev det tillslut så skrattretande att jag var tvungen att läsa vidare. Och grundhistorien var rätt bra, även om den slarvades bort av en författare som tog alla lätta utvägar som finns. När jag väl läst en bit in i boken ville jag trots allt veta hur det skulle sluta. Och om det - mot förmodan - kunde bli värre än såhär. Som författare lär man sig både genom att läsa såväl bra som dåligt skrivna böcker.

Kram Pia

Om ni vill bilda er en egen uppfattning om boken så hittar ni den här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

Även den sämsta romance är läsvärd, sa Simona Ahrnstedt. Och jag tror nog hon har rätt. För även om boken kanske lämnar en hel del att önska så vill man i varje fall veta hur den slutar.

Lust & Löften är en sådan bok. Den är inte särskilt bra, men jag läste ändå ut den med lätthet och det kan jag verkligen inte säga om dåliga böcker i andra genres.

Boken utspelar sig på 1820-talet i England och Venedig och handlar om Victoria och Jonathan. Redan från början får man veta att de älskar varandra så redan där gör författaren en miss - normalt brukar själva intrigen handla om att de ska finna varandra och sedan göra allt för att få leva tillsammans. Här har författaren redan kapat början om jag säger så.

Efter ett tidshopp på fem år återvänder Jonathan för att anhålla om Victorias hand, men då är hon inte riktigt lika villig att ta honom tillbaka. Istället tvingas han tävla om hennes gunst.

Det är en plot god som någon annan när det kommer till romancegenren. Jag såg framför mig ridkapplöpningar, svärdfäktning och andra manliga sporter där Jonathan skulle utklassa sina motståndare. Men nej, så roligt fick jag inte. Själva tävlingen var rätt intetsägande.

Men det var inte därför som boken aldrig föll mig i smaken. Delilah Marvelle vet nämligen inte när hon ska avsluta ett kapitel. När allt som borde ha sagts i kapitlet är sagt så fortsätter kapitlet att mala på ett par varv till och tillslut så gäspar man högt och tänker - är inte kapitlet slut någon gång?

Boken hade lätt kunna kapats till en tredjedel och utrymmet användas till att utveckla själva storyn. Och sexscenerna. För de är rätt trista. När Victoria och Jonathan lyckats undvika att hamna i sängkammaren trots otaliga möjligheter så får de till det när det är som absolut minst trovärdigt. Därtill på ett ställe som inte är det minsta romantiskt och i en sexakt som är pang boom rakt på och sedan är det över. Och thats it. Bättre än så blev det aldrig.

Så visst läste jag ut boken och det utan några större problem. Men för att vara en romance blir betyget väldigt lågt.

Och med tanke på att jag vet hur hårda Harlequin är innan de godkänner ett manus så är det konstigt att just den här boken har passerat nålsögat. Framför allt som den dessutom översatts till svenska.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

När jag kom trea i Harlequins författartävling var vinsten ett års förbrukning av böcker. Efter att jag lyssnat med Anna, redaktör på Harper Collins, valde jag serien Silk och trodde att jag skulle få en bok i månaden - det blev tre böcker i månaden.

Och böckerna är sådana att jag bara vill läsa dem allihop: Nu!

Som ni vet har jag en diger läslista av vänners böcker och böcker som vänner tipsat om, men för några dagar sedan behövde jag en bok snabbt att ta med mig på bussen och jag plockade på mig en av romanceböckerna från Harlequin: Det blev Julia London och boken "Hjärtats dårskap".

Jag hann bara läsa två sidor på bussen och inledningen var lite seg så boken blev liggandes, men så igår läste jag vidare. Och när första kapitlet var slut var jag totalt fast.

Boken utspelar sig i Londons societet år 1812 och handlar om den orädda och självsäkra miss Honor Cabot, styvdotter till den omåttligt rike earlen av Beckington. Hon går in på en spelklubb för män och spelar skjortan av den ökända kvinnokarlen George Easton, den icke erkända utomäktenskaplige sonen till kungens bror. Attraktionen är naturligtvis omedelbart och deras relation totalt omöjlig. Precis som det ska. Honor behöver gifta sig rikt så att hon kan försörja sina fyra syskon och sin mor innan earlen dör och hon blir utkastad av sin blivande svägerska och George Easton har precis förlorat hela sin förmögenhet.

Det var ett tag sedan jag blev så fast i en bok att jag inte ville släppa den ifrån mig. Skälet till att jag inte gillade inledningen var att den var skriven i ett allvetande perspektiv där författaren förklarade vad som hände, men snart byttes perspektivet mot omväxlande Honor och George och då blev karaktärerna genast levande. Hon kan verkligen skriva den här Julia London.

Kärleksscenerna är dessutom välskrivna, heta och många. Betydligt bättre än Fifty shades of gray. Och historien sådär omöjligt så att man bara måste veta hur det ska gå.

När jag vaknade i morse med en brännande hals och ett halvtaskigt väder slog jag mig ned i fåtöljen och läste medan dottern lekte vid mina fötter. Och nu är boken utläst.

Som sig bör slutade allting lyckligt, förutom ett litet orosmoln: Vad hände egentligen med Honors syster? Det visade sig att boken är den första i en serie - troligen i fyra delar, en för varje syster - och jag hoppas naturligtvis att Harlequin kommer skicka mig nästa bok i serien så att jag får fortsätta följa systrarna Cabots öde.

Boken kan du köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

Den bästa romance jag någonsin har läst!

Simonas första bok Överenskommelser är fortfarande den bästa bok hon har skrivit och den bästa bok i genren romance som jag läst.

Boken utspelar sig i Sverige i början av 1880-talet där den intelligenta och frispråkiga Beatrice möter den karismatiska Seth - Stockholms mest omtalade ungkarl. Men Beatrice familj har andra planer för henne, planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth.

Det som gör den här boken till den bästa romance jag läst är att storylinen inte är rak. Den handlar inte bara om två förälskade människor som inte kan få varandra. Den här boken har en rad fler förvecklingar än så.

Därtill lyckas Simona med det absolut viktigaste - hon får mig att skratta, känna lycka, gråta, bli förbannad, må illa - ja, hon lyckas med något av det allra svåraste: Att beröra och beröra på flera känsloplan.

De två faktorerna tillsammans gör den till en av mina absoluta favoriter bland alla böcker jag någonsin läst och Simona till en av mina favoritförfattare.

Stort tack Simona för denna fantastiska bok.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Äntligen en riktigt bra romance!

Och det börjar redan på sidan 1 då änkan Silence Hollingbrook står inför den ökända piraten Mickey O'Conner för att förmå honom att ge tillbaka hennes barn.

Vad Elizabeth lyckas med är att skapa en spänning mellan de båda karaktärerna som lyser igenom boksidorna. Deras dialog är rolig och flirtig och får mig att bli nyfiken på boken - trots att det är en romance och alla vet hur en romance slutar.

Boken fortsätter att vara lika bra hela manuset igenom, med undantag för några få passager där vi får följa Silence bror som driver ett barnhem och där miljöbeskrivningarna tynger ned läsupplevelsen.

Jag sa precis att alla vet hur en romance slutar - den här boken är faktiskt annorlunda. Jag vill inte avslöja för mycket, men när jag lade den ifrån mig var det med en sten i hjärtat. Elizabeth har flera sidohistorier som vävs ihop i slutet och det var i en av dessa som slutet inte blev som jag velat. Men kanske hon bara velat öppna upp för nästa bok samma serie? Boken ingår nämligen i serien Maiden Lane, så jag kan ju hoppas.

Innan ni börjar läsa vill jag dock varna: Elisabeth låter piraterna tala med irländsk dialekt. Problemet när man inte har engelska som modersmål är att det stundtals är svårt att förstå vad de säger till varandra när författaren t.ex. stryker alla h:n så att him blir 'im, ändrar my till me och så vidare. Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att tänka på det sättet själv och det är rätt kul. Ay, men!

Jag får tacka Simona Ahrnstedts som tipsade om boken på sin blogg där hon bl.a. delar med sig av romance-tips.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här - jag kan tipsa om storpocketformatet med mjuka pärmar som var väldigt behaglig att läsa.
Adlibris vanlig pocket, storpocket
Bokus

Jag blev tipsad om boken the Charm School av Simona Ahrnstedt som skrev på sin blogg att det är en av de bästa böcker hon läst.

Med så stora ord från en av mina favoritförfattare blev jag naturligtvis nyfiken.

The Charm School är en historical romance som utspelar sig i Boston på 1850-talet. Huvudpersonen Isadora är den fula ankungen som inte passar in i sin vackra och framgångsrika familj. Istället lyckas hon komma med ett skepp som ska till Rio de Janeiro och som styrs av den unga och stiliga kaptenen Ryan - även han familjens svarta får. Tja, resten får ni gissa er till. Det bästa - och faktiskt det sämsta - med romance är att man alltid vet hur det slutar.

När allt är som mörkast funderade jag faktiskt på hur jag skulle känna om det visade sig att Ryan aldrig kommer tillbaka. Skulle det kännas befriande med en romance som faktiskt slutar med att de inte får varandra? Tja, tänkte jag - varför inte.

Men när han så dök upp - på det mest charmerande vis dessutom - var jag ändå glad att det slutade lyckligt. Så jo - nog är det väl skönt ändå att romance alltid slutar lyckligt?

Om det är den bästa bok jag någonsin läst? Nej, det kan jag inte säga. Simona Ahrnstedt skriver mycket bättre böcker.

Anledningen är att storyn i The Charm School är rak och traditionell. Hon träffar Honom. De kan inte få varandra. Den stora uppgörelsen och sedan slutar de i varandras armar. Det är en enkel storyline som går från A till B utan större känsloyttringar än en varm känsla i maggropen. För att bli den bästa bok jag har läst vill jag även skratta, gråta, vara förbannad, må illa - ju fler känslor en bok framkallar hos mig desto bättre är den på min skala. The Charm School var mest charmig och därför nådde den inte hela vägen fram.

Sedan kan det nog ha påverkat att boken är på engelska. Oavsett hur lätt jag har för att läsa kurslitteratur på engelska insåg jag att det var något helt annat att läsa romance på engelska - oj vad många ord jag aldrig stött på tidigare och några var så ovanliga att inte ens multipla lexikon kunde avslöja dess betydelse.

Men nog får boken godkänt. Det är en helt okej romance som följer genrens krav till punkt och pricka.

Kram Pia

Boken kan  ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Ja, så känner jag mig i varje fall sedan jag blev TREA i Harlequins författartävling.

Inte nog med att jag vann en valfri årsprenumeration på böcker, vilket var tredjepriset.

Harlequin ringde dessutom upp mig och vill diskutera mitt manus, vilket var andrapriset.

Om jag gör några ändringar, och det blir bra, så kommer de ge ut min bok Dubbelspel, vilket var förstapriset.

Så faktiskt känner jag mig som att jag vunnit TRE priser i en.

Därtill vann jag faktiskt folkets röst och det är den bästa vinst jag kan få.

Nu ska jag bara komma på hur jag ska göra min trilogi till tre avslutande böcker, istället för som nu då det är ongoing story som fortsätter i tre böcker.

Kram Pia

Ni är helt underbara - det är tack vare era röster, ert stöd, era hurrarop och er tro på mig som jag lyckades få ihop makalösa 8252 röster på min bok Dubbelspel i Harlequins författartävling och därmed vann folktets röst.

Nu är det bara att vänta tills på måndag den 15 dec då Harlequin offentliggör vem som blir deras vinnare Harlequins författartävling och deras första svenska författare.

Jag kan inte göra så mycket mer och oavsett hur det går känner jag mig som en vinnare. Jag har fått min första tidningsartikel om mitt författarskap skrivet om mig, jag har fått enormt stöd och många, många som skrivit i kommentarsfälten att de tycker min bok Dubbelspel verkar jättebra.

Det värmer enormt så stort TACK till alla er.

Kram Pia

Idag var det en läsare som jämförde Simona Ahrnstedts bok Överenskommelser med min bok Dubbelspel och bättre beröm kan jag nog inte få.

Handlingen i min bok är en annan, men gillar du Simonas böcker gillar du förhoppningsvis mina också.

Så rösta fram mig som vinnare i Harlequins författartävling - du kan rösta varje dag till den 15 dec. Den som får flest röster får sin bok utgiven.

Din röst är guld värd. Kram Pia

Här är länken till tävlingen:
http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Kram Pia
http://www.adlibris.com/se/bok/overenskommelser-9789186587604
http://www.adlibris.com/se/e-bok/overenskommelser-9789173517355
http://www.adlibris.com/se/bok/en-enda-natt-9789137143101
http://www.adlibris.com/se/bok/de-skandalosa-9789174751536
http://www.adlibris.com/se/bok/betvingade-9789174751062
http://www.bokus.com/bok/9789137143101/en-enda-natt/
http://www.bokus.com/bok/9789186587604/overenskommelser/
http://www.bokus.com/bok/9789174751536/de-skandalosa/
http://www.bokus.com/bok/9789174751062/betvingade/

"Har du gett den här boken till din svärmor!?!" brukar folk säga om min roman Dubbelspel som nu är i final i Harlequins författartävling.

"Ja, och inte nog med det", svarar jag. "Min chef läste högt ur den och lyckades pricka varenda sexscen."

Dubbelspel är en historisk kärleksroman som utspelar sig på 1850-talet. Naturligtvis kryddad med en hel del sex och erotik som det bör i en riktigt bra romance. Att svärmor tyckte det var på tok för mycket av den varan bryr jag mig inte om ;)

Glöm nu inte att rösta på mig i Harlequins författartävling så att boken blir utgiven!

Klicka på länken nedan och därefte på "Rösta". Ni kan rösta en gång om dagen per dator/telefon fram till den 15 dec.

http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Jippi!

Jag är en av fem som är i FINAL med mitt manus Dubbelspel i Harlequins författartävling.

Vinnaren får ett bokkontrakt med världens största förlagsgrupp. WOW!

Vinner gör den som får flest röster så RÖSTA PÅ MIG ;)

Här är länken: http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Stor kram från Pia

I lördags skickade jag in mitt bidrag till Harlequins författartävling, så nu gäller det att hålla tummarna för att jag blir en av de fem som går vidare till final!

Min bok Dubbelspel handlar om den stora frågan om kärleken är värd sitt pris.

Handlingen utspelar sig i 1850-talets Sverige och huvudpersonen Leonore drömmer om att få studera vid universitetet eller stå på en teaterscen, inte gifta sig som är brukligt för kvinnor.

Så en dag möter hon sitt livs stora kärlek och allt hon trott om livet omkullkastas.

Idén till boken fick jag redan som tonåring då jag funderade mycket på hur mitt liv skulle vara om jag var född i en annan tid. En tid då kvinnor inte blev myndiga eller kunde studera vid universitetet, då kvinnors lott var att stå vid spisen och föda barn och något annat var otänkbart.

Där föddes min huvudperson Leonore som revolterar mot alla konventioner i sin kamp om att äga sitt eget liv.

Att bokblogga har sina fördelar - jag har faktiskt fått några böcker som jag ska blogga om. En av dessa är Gömd av Theres Wittgren.

Nu kanske ni tror att jag säger det här bara för att jag råkar få betalt för att göra det?

Nej, så är det faktiskt inte. Gömd råkar vara en bok HELT i min smak. :)

Romance, helt enkelt. En bra sådan dessutom.

Plotten är den vanliga för romance: Ung kvinna möter ung man som hon inte kan få. 

Ramen för handlingen är dock lite ovanlig: Boken utspelar sig på Vadstena Kloster år 1478.

Det är således inga frasiga tyger och flådiga baler. Istället bär huvudpersonen huvudduk och vandrar runt i gråa salar, ber till gud och påtar i trädgården.

Och trots att livet står stilla och dagen har sin lugna rytm så lyckas Theres få mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta hur det ska gå för Vendela och Andreas i deras omöjliga kärlekssaga.

För Theres lyckas med det som är absolut viktigast i en romance: Hon får kärleken att kännas äkta och därtill skriver hon riktigt bra sexscener där t.o.m. den mest oskyldiga kyss får det att osa hett.

Det är dessutom totalt OMÖJLIGT att de båda kan få varandra, så jag undrar naturligtvis hur Theres ska ro det hela i land.

Det gör hon och tvisten i slutet är absolut inte vad jag väntat mig. Det finns egentligen bara en sak jag har att invända mot och det är att tvisten inte är riktigt underbyggd och inte helt trovärdig. Det hade varit enkelt åtgärdat genom att ge ledtrådar som gör att upplösningen känns som en naturlig följd av allt som hänt, utan att för den sakens skull inte behöver förta överraskningsmomentet.

Tyvärr kan jag inte avslöja mer för då försäger jag mig om slutet. Nej, ni får helt enkelt ta och läsa boken helt enkelt.

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus
 

Igår var det den 16 oktober och sista dagen då Harlequin skulle återkomma till de 25 personer som gått vidare i deras författartävling.

Tarotkorten talade sitt tydliga språk: Allt skulle gå min väg. Men jag skulle bli överraskad.

Dagen gick och inget mejl kom från Harlequin. Ingen telefon ringde.

Korten var ju så tydliga (både jag själv och min kära vän Ann som är otroligt medial såg samma sak i korten), jag hade skickat in manuset på en bra tidpunkt, mitt första kapitel har en riktigt bra cliff hanger (enligt alla som läst boken) och det kändes så bra i magen. Ändå kom det inget mejl. Hade korten fel? Och vad var det för överraskning jag skulle få?

Framåt kvällen insåg jag det uppenbara: Jag hade inte gått vidare. Nedstämd bestämde jag mig för att skita i mejlen. Nu skulle jag ta nya tag och gå vidare.

I morse vaknade jag och hittade ett mejl i min brevlåda:

GRATTIS du är en av de 25 som gått vidare i Harlequins författartävling.

Snacka om överraskning. Korten hade alldeles rätt. Min historical romance Dubbelspel har gått vidare i Harlequins författartävling.

Idag sa korten att jag skulle fira och ta det lugnt och det är precis vad jag har gjort! :) 

Romancedrottningen Simona Ahrnstedt har den här gången valt den svenska finansvärlden som skådeplats för sin senaste bok "En enda natt".

För en gångs skull vet jag vad hon pratar om för jag har jobbat större delen av mitt verksamma arbetsliv i just denna miljö.

Och det var ett uppvaknande att läsa en bok som skildrar det jag själv är en del av.

Intressant och det fick mig att fundera på mitt eget författarskap: Hur väl lyckas jag själv skildra det jag skriver om så det blir trovärdigt även för den invigde?

Skriv där du står, lyder rådet. Utgå från din egen bakgård. Men det har jag aldrig gjort för finansmiljön är ju så tråååååkig. Eller ...?

Simona gör det allt annat än tråkigt. Sedan är kanske jargongen inte klockren och karaktärerna lite för stereotypiska (för inte är vi väl så där hela bunten?) men frågan är om någon utomstående hade förstått boken om hon följt jargongen slaviskt. Åter igen frågar jag mig: Hur sanningsenlig måste man vara i en bok?

Kärlekshistorien - eller historierna, för det finns två - är det som vanligt inga fel på när Simona skriver. Hon är Sveriges romancedrottning av ett skäl och hon lever upp till sitt namn. Kärleksscenerna är heta och osar Fifty Shades of Gray med ett ovanligt rått vokabulär i sänghalmen, eller ska jag säga takterassen?

Det som gör mig besviken är att bokens huvudperson Natalia - när det krisar - inte tar strid som Simona lovar i boken. Hon stänger in sig i sin lägenhet och slickar sina sår. Det är först efteråt som jag som läsare får veta att hon ringt runt till alla sina kontakter. Det känns som att bli snuvad på konfekten. Jag hade velat vara där när hon blev förbannad och bestämde sig för att ta strid - jag hade velat att hon klädde upp sig för att "reppa" som vi säger i finansbranschen - det vill sig representera och bjuda kunden på lunch eller middag. Jag hade velat vara med när Natalia försöker övertala alla att rösta just på hennes familj. Och jag hade velat att hon köpte aktier, aktier, aktier för varenda penning hon ägde. Hon skulle pantsätta sin lägenhet, begära hjälp från sina vänner och allt det där som krävs för att vinna över ett fientligt övertagande.

Men där svek Simona mina förhoppningar.

Nu är det här en romance och som romance är boken bra. Att skildra en stark och väldigt intelligent kvinna i finansbranschen lyckas Simona sämre med. Jag känner verklighetens Natalia De la Grip och jag vet vad hon gjorde när finanskrachen drabbade hennes familj och de stod överbelånade upp över öronen. Jag hade önskat se samma handlingkraft i Natalia som jag såg hos min väninna. Men nej, det är inte en sådan bok. Ni får ta Simonas ord på att Natalia är hemskt intelligent och slå er till ro med att det här är en romance - inget annat. Jag hade nog för stora förhoppningar när jag läste boken, så kan det vara.

Om jag kommer att läsa Simonas nästa bok?

Jajamensan för Simona är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes första bok "Överenskommelser" förblir min favorit i romancegenren.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/en-enda-natt-9789137143101
http://www.bokus.com/bok/9789137143101/en-enda-natt/
 

Lagom till mitt manus till min historical romance Dubbelspel var klart så kom Harlequin till Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra om det var meningen.

Nu är första kapitlet inskickat till Harlequins författartävling!