Jag gjorde ett misstag: Jag såg filmen Divergent.

Efter att jag läst boken blev jag nyfiken på hur huvudpersonerna såg ut på filmen, så jag hyrde den i tron att den skulle vara lika bra som filmatiseringen av Hungerspelen.

Men oj vad besviken jag blev.

Rätt mycket av storyn från boken är struken och vissa delar har gjorts om helt. Okej, jag antar att de behövde korta storyn för att få in allt i en spelfilm, men det gick ju med Hungerspelen och den boken var ju lika lång som Divergent.

Både Divergent och Hungerspelen är skrivna i jagform. I filmatiseringen av Hungerspelen har regissören löst det genom att låta tittarna följa fler än bara en person. I Divergent har regissören behållit förstapersonsperspektivet vilket innebär att alla scener är sedda ur Tris perspektiv. Det är en miss som tvingat manusförfattarna att skriva om stora delar av Divergent och alltså en av anledningarna till att filmatiseringen av Divergent är så mycket sämre än boken.

Dessutom tycker jag inte att rolltolkningarna håller. Four är inte alls lika tuff som i boken utan ser snäll ut mest hela tiden och den elaka Erik är inte särskilt skrämmande. Den psykopatiska Peter märks knappt över huvud taget och relationen mellan honom och Tris är mer vänskaplig än något annat. Slagsmålen är inte särskilt blodiga och överfallet på Tris inte särskilt skrämmande. Filmen är rätt barntillåten om jag säger så.

Enda scenen som är bättre än boken är den när Tris och Christina ska ta flaggan. Här har storyn utvecklats. Dock har den ändrats så att det är Tris som tar flaggan och inte Christina.

En annan sak som är bättre i filmen än i boken är att det är fler elever i filmen. I boken är de ju bara 20 och just det var väldigt ologiskt. I boken är de utökade till drygt 30, vilket även det är lite för lite för att vara trovärdigt.

Slutet är för övrigt helt förändrat och jag undrar hur de tänkt sig att den förändringen ska påverka film två och tre. Nu har jag inte läst de andra böckerna i serien, men en sådan förändring borde få följdeffekter.

Men det värsta med filmen är att den fantastiska kärlekshistorien mellan Tris och Four förminskats till nästan ingenting. Det finns ingen spänning, ingen glöd och de kysser varandra bara en enda gång. Inte ens det fantasiska slutet där Four säger att han älskar Tris har de med. I filmen kramas de bara och han säger något tafatt att han vet vem hon är eller något i den stilen.

Hur kan man förringa en sådan fin kärlekshistoria?

Nej, filmen var en stor besvikelse. Boken var tio gånger bättre. Alla ni som sett filmen men inte läst boken - läs boken!

Kram Pia

I torsdags var jag på Camilla Davidssons bokrelease för uppföljaren till Under vintergatans alla stjärnor som heter Pensionatet vid världens ände.

Visste ni att Camilla driver ett eget pensionat, eller bed & breakfast, ute på Fårö som heter Fårögården? Den här veckan är det författarvecka på Camillas B&B och jättemånga av mina författarkollegor skulle dit. Jag blir ju lite avundsjuk, även om jag inte hade kunnat följa med själv ens om jag vetat om det. Dottern börjar nämligen i skolan imorgon och sådant kan en mamma inte missa :)

Camillas release var den lyxigaste hittills. Vi var i gamla tändstickspalatsets, Kreugers vackra hus på Trädgårdsgatan i Stockholm och det bjöds på goda ostar, prescutti och salami samt ständig påfyllning i skumpaglasen. Trevliga människor och förutom att jag träffade en massa författarkollegor och förläggare som jag kände sedan tidigare lärde jag även känna lite nya personer.

Tack Camilla för en jättetrevlig release. Nu har jag två av dina böcker att se fram emot att läsa.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Jag erkänner; jag är ungefär 2-3 år efter alla andra när det kommer till att läsa boken Divergent. I varje fall om jag får tro hyllningarna som var tryckta i min bok.

Divergent påminner rätt mycket om Hungerspelen på så vis att det handlar om ett framtida USA med rätt speciell politisk idiologi och en stark ung kvinna som måste genomgå rätt jobbiga utmaningar för att överleva. Men ändå är inte det här en sämre kopia av Hungerspelen. Nej, den här boken har ett klart egenvärde. Och det säger jag trots att Hungerspelen är en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Divergent handlar om 16-åriga Beatrice som måste välja falang. Det finns fem olika att välja bland och väljer hon något annat än det som hon är uppvuxen i kommer hon aldrig mer återse sin familj. Men Beatrice är inte som alla andra. Hon drömmer om något annat än sina föräldrar och under testerna framkommer det att hon är divergent, något hon får rådet om att inte yppa för någon eftersom det är väldigt farligt. Beatrice vet varken ut eller in och vet inte vad divergent betyder eller varför hon inte får säga något. Men när valdagen kommer väljer hon att lämna sin falang och istället gå med de i de tappras falang. För att bli en av dem måste hon först genomgå en månads stenhårda tester och bara hälften av alla som sökt sig dit kommer att bli antagna. Resten blir falanglösa, vilket innebär ett liv i missär och utan naturlig tillhörighet. Det blir inte bättre av att hennes medtävlare är beredda att gå över lik för att vinna och hon förvirras av sina känslor till den skrämmande ledaren Four.

Jag måste erkänna; precis som alla hyllningar om boken så håller jag med - den var oerhört svår att släppa ifrån sig. Jag ska ju skriva på min egen bok, men jag skrev inte ett ord förrän Divergent var utläst. Och det är ju bara första delen i en trilogi så jag gör nog bäst i att inte köpa resten av böckerna i serien förrän mitt eget manus är klart ;)

Precis som Susanne Collins skriver Veronica Roth med ett bra driv. Det finns inga trista eller onödiga partier och jag lockas hela tiden läsa vidare. Det som jag gick igång på var naturligtvis den spirande kärlekshistorien mellan Beatrice och Four. Veronica lyckas verkligen skildra den där unga nyförälskelsen och den jobbiga perioden innan man vet om den andra känner likadant. Det är småsaker som får mig att inse att Four nog har ett gott öga till Beatrice. Det är en lite för lång blick, ett extra ord, en klapp på axeln. Små, små saker som får mig att bli sådär lycklig i kroppen och tänka att jo du Beatrice, den där skittuffa och supersnygga Four som får alla att darra, är nog lite kär i dig. Fast Beatrice förstår det inte alls till en början. Hon förstår knappt sina egna känslor. 

Och det jag minns mest när jag slagit ihop boken är Fours ord till Beatrice: "Jag tror nog at jag kanske är kär i dig. Kanske är jag redan säker, men vill bara inte skrämma dig." Beatrice svarar: "Som du vet är jag inte så lättskrämd av mig." "Okej", säger han. "I så fall älskar jag dig." Och där smälte jag totalt :)

Och för er som inte gillar kärlek och romantik - nej, det här är en action och fantasy och kärleken är bara den där extra kryddan på moset. Som jag brukar säga: En bok blir alltid bättre av en kittlande kärlekshistoria.

Nåja, undrar säkert ni som följt min blogg och vet att jag brukar hitta alla möjliga och omöjliga logiska luckor i de böcker jag läser. Jodå, Divergent är faktiskt inget undantag - det smiter in konstigheter här också.

Det som störde mig mest är att jag inledningsvis får intrycket av att det är väldigt många 16-åringar som genomgår den här riten. Jag menar: Det finns fem falanger som bor på olika delar av stan, men vars barn går i samma skola. Det måste ju vara en gigantskola, tänker jag. Boken utspelar sig i ett framtida Chicago och Chicago är idag en rätt stor stad med nästan 3 miljoner invånare. Jag antar att det var rätt många som överlevt i detta framtidsscenario. Under själva riten där ungdomarna ska välja falang är det hur mycket folk som helst och de flesta väljer den falang som de själva är uppvuxen i. Några få gör som Beatrice och byter falang till allas stora fasa. När Beatrice sedan springer ut tillsammans med de andra som valt de tappras falang så är det hundratals springande fötter. Summa summarum: Jag fick intrycket av att det var rätt många som valt de tappras falang och att Beatrice var udda som valt att byta falang.

MEN - sedan får jag veta att det är nio personer som valt att byta till de tappras falang. Det var inte så konstigt för i min värld så var det ju så få som bytte falang. Det konstiga är när det framkommer att det bara var elva personer som valt att stanna i de tappras falang och som alltså var födda i denna falang. Totalt sett tjugo stycken ungdomar, Och så ett par personer som ramlade av tåget och blev falanglösa direkt, så säg tjugotvå. Det betyder att det är ungefär hälften av alla som bytt falang - med andra ord inget ovanligt alls att vara falangbytare. Trots det skrivs det uttryckligen ut att de flesta valt att stanna kvar inom sin falang. Jag tycker inte att en uppdelning på 55% kontra 45% är så jättestor skillnad och jag tror de flesta skulle anse att en grupp på nio och en grupp på elva är rätt jämnt fördelat.

Dessutom påstås det ingenstans i boken att det är ovanligt få som söker till de tappras falang. Nej, tvärt om får jag för mig att det är rätt jämnt mellan falangerna. Tjugotvå ungdomar gånger fem falanger innebär 110 ungdomar totalt. Det blir tre till fyra gymnasieklasser det. Inte mer. För det är inte så att man väljer falang den dag man fyller 16 eller den månad man fyller 16, nej - falangvalet sker endast en gång per år så alla 16-åringar det året gör valet samtidigt.

Hm, så den här "jättestora" skolan som Beatrice gick i är alltså rätt pluttig. Men om den är så pluttig borde det ju finnas fler gymnasieskolor, eller hur? För inte kan det väl vara så att gigantstora Chicago endast har lite drygt hundra stycken 16-åringar totalt? Och om det är så att det finns flera gymnasieskolor så är det konstigt att inte varje falang har sina egna skolor när de lever så åtskilda från varandra i övrigt.

Det här är rätt intressanta frågor för att få ihop den här fantasyvärlden och ändå reflekterar författaren inte ens över frågorna. Mycket annat får vi svar på, men inte just det här. Och det vore ju så lätt att skriva att dessa tjugo ungdomarna kom från denna gymnasieskola, men att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak.

Fast jag tror inte att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak för Beatrice och hennes studiekamrater får nämligen göra sina månadslånga tester i de tappras högkvarter och det kan ju bara finnas ett högkvarter. Och då kan man ju undra var de andra gymnasieskolorna håller hus. För ingenstans nämns det hundratals, eller tusentals trängade elever i dessa lokaler. Nej, det är bara dessa tjugo. Och är det så att olika skolor har de här valen vid olika tillfällen under året, så betyder det max 12 skolor i hela Chicago. Det är inte mycket. Framför allt inte om alla skolor bara har 3-4 klasser i varje årskurs.

Det författaren däremot lyckas med är att förklara det väldigt konstiga i att ha en fantasyvärld där man delat upp befolkningen i fem falanger som alla står för varsitt karaktärsdrag. Det tyckte jag inledningsvis var jätteknäppt, men det får faktiskt sin förklaring. Okej, jag är fortfarande skeptisk, men det funkar. Dock hade jag själv valt andra falanger om jag hade skrivit boken och de tappra hade absolut inte fått vara med för den gruppen är ju rent livsfarlig.

Bokens premiss är dock väldigt intressant: Dels snuddar vi vid frågor som hur det är att lämna sin familj bakom sig för att påbörja ett liv med idel främlingar. Dels snuddar vi vid frågor vilka egenskaper som är viktiga. Dels snuddar vi vid frågor vad som händer när någon bestämmer sig för att utnyttja systemets svagheter.

För det händer nämligen: Boken får en rätt brutal och mycket intressant vändning som fick mig att fundera på hur det skulle vara att hamna i den situationen. Och ja - det var trovärdigt att det skulle ske. Egentligen var jag inte direkt förvånad, för jag var från början rätt övertygad om att något måste hända med denna tokiga idé om att dela upp befolkningen i olika falanger. Och ja - jag hade rätt. Så överraskningen var inte speciellt stor, men frågorna det väckte hos mig var väldigt intressanta.

Kort och gott en bok med slukarvarning.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här
Adlibris
Bokus

Idag var jag på Katarina Bivalds bokrelease för hennes nya bok "Livet motorcyklar och andra omöjliga projekt".

Katarina har tidigare gett ut"Läsarna i Broken Wheel rekommenderar", en feelgoodhistoria som sålde i över 50.000 exemplar.

Vi får hålla tummarna att hennes nya bok blir en lika stor succé.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge på releasefesten, för dottern var med och hon börjar i skolan imorgon. Men jag hoppas att alla som stannade kvar har en riktigt kul kväll, för festen fortsätter i några timmar än.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Birgitta Bergins bok "Ett oemotständligt förslag" väckte min nyfikenhet omedelbart när jag såg den. Det var något med omslaget och titeln som gjorde att jag lade märke till den. Och lägg därtill till en spännande baksidestext.

Boken handlar om Anna Holm som en dag får ett rekommenderat brev från en advokatbyrå. Hon har angetts som arvtagare till 5 miljoner euro om hon utför ett uppdrag. Var ska hon börja och vem är egentligen den här jetset-killen Carl-Henrik Vansbo? Kan kärlek förändra gamla mönster och invanda beteenden?

Spännande baksida som dessutom lovar kärlek - det kändes verkligen som en bok för mig och jag läste den med stora förväntningar.

Det första jag undrade över var varför Anna skulle få 5 miljoner euro och inte 50 miljoner kr när boken utspelar sig i Sverige och mannen hon ska ärva är svensk. Den frågan får aldrig något svar. 

När hon sedan börjar arbeta på Vansbo fastigheter så var avdelningen rätt liten och ändå kunde företagets ägare roa sig kungligt, ha eget jet-plan och mycket annat. Kanske företaget hade fler avdelningar, men det verkade inte så. Hur ägaren kan tjäna så mycket på ett så pluttigt bolag förstod jag inte.

Och hur kunde den intelligenta Anna, som verkat i fastighetsbranschen länge, inte veta vem Vansbo är när Vansbo fastigheter är störst i Sverige? Och hur kunde den ständigt festande sonen till denna fastighetsmagnat vara totalt okänd för pressen? Nej, det var frågor jag ställde mig som inte fick något svar.

Och hur kunde Calle bli kär i Anna?

Ja, det var den största frågan av dem alla. För Anna är konstant otrevlig mot Calle. Jätteotrevlig. Inte ett snällt ord kommer över hennes läppar. Och visst kanske det händer saker mellan scenerna - scener som vi läsare inte får vara med om - men varje gång Anna och Calles relation gestaltas så är det med en bitsk dialog och hårda ord från Anna. Så hur kunde Calle bli upp över öronen förälskad i denna kvinna?

Nej, kärlekshistorien lämnade mycket kvar att önska. Den kändes inte logisk eftersom Anna är så konstant hård i tonen. Och för att vara en smart kvinna så uttrycker hon sig väldigt stolpigt. Dialogen kunde ha varit bättre, smartare och roligare att läsa. Och kärlekshistorien mer kittlande.

Men plotten som sådan - att hon skulle få dessa pengar för att utföra sitt uppdrag - är fortfarande bra. Väldigt bra. Själva storyn kittlade mitt intresse från bokens första sida hela vägen till slutet.

Och Birgitta har ett väldigt lätt och ledigt språk som gör boken lätt att ta till sig och som inte står ivägen för själva storyn. Sådant gillar jag.

Det här var ingen bok jag stönade mig igenom. Nej, tvärt om läste jag ut den med glädje. Jag trodde ju faktiskt att Annas dåliga humör gentemot Calle skulle vända någon gång. Och visst blev det lite bättre mellan dem mot slutet. 

Men själva slutet var ju inte som jag önskat mig. Så onödigt kände jag. Oväntat skrev en annan bokbloggerska och visst var det oväntat. Men inte oväntat på ett positivt sätt som när man läser slutet och tänker "Aha - så smart. Naturligtvis att boken kunde sluta så - tänk att jag inte klurade ut det." Nej, det här är oväntat som "Nej, men vad gör författaren - det där passar inte in med resten av handlingen. Det är ologiskt och gör hon så för att hon inte kan lösa problemet på ett smartare sätt?"

Anledningen till att slutet blir oväntat på det här trista sättet beror på att det inte förankras tillräckligt. Visst finns det en liten notering tidigare i texten att Calle äger en motorcykel, men hade Birgitta låtit mig som läsare bättre förstå att Calle är en extremsportare som gör sådana här saker när han redan befinner sig i ett totalt lyckorus så skulle jag köpa det. Men inte nu. Framför allt inte som jag förstått att Calle festar så mycket bara för att hämnas på sin far och egentligen är en ansvarstagande ung man. Då kändes slutet bara fel och något som kastats in för att författaren inte fick ihop slutet. Fast det hade hon ju kunnat få - det fanns ju ett alternativ som jag hade hoppats på. Inte lika oväntat, men jag läser ju mycket romance och i romance vet man ALLTID hur boken ska sluta ;)

Nu har jag förstått att det utkommer en fortsättning, en tvåa, vilket kanske kan förklara slutet på första boken. För med ett annat slut skulle det väl inte finnas någon anledning till en uppföljare.

Jag är dock inte övertygad om att jag kommer att läsa uppföljaren. För trots att jag läste ut boken och hade behållning av den, så undrar jag om Birgitta Bergin verkligen kommer att lyckas ge mig en kittlande kärlekshistoria i nästa bok eller om Anna åter igen kommer att vara bitsk och kall i tonen. Och för mig är en kittlande kärlekshistoria väldigt viktigt.

Men, det är väl fel att döma ut en författare efter bara en bok, för det går ju inte alltid att skriva boken som "har allt". Vi får se hur jag gör med fortsättningen. Just nu avvaktar jag nog lite. 

PS! Dessutom tycker jag att Anna ha stått på sig mot Vansbo. Hon sade inte upp sig från uppdraget som Vansbo påstår när han vägrar ge henne pengarna. Tvärt om hävdade hon ju att tiden inte var slut och att hon gärna fullföljde uppdraget. Så när Vansbo vägrar ge henne pengarna trots att uppdraget de facto lyckades borde hon verkligen ha fräst ifrån. Jag blev faktiskt lite sur där för att Anna mesar ihop - hon bara accepterar att det är så och ifrågasätter inte alls vad Vansbo påstår.

Kram Pia

Boken köper du här:
Adlibris
​Bokus