Pias skrivtips: Skriv dialog

En bra dialog:

• Har ett syfte
• Säger något om karaktärerna som talar
• Är trovärdig
• Väcker intresse

Men det blir rätt trist att skriva sa han, sa hon sida upp och sida ned. Eller hur? Visst, jag har läst böcker där det funkar men jag reagerade.

Saken är den att det går utmärkt att skriva dialog utan att skriva sa han, sa hon eller skrek han argt, mumlade hon tyst och så vidare. 

Gestalta istället. 

Dialogen är ett nämligen ett ypperligt tillfälle att gestalta dina karaktärer. Och det fantastiska är att det ger dig så mycket utrymme att variera ditt sätt att skriva anföring. Se exemplen nedan som alla är hämtade ur mitt senaste manus Vågspel:

”Vad far pratar.” Hjärtat bankade ikapp med orden.

”Kära hjärtanes. Hur gick det?” Märtas röst var gäll och orden kom ut i snabba pustar. 

”Så? Vad har det med herr Darnagård att göra?” Hector satte tumnaglarna mot läpparna samtidigt som han slog ihop pekfingrarna mot varandra över näsroten.

”Kan herr Darnagård vara snäll och räcka mig papper och penna?” Han pekade mot bokhyllan. ”Bäst vi får det här på pränt, eller vad säger herr Darnagård?”

”Äktenskapskontrakt?” Hon rynkade näsan.

”Vi håller dig.” Rösten lät allt annat än lugn.

”Vi måste skynda oss, skynda oss!” Stina rusade före över gårdsplanen. Hon viftade med armarna mot den framkörda droskan.

”Vad ... vad gör du här i krokarna?” lyckades hon få fram, missade armstödet till fåtöljen och närmast ramlade ned i den. Kastade sig upp i sittande ställning och log som ett dumfån.

”Jag skulle ha kommit tidigare, men jag var på sjön och ...” Han skakade på huvudet. ”Förlåt. Nu är jag här.”

Det finns alltså tusen och åter tusen olika sätt att skriva anföring utan att behöva använda adjektiv och adverb eller behöva skriva sa han, sa hon sida upp och sida ned. Dessutom får du en ypperlig möjlighet att berätta något om den som talar.

Många gånger kan du helt hoppa över anföringen utan att läsarna tappar tråden om vem som talar eller hur det sägs. Fast gör inte misstaget att aldrig ha någon anföring i en lång dialog, för då kommer läsarna att tappa bort sig om vem som talar. Några meningar här och där är däremot inte några problem. Se exemplet nedan från mitt manus Vågspel där det tydligt framgår hur meningen ska läsas.

"Kör!"

Läs gärna mina tidigare blogginlägg om gestaltning:

• Lyckas med din gestaltning
• Lyckas ännu mer med din gestaltning
• Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen
• Miljöbeskrivningar som funkar

Stryk allt som inte för handlingen framåt.

Det är en sanning med modifikation, för dialog har även andra syften. Men det är viktigt att du tänker i de här banorna. 

Börja med att fundera på vad du vill säga med scenen. Gå vidare med att fundera på hur du kan säga det. Det gäller även dialogen. 

Säg att syftet med scenen är att två personer ska boka ett möte. Om mötet inte blir av så faller handlingen. Det är alltså en viktig scen.

Det enda du måste ha med i den här scenen är dialogen som gör att mötet bokas. Det måste naturligtvis kännas logiskt att de två personerna bokar mötet. Men för övrigt är all annan dialog överflödig, i varje fall ur den synpunkten att det för handlingen framåt. 

Undvik transportsträckor, det vill säga det där som gör att vi förflyttar karaktärerna från en plats till en annan, från en tidpunkt till en annan eller från en handling till en annan. 

Visst kan det finnas anledning att ha med en transportsträcka, men många tänker inte ens på att de skriver transportsträckor. Ett exempel är hälsningsfraser.

Alla skrivarhandböcker säger samma sak: Du behöver inte ta med hälsningsfraser. Om telefonen ringer så skriv inte:

"Hej, det är Petra."
"Nämen tjena Petra, hur är läget?"
"Bra tack, hur är det själv?" 

Det här är en transportsträcka. Dialogen ovan är ointressant för handlingen och rätt trist att läsa, eller hur? Stryk den och gå istället direkt på kärnpunkten.

Hur det kan göras får du genom ett exempel från mitt manus Djävulsverk:

Jag far upp från stolen. Springer in i huset och hämtar min telefon. Ut igen. Kryper upp på stolen. Slår numret till min syster. För en gång skull svarar hon direkt, som om hon suttit och väntat på att jag ska ringa. Jag kan inte bärga mig. Så fort jag hör hennes namn far det ur mig:
”Jag är ägare till ett strandslott!”

När du stryker all ovidkommande dialog blir dialogen genast mycket mer intressant för läsaren. 
 

Det här tipset har jag tagit från John Yorkes bok Into the Woods och det är så bra att jag bara måste dela med mig: Låt dialogen handla om mer än vad som sägs. 

Alla karaktärer går in i en dialog med olika intentioner. Ofta försöker de framstå i god dager eller som något som de kanske inte är. Kanske försöker de undanhålla något för den de talar med. Ibland går de som katten kring het gröt utan att våga berätta vad de egentligen vill säga.

Allt detta gör att dialogen många gånger handlar om någonting helt annat än om man skulle bokstavstolka det som står. Och en sådan dialog blir genast mer intressant och ger ett djup till berättelsen.

Tänk dig killen som ser en snygg tjej i baren. Hans intention är att ragga upp henne, helst få med henne till hotellrummet för lite kul. Men hur ska ha närma sig henne?

I en dialog som är rakt på sak skulle killen gå fram till tjejen och säga:
"Tjena snygging. Jag har stått och spanat in dig ett tag. Du är riktigt sexig. Vad säger du - ska du hänga med upp på mitt hotellrum och knulla?"

Väldigt sällan är det någon som är så rakt på sak. Istället brukar vi linda in det. 
"Tjena, får jag bjuda på en drink?"

Alla som läser vet ju om att killens egentliga syfte inte är att kasta ut pengar på en drink på en tjej han inte känner, utan att han vill skapa kontakt. Och gillar de varandra kanske det leder till något mer.

Tänk dig att din kvinnliga karaktär ska be sin chef om löneförhöjning. Säger hon det rakt ut eller försöker hon linda in det?

Och hur beter sig killen som misstänker sin tjej för att ha varit otrogen? Frågar han henne rakt ut, eller försöker han luska? Och vad säger tjejen? Erkänner hon rakt på sak att hon haft sex med grannen eller ljuger hon?

Det finns många tillfällen när du kan arbeta med undertexter i din dialog och där undertexten förstärker och gör dialogen mycket mer intressant än om alla säger rakt ut det de menar.
 

Ett bra sätt att få ut information till läsarna som gärna kan bli trist är att kasta in en konflikt.

Låt karaktärerna ha olika mål som krockar med varandra, skriver John Yorke i sin bok Into the Woods. Om en karaktärs önskemål hamnar i opposition med en annan karaktärs önskemål blir det en intressant konflikt och du kan få ut en viktig information till läsarna utan att de tröttnar.

Här är ett exempel från min bok Falskspel:

     ”Varför flyttade hon förresten?”
     ”Hon?” Vincent släppte armarna från bröstet och hävde sig fram på stolen. ”Så du vet att Daniel är en hon?”
     Det gick runt i huvudet på honom. Bilder blixtrade förbi som inte verkade ha någon logisk koppling till varandra. Leonore utklädd till sin bror. Vincent med sin traditionella syn på kvinnligt och manligt, som accepterat Daniel som sin vän och jämnlike.
     ”Hur länge har du vetat om det?” Michael hävde sig fram över bordet han också.
     ”Hur länge har du?”
     De mätte varandra med blicken. Vincent var den som vek undan först.
     ”Sedan jag kom tillbaka efter påsk.”
     ”Hur ...? Hur ...?” Michael kunde inte för sitt liv komma på hur Vincent klurat ut att Daniel var en hon. Leonore hade spelat sin roll väl och Vincent var inte så fritänkande att han skulle komma på tanken att en kvinna kunde klä ut sig till en man.
     ”Daniel ... Jag menar hon ... berättade det för mig.”
  

Även om du har mycket information som måste ut till läsarna för att de ska förstå handlingen kan du inte slänga ur dig all information på en och samma gång. Då får du nämligen vad som kallas en infodump och sådana är rätt trista.

Har du lång information som måste ut, får du antingen ge dig till tåls och sprida ut den här och där eller så får du göra scenen så intressant att läsarna inte tröttnar.

Ett knep är att kasta in karaktärerna på en ovanlig plats eller i en ovanlig händelse där det sker saker samtidigt som de berättar den här viktiga informationen. Antingen händer det saker i bakgrunden som tvingar dem att ta pauser i berättandet, eller så händer det saker med karaktärerna som gör att de pausar. Det kan vara saker de gör eller tänker, gärna både och.

För att göra dialogen extra intressant kan du låta det som händer runt omkring eller i karaktärernas tankar kretsa om något helt annat än det de talar om.

Här är ett utdrag från den scen som gjorde att jag vann Ann Ljungbergs tävling om bästa dialog. Den finns för övrigt med i mitt manus Falskspel som kom tvåa i Harlequins författartävling 2015.

     ”Jag vet”, sa hon, ”hur du bär dig åt.”
     ”Jaså?” Han undrade vad det var hon kommit på, för honom veterligen hade han inget direkt knep. Han hade bara väldigt lätt för att minnas.
     ”Du läser folks tankar.”
     Michael hostade.
     ”Vad sa du?”
     ”Att jag inte förstått det innan”, svirrade hon - helt upptagen av sina egna tankar. ”Det är ju så uppenbart … Och om man kan läsa andras tankar omedelbart och utan större ansträngning - ja, så som du gör - då kan man ta varenda tenta utan att behöva studera.” Leonore stannade upp och tittade på honom. Hennes ansikte var ett enda stort leende.
     Hon kunde inte mena allvar!
     ”Jag läser inte folks tankar. Det är ju absurt.”
     ”Det är helt förståeligt att du inte vill gå ut med din hemlighet. Men jag är inte som andra. Jag förstår.”
     Leonore tittade på honom precis som om hon förväntade sig en bekännelse. Vad skulle han rimligtvis svara som inte sårade eller förnärmade? Tydligen fungerade det bra att inte säga något alls för hon fattade hans hand i sin. Det var en utveckling han tyckte om.
     ”Jag förstår att du tappar talföret”, sa hon och såg på honom med sina förföriska ögon. ”Kom här och sätt dig bredvid mig.”
     Hon drog med sig honom till sin säng och klappade vid sidan om sig som att han skulle sätta sig. Han gjorde henne till viljes. Sängskrället gungade till som vanligt. Han borde ha dragit nytta av det och ramlat rakt in i hennes famn, men möjligheten gick honom förbi. Det var en miss.
     ”Du förstår. Jag kan också läsa tankar.”
     Han kunde inte gärna låtsas att han föll mot henne nu när det var för sent. Hon var tyvärr alldeles för intelligent för att gå på något sådant … Vad sa hon för något? Michael skakade på huvudet.
     ”Nu ljuger du.”
     ”Nej, varför skulle jag ljuga om något sådant. Du vet ju lika väl som jag hur snett folk tittar på en när man berättar en sådan sak.”

Lycka till nu med din dialog och återkom gärna med frågor.

Kram Pia