En erotisk deckare. Tänk att ingen tänkt på det tidigare. Susanne Ahlenius ska nämligen vara den första som tar erotiska deckare till Sverige och hennes debutroman Dödlig Åtrå börjar minsann hett.

Det är ingen bok du bör läsa på tunnelbanan om jag säger så ;)

Boken handlar om en ung svensk polistjej som får möjlighet att jobba för Scotland Yard i deras arbete att få fast seriemördaren "Casanovastryparen". Killen är precis som det låter - en riktig Casanova som avslutar med att strypa sin offer.

Det är ingen pusseldeckare som Susanne har skrivit för det finns ingen möjlighet för mig som läsare att avslöja mördaren, men det gör Susanne åt oss. Istället är det väl vad som skulle kallas en spänningsdeckare, där mördaren är känd men vi läsare undrar hur det ska gå för vår hjälte eller hjältinna.

Själv är jag inte mycket för deckare. Det är inte riktigt min genre helt enkelt. Jag suckar mest högt när hjälten/hjältinnan - som brukligt - travar rakt i famnen på mördaren. Naturligtvis utan att ha berätta för någon vart han/hon har gått. Och Susannes bok är inget undantag.

Erotik innebär - vad jag har läst - att sexet är i fokus, inte kärleken. Själv gillar jag kärlekshistorier men har inget emot om det slutar i sänghalmen. Susannes bok börjar helt klart erotiskt, men hon har även kärlek med i sin bok och det är här boken vinner enligt mig. Susanne lyckas bygga upp en helt fantastisk känsla i sina kärlekshistorier. Sedan hade väl jag föredragit ett smaskigt triangeldrama.

Boken haltar på sina ställen, men jag har pratat med Susanne om dessa saker och hon lovar att det finns en plan. Det ska nämligen bli tre böcker i serien om Alice och de saker jag påpekar får troligen sin förklaring i de nästkommande böckerna. Jag får helt enkelt stå ut med att vissa trådar lämnats lösa, att vissa saker inte känns riktigt trovärdiga och att Tyler är totalt regelvidrig när han inte anmäler sin vän Jake. Jag har ju mina misstankar att bägge blir av med jobbet, men vi får se om Susanne drar det så långt eller om hon räddar situationen.

Det är hur som helst en läsvärd bok. Susanne skriver bra; lättläst, hög närvaro hos karaktärerna och bra gestaltning. Även jag, som inte gillar deckare, gick igång på det här då kärlekshistorierna och romantiken får lika stor plats som deckargåtan. Och jag kan bara gratulera Susanne att vara först i Sverige om att skriva en erotisk deckare.

Boken kan du hitta här:
http://www.adlibris.com/se/bok/dodlig-atra-9789175579375
http://www.bokus.com/bok/9789175579375/dodlig-atra/

Har du gett den här boken till din svärmor?!? frågar alla när de fått höra att jag tryckt upp 10 ex av min historical romance Dubbelspel bara för att kunna ge min svärmor boken i födelsedagspresent.

Ja, och hon är inte den enda som läst den. Min chefs chef fick tag i boken och började läsa högt för mina kollegor ...

Min chef hamnade mitt i osande erotiska scener och mitt framträdande på Ann Ljungbergs författarkliniken den 20 september ledde till skrattsalvor och spontanapplåder.

Se framträdande här: https://www.youtube.com/watch?v=Svi8NMuzrFE&feature=youtu.be

Och som alltid när någon läst högt ur min bok så står hoppfulla läsare på rad efteråt och undrar om boken går att köpa.

Tyvärr inte än. Men manuset är med och tävlar i Harlequins författartävling och blir den en av de fem som går vidare till final så kan ni rösta på den. Förhoppningsvis hittar boken sitt förlag så småningom.

Kram Pia Lerigon

Jag hade länge varit nyfiken på filmen Hungerspelen och så äntligen fick jag möjlgihet att se den. Wow. Jag hyrde tvåan direkt och insåg att det var fyra filmer och jag skulle få vänta nästan ett år på nästa.

Då köpte jag boken Hungerspelen trilogin. Den damp ned i brevlådan bara någon vecka senare och jag började läsa.

Först trodde jag att det skulle vara trist att läsa boken från början då jag precis sett filmen, men jag sögs in i boken direkt och kunde inte släppa den. Trots att filmen följer boken väldigt väl, förutom att boken är skriven i jagform och filmen visar personerna från olika perspektiv, var den så spännande att jag inte kunde släppa den ifrån mig.

Jag streckläste 950 sidor.

Eftersom jag skriver egna böcker läser jag med författarögon. Det betyder att jag analyserar allt för att förstå varför jag tycker om eller inte tycker om en bok.

Det jag fastnade på i Hungerspelen är inte storyn, trots att den är genialisk. Jag förstår att Collins lekt med tanken om hur det är att vara en del av ett gladiatorspel, men storyn hade vissa logiska brister som störde mig. T.ex. att varje distrikt är specialiserad på en viss vara och att ett av distrikten tillverkar grafit vars användning är rätt så liten samt att ett distrikt bryter kol trots att det finns kärnkraft i ett annat och så vidare.

Det som gjorde boken så fruktansvärt bra är framåtdrivet i storyn. Det finns inte en enda scen som inte för storyn framåt. Och jag inser efter att jag läst Hungerspelen att jag bara vill läsa sådana böcker framöver. Tyvärr är det ingen bok som ens varit i närheten av Collins drivkraft.

Ta t.ex. bröllopsscenen mellan Finnick och Annie. En bröllopsscen tenderar ofta att bli rätt putinuttigt trist där alla är glada och inget händer annat än att två personer gifter sig. Collins låter läsaren vara i det tillståndet i ungefär en halv sida, sedan kommer bröllopstårtan in. För att inte förta läsningen för er som inte läst boken än tänker jag inte berätta vad bröllostårtan symboliserar men det är en otroligt viktig vändpunkt i boken. Bröllopsscenen finns inte där för att Finnick och Annie ska få varandra, den finns där för att Collins måste få med tårtan. Det är en otrolig skillnad från bröllopsscener i andra böcker jag har läst.

Hungerspelen är ett mästerverk när det kommer till hur en bok ska skrivas. Det märks att det är inte är Collins första bok utan att hon är en erfaren författare som vet vad hon sysslar med.

Förutom viss kritik mot hur hennes värld är upplagd, som jag skriver om ovan, har jag bara en sak att kritisera: Collins slarvar bort en helt fantastisk möjlighet att låta triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Gale få blomma ut. Som jag brukar säga blir alla böcker bättre av minst en kittlande kärlekshistoria och Collins låter tyvärr inte kärlekshistorien kittla. Den känns tafatt och barnslig och jag tror tyvärr det beror på att amerikanarna är mer rädda för att ungdomarna ska få för sig att ha sex än att de ska döda någon. Det är konstigt att barn tillåts läsa en bok som handlar om barn och ungdomar som  tävlar mot varandra tills det bara finns en överlevande kvar, medan de inte får läsa om två ungdomar som älskar varandra och har en fin kärlesscen tillsammans. Det är bokens stora brist.

Men oavsett det så är Hungerspelen en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst. Jag förstår att boken är en av världens mest sålda böcker för det är såhär böcker ska skrivas och det oavsett genre.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/hungerspelen-trilogin-9789163873522
http://www.bokus.com/bok/9789163873522/hungerspelen-trilogin/

Igår var det den 16 oktober och sista dagen då Harlequin skulle återkomma till de 25 personer som gått vidare i deras författartävling.

Tarotkorten talade sitt tydliga språk: Allt skulle gå min väg. Men jag skulle bli överraskad.

Dagen gick och inget mejl kom från Harlequin. Ingen telefon ringde.

Korten var ju så tydliga (både jag själv och min kära vän Ann som är otroligt medial såg samma sak i korten), jag hade skickat in manuset på en bra tidpunkt, mitt första kapitel har en riktigt bra cliff hanger (enligt alla som läst boken) och det kändes så bra i magen. Ändå kom det inget mejl. Hade korten fel? Och vad var det för överraskning jag skulle få?

Framåt kvällen insåg jag det uppenbara: Jag hade inte gått vidare. Nedstämd bestämde jag mig för att skita i mejlen. Nu skulle jag ta nya tag och gå vidare.

I morse vaknade jag och hittade ett mejl i min brevlåda:

GRATTIS du är en av de 25 som gått vidare i Harlequins författartävling.

Snacka om överraskning. Korten hade alldeles rätt. Min historical romance Dubbelspel har gått vidare i Harlequins författartävling.

Idag sa korten att jag skulle fira och ta det lugnt och det är precis vad jag har gjort! :) 

Min författarkollega Catrine Tollström blev årets Bokens dag-stipendiat med sin bok
Bödeln Frälsaren Observatören och jag önskar henne STORT grattis.

Jag läste hennes bok för nästan ett år sedan, men jag minns så väl den där författarkvällen som Ann Ljungberg anordnade och där Catrine gick upp på scenen för att presentera sin bok.

Hon berättade att hon lagt 10 år på att skriva den optimala spänningsromanen. Dessutom är hon beteendevetare och har använt sin kunskap om människor i sina karaktärsskildringar. Hur nyfiken blev inte jag över den presentationen?

Boken är oerhört spännande, men är skriven utifrån ett flugan på väggen-perspektiv som gör att jag som läsare får distans till karaktärerna. Jag blir inte ett med huvudpersonerna, utan jag får se allt som händer uppifrån. Det gör att jag inte kommer karaktärerna så nära att jag fastnar för dem och för mig är det viktigt. Det blir beskrivande istället för att jag är där och blir dessa karaktärer. Dessutom är jag ovan att läsa i presens tredje person och det störde min läsrytm. Catrine har dock förklarat att boken är skriven i nutid för att höja tempot och det är ju en god orsak som någon.

Slutet var oväntat. Lite för oväntat kanske för som läsare vill jag få en aha-upplevelse när jag läser slutet och då ska alla planteringar som gjorts i boken bli uppenbara. Inte så uppenbara att jag klurat ut slutet i förväg, men samtidigt måste de finnas där så att man har en sportslig chans att klura ut vem mördaren är. I det här fallet mindes jag inga planteringar och kände mig därför lite lurad på konfekten. Det kändes inte heller riktigt trovärdigt att mördaren skulle ha rott i land med allt det där. Men om ni gillar storstilade slut så kommer ni säkert att älska boken.

Det är absolut en läsvärd bok, spännande och med ett slut som du kanske inte riktigt väntat dig. Trots att jag önskat mer närvaro hos karaktärerna hade jag svårt att släppa den ifrån mig. Kärlekshistorien mellan Tim och Leona gillade jag jättemycket.

Som jag brukar säga - en bok blir alltid bättre av minst en kittlande kärlekshistoria! :)

Här kan ni läsa mer om Catrines pris:
http://vlt.se/kulturnoje/1.2677985-arets-bokens-dag-stipendiat-utsedd

Boken kan ni köpa här:
http://www.adlibris.com/se/bok/bfo-bodeln-fralsaren-observatoren-9789186775438
http://www.bokus.com/bok/9789186775438/bfo-bodeln-fralsaren-observatoren/
 

Jag har inget emot en bra bok oavsett genre.

Svårigheten med att skriva fantasy är att få det påhittade landet att verka självklart hos läsaren. Och det utan en massa långa miljöbeskrivningar om platsen, dess styre, dess språk, dess konstiga varelser och vad det nu måhända är som författaren hittat på. Kanske är det därför jag sällan läser fantasy.

Men som sagt - en bra bok är bra oavsett genre.

Åsa Bökers debutroman Nordland är en sådan bok.

Jag läser och förundras över hur naturligt hon får in alla de här udda sakerna som finns och sker i hennes fantasyvärld. Och jag ler när jag tänker på hur mycket bättre det är att göra som Åsa och låta det som är unikt för hennes värld komma till mig som läsare i små planteringar här och där. Som när Åsa introducerar begreppet Leit: 

"Det är Leit i år."

Vad Leit är förklaras inte utan jag som läsare förstår att det är något viktigt, men har ingen aning om vad. Och i och med den meningen var jag fast.

Det enda problemet är att det tog 25 sidor att få mig fast.

Början är lite seg för här ska en massa karaktärer presenteras och det är inte bara en utan fem karaktärer som får varsitt kapitel. Kanske hade jag börjat annorlunda om jag var Åsa.

Med det sagt - låt inte en långsam start få er att sluta läsa.

Åsa sålde in Nordland till mig med orden: "Om du gillade Hungerspelen gillar du den här."

Om jag gillade Hungerspelen? Skojar du? Jag älskade Hungerspelen.

Naturligtvis köpte jag Åsas bok, men hon glömde fråga varför jag gillade Hungerspelen. För mig handlade det aldrig om handlingen eller karaktärerna - jag föll för Hungerspelen p.g.a. drivet i storyn, att varenda scen var slipad till perfektion så att det inte gick att sluta läsa.

Nordland har inte det drivet - men å andra sidan: Hur många böcker har det?

Jag läste och jämförde med Hungerspelen och kom fram till att Nordland inte ska jämföras med Hungerspelen. Nordland står på egna ben - det är en bok som är bra på sina egna premisser. Den behöver inte jämföras med någon annan bok för att vara bra. Den följer inte samma mall som Hungerspelen - den följer sin egen mall.

Det är en väldigt lättläst bok, skriven för en yngre läsekrets än Hungerspelen. Därmed inte sagt att den inte tilltalar vuxna också. Jag hade dock föredragit mer reflektion hos karaktärerna, mer känslor och tankar hos huvudpersonen Silke som ramlar in i en främmande värld och verkar ta allt med ro. Själv skulle jag ha fått panik tusen gånger om. Bara det att äta äcklig välling till middag?!?

Men jag förundras över Åsas förmåga att bygga en historia. Det är så enkelt: Silke hamnar i den alternativa världen Nordland och där blir hon satt att plocka diamantblommor som bara blommar vart hundrade år.
- Ska hon bli bland de bästa som får möjlighet att bli spinnerskor?
- Ska hon lyckas hitta de ovanliga färgade diamantblommorna?
- Och hur ska det gå med de två männen i hennes liv: Ben och Crispin?

Tre enkla frågor som hela boken bygger på. Varför måste det vara svårare?

Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig och slutet är så bra att jag måste le: Brevet som får mig att förstå att det kommer en fortsättning.

För visst vill jag läsa om Silke, Yrsa, Ben, Crispin och Unna igen. Och bara vetskapen att det måste bli en uppföljare gör mig glad och lycklig.

Boken kan köpas hos:
http://www.adlibris.com/se/bok/nordland-9789175990231
http://www.bokus.com/bok/9789175990231/nordland/

Romancedrottningen Simona Ahrnstedt har den här gången valt den svenska finansvärlden som skådeplats för sin senaste bok "En enda natt".

För en gångs skull vet jag vad hon pratar om för jag har jobbat större delen av mitt verksamma arbetsliv i just denna miljö.

Och det var ett uppvaknande att läsa en bok som skildrar det jag själv är en del av.

Intressant och det fick mig att fundera på mitt eget författarskap: Hur väl lyckas jag själv skildra det jag skriver om så det blir trovärdigt även för den invigde?

Skriv där du står, lyder rådet. Utgå från din egen bakgård. Men det har jag aldrig gjort för finansmiljön är ju så tråååååkig. Eller ...?

Simona gör det allt annat än tråkigt. Sedan är kanske jargongen inte klockren och karaktärerna lite för stereotypiska (för inte är vi väl så där hela bunten?) men frågan är om någon utomstående hade förstått boken om hon följt jargongen slaviskt. Åter igen frågar jag mig: Hur sanningsenlig måste man vara i en bok?

Kärlekshistorien - eller historierna, för det finns två - är det som vanligt inga fel på när Simona skriver. Hon är Sveriges romancedrottning av ett skäl och hon lever upp till sitt namn. Kärleksscenerna är heta och osar Fifty Shades of Gray med ett ovanligt rått vokabulär i sänghalmen, eller ska jag säga takterassen?

Det som gör mig besviken är att bokens huvudperson Natalia - när det krisar - inte tar strid som Simona lovar i boken. Hon stänger in sig i sin lägenhet och slickar sina sår. Det är först efteråt som jag som läsare får veta att hon ringt runt till alla sina kontakter. Det känns som att bli snuvad på konfekten. Jag hade velat vara där när hon blev förbannad och bestämde sig för att ta strid - jag hade velat att hon klädde upp sig för att "reppa" som vi säger i finansbranschen - det vill sig representera och bjuda kunden på lunch eller middag. Jag hade velat vara med när Natalia försöker övertala alla att rösta just på hennes familj. Och jag hade velat att hon köpte aktier, aktier, aktier för varenda penning hon ägde. Hon skulle pantsätta sin lägenhet, begära hjälp från sina vänner och allt det där som krävs för att vinna över ett fientligt övertagande.

Men där svek Simona mina förhoppningar.

Nu är det här en romance och som romance är boken bra. Att skildra en stark och väldigt intelligent kvinna i finansbranschen lyckas Simona sämre med. Jag känner verklighetens Natalia De la Grip och jag vet vad hon gjorde när finanskrachen drabbade hennes familj och de stod överbelånade upp över öronen. Jag hade önskat se samma handlingkraft i Natalia som jag såg hos min väninna. Men nej, det är inte en sådan bok. Ni får ta Simonas ord på att Natalia är hemskt intelligent och slå er till ro med att det här är en romance - inget annat. Jag hade nog för stora förhoppningar när jag läste boken, så kan det vara.

Om jag kommer att läsa Simonas nästa bok?

Jajamensan för Simona är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes första bok "Överenskommelser" förblir min favorit i romancegenren.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/en-enda-natt-9789137143101
http://www.bokus.com/bok/9789137143101/en-enda-natt/
 

Lagom till mitt manus till min historical romance Dubbelspel var klart så kom Harlequin till Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra om det var meningen.

Nu är första kapitlet inskickat till Harlequins författartävling!

Att inte skriva så ofta i sin blogg medför sina problem - som vad jag har för inlogg t.ex.. Varje gång samma sak - jag minns inte hur jag kommer in på min egen hemsida. Så nu skriver jag det här: Det är inte min mejladress utan mitt namn! 

Sedan är nästa problem att komma på hur jag skapar en ny blogg. Till slut kom jag på det av en slump. Det finns en liten ruta som heter skapa blogginlägg som ligger mitt på sidan. Den ska jag klicka på.

Så - nu hoppas jag vara redo för nästa blogginlägg! :)

Jaha - och så var frågan hur jag publicerar mitt blogginlägg. Tja, jag får återkomma när jag kommer på det ... Så - jag misstänker att jag ska klicka på den gröna ovalen längst ned på sidan som heter "publicera". Får se vad det leder till ... Tjolahopp!

Och när jag ska pinga använder jag den här länken:
http://www.twingly.com/ping