Nu fortsätter vi resan in i Döda Poeters Sällskap.

Exempel är så fantastiskt bra när man ska lära sig något. Jag märker själv att allting jag lärt mig om skrivhantverket faller på plats när jag analyserar en film på det här sättet. 

Jag hoppas du vill vara med mig på resan. Förhoppningsvis kommer mycket av det där som känns svårt med att skriva böcker att förklaras när du läst klart mitt blogginlägg.

Det kan vara svårt att tolka det som står i en fackbok till att fungera för ditt eget manus. Men när du ser det i ett exempel såhär så kommer du förhoppningsvis förstå hur du kan göra i din egen bok.

För er som inte hängt med på mitt tidigare blogginlägg om Döda Poeters Sällskap så kom jag 27 minuter in i filmen som är två timmar lång. Vi har nästan nått 25% av berättelsen och närmar oss den första viktiga vändpunkten, eller Plot Point 1 som jag kallar den. Du kan läsa första delen här: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 1.

Jag har pratat om att öppningsscenen finns där för att presentera personerna och deras problem, sätta tid och rum och locka rätt typ av läsare - eller tittare som det handlar om i det här fallet.

Jag har pratat om att kroken, katalysatorn och tvivlet samverkar för att göra historien spännande. Även om vi kunnat peka ut en mycket tydlig tidpunkt för den första katalysatorhändelsen så slutar inte katalysatorn att verka förrän vi når Plot Point 1. 

Och jag har pratat om mycket annat också - som hur du ska tänka om handling och tema - så läs gärna första delen som du hittar här: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap.

Nu fortsätter resan ...
 

Har jag uppfunnit två nya ord i svenska språket just nu? Jag vet inte, men jag tycker att orden omtwittrad och ombloggad borde finnas i svenska språket med samma betydelse som omtalad fast i twitter- och bloggsfären. Håller du inte med?

Igår upptäckte jag och min podd-bästis Johannes Vivers att vår nystartade podd Skrivdrömmar blivit omtwittrad OCH ombloggad.

Vi blev så glada, svävade på små moln hela kvällen. Det är Marie som har bloggen ...Mitt Skrivliv som har twittrat och bloggat om vår podd. Och hon skrev helt fantastiskt snälla saker om oss och vår podd.

Som att mersmak är förnamnet, att podden är personlig och varm, att hon känner sig välkommen och hemma samt att hon älskar det!
 

Jag har egentligen slutat att recensera böcker men då och då gör jag undantag för böcker jag verkligen kan rekommendera.

Nattlöpare av Marcus Olausson är en sådan bok.

Nattlöpare är tredje delen i en episk och storslagen fantasysaga om den unga Elderim som blivit utvald att rädda världen Serahema från undergång. I varje bok hittills har Elderim lärt sig en ny elementarkraft och Nattlöpare är inget undantag. När boken slutar behärskar Elderim tre elementarkrafter, men han känns samtidigt längre ifrån sitt mål än någonsin tidigare.

På många sätt är den här bokserien som en pusseldeckare där Elderim måste lösa ett antal gåtor i sin kamp för att rädda världen. Men vad händer när mörkret enar krafter som är mångdubbelt starkare än Elderim och hans färdkamraters? Hur ska en ung man kunna rädda hela världen från undergång?
 

Idag var jag på The Big Ben på Söder i Stockholm och tittade på min stand up-vän Christer Jervhäll. Han var så fruktansvärt bra. Och det säger jag trots att jag är partisk. :)

The Big Ben är en pub där nya komiker får prova sina vingar, varvat med mer kända komiker som behöver prova nytt material.

Väldigt trevligt må jag säga - även för oss i publiken. Riktigt hög klass på flera av framträdandena ikväll. Eftersom varje person bara har ca 5 minuter på scenen - om de inte är kända för då får de mer - så hanns det med en hel bunt med komiker.

Och när jag satt där i publiken slog det mig att stand up comedy har rätt mycket gemensamt med en bra bok . Och det är om detta som mitt blogginlägg ska handla om.
 

Nyss hemkommen från Skriv2016 måste jag dela med mig av en alla de saker jag lärt mig under konferensen. Nämligen vad som skilljer populärlitteratur från finlitteratur.

Det är inte mina ord, utan Jan Arnalds. Han är betydligt mer kompetent att uttala sig om dessa saker än vad jag är eftersom han rör sig i såväl finlitteraturens salonger som i populärlitteraturens salar.
 

Ta bort målen från fotbollsplanen och du har ingen fotbollsmatch. Du har några fotbollsspelare och en boll, men ingen match.

Ta bort målen från boken och du har ingen berättelse. Du har några karaktärer och miljöer, men ingen handling.

Idag ska jag prata om dina karaktärers mål och varför målen är så viktiga.
 

Egentligen har jag slutat recensera böcker, men jag gör ett undantag för denna fantastiska bok: Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.

Boken handlar om Sofia som fascineras av den karsimatiske och snygge Franz Oswald. När hon blir erbjuden att arbeta för honom tar hon chansen. I början är allting bra men sakta men säkert förändras Franz. Personalen får jobba allt hårdare och snart börjar bestraffningar att delas ut. Bestraffningar som bara blir värre och värre. Sofia inser att hon måste fly, men det är lättare sagt än gjort.

För er som inte vet så flydde Mariette från Scientologernas högkvarter i Los Angeles 2004. Boken Sekten på Dimön är en fiktiv berättelse, men Mariette har använt sig av sin erfarenhet av hur det är att tillhöra en sekt och det är en skrämmande bild som målas upp i hennes bok Sekten på Dimön.
 

Mitt förra blogginlägg om twister fick flera läsare att efterfråga ett inlägg om tvister i bemärkelsen konflikter. Och eftersom konflikter är så viktigt för ett manus kommer jag idag ta upp konflikter, kriser, konfrontationer, tvister, dispyter, motsättningar, sammandrabbningar, bråk, gräl, osämja, missförstånd, dilemman, hinder, spänning eller kort och gott: Vad gick fel?

Men varför är konflikter så viktiga?

Filmen Blåsningen är fortfarande en av de bästa filmer jag någonsin sett. Och skälet är att twisten på slutet överraskade mig totalt. Jag är än idag fruktansvärt imponerad av hur skickligt manusförfattare, regissör och skådespelare lurade mig till att tro att vändpunkten skulle vara något helt annat. Och samtidigt - när slutet var ett faktum - så kändes det så oerhört rätt. Tankar som for genom mitt huvud var:

Wow!
Naturligtvis!
Hur kunde jag missa det?

Om DET är vad du vill att dina läsare ska känna när de lagt ifrån sig din bok ska du läsa det här blogginlägget. För idag pratar jag om twister och hur du gör för att lyckas skapa en överraskande vändpunkt.
 

Eurovision Song Contest 2016 bjöd på den bästa showen någonsin. Är det någon som inte håller med?

Petra Mede och Måns Zelmerlöw var fantastiska programledare. Petra, som jag normalt tycker överdriver när hon står på scen, hade hittat en bra balans. Att hon dessutom var en riktigt duktig sångerska var ett stort plus. Fantastiska nummer av både Petra och Måns.

Sarah Dawn Finers alter ego Lynda Woodruff är fullständigt underbar och jag hoppas hon blir ett stående inslag i alla Eurovisionsfestivaler framöver - oavsett vilket land som håller i arrangemanget. 

Lägg därtill till världsstjärnan Justin Timberlake och de roliga klippen om Sverige som "The nerd nation".

Jag tvingade tre kompisar att se Eurovision med mig. Ingen av dem var schlagerbögar när eventet började, jag tror allihop kom ut ur schlagergarderoben när kvällen var över. Det var ord som "tyst, prata inte när de sjunger" och "visste ni att ..." och så kommer det ut att vederbörande vet en massa om Eurovision. Och vid omröstningen så skreks det högt i rummet: "Heja Australien! Va? Fick Polen sååååå många röster, nääää det är inte sant. Vann Ryssland? Det är ditt fel - du röstade på Ryssland. Puh, tur att Ukraina vann över Ryssland."

Omröstningen blev en riktig rysare och det var helt rätt av EBU att anamma det svenska sättet att dela ut poängen. Det förhöjde spänningen in i det sista.

Som sagt - det bästa Eurovision någonsin. Och det trots att jag inte hade många rätt i min tipplista i år och Australien - som borde ha vunnit - bara hamnade på en tredjeplats.

Och grattis Frans till femteplatsen. Min totalt ointresserade make lyckades faktiskt pricka in Sveriges placering i år. Något som jag själv misslyckades med.

Själv tyckte jag inte att Ukrainas låt var bäst, men jag förstår hur den kunde bli tvåa både hos juryn och hos tittarna. Den var nämligen suggestiv och cool, hade startfältets starkaste sångerska och en text med ett budskap. Hon sjöng även med stor inlevelse. Det var inte många bidrag som ens var i närheten av de referenserna.

Normalt är Eurovisions bidrag kommersiellt sönderavlade musikstycken. Det här kändes äkta hela vägen in i hjärtroten. Och då juryn och tittarna inte lyckades ena knep Ukraina förstaplatsen som en äkta kompromiss.

Ingen fick som de ville och idag är alla sura för att "fel" låt vann. Jag är i alla fall överlycklig över en fantastisk show.

Kram Pia

Det finns nästan inget skrivet om hur man skriver en fackbok. Vilket är rätt konstigt.

Därför tänkte jag ändra på det, så dagens blogginlägg handlar om hur man skriver facklitteratur.

Förhoppningsvis kommer ni läsare att fylla på med kommentarer med era egna tankar och erfarenheter kring det här med att skriva fackböcker.

Facklitteratur innehåller fakta snarare än fiktion, går att läsa på Wikipedia. Det innebär att väldigt mycket faller inom ramen facklitteratur som till exempel biografier, läroböcker, vetenskapliga rapporter, tidningsartiklar, manualer och så vidare.

I dagens blogginlägg kommer jag främst att utgå från det som kallas för populärvetenskap, även om tipsen jag ger även kan användas för annan litteratur.

Så - vad bör du tänka på när du skriver en fackbok?
 

För några år sedan vann jag Ann Ljungbergs tävling om vem som skrev bästa dialogen.

Det var kul och oväntat för hennes skrivtävlingar har alltid bra priser och många tävlanden.

Dessutom kändes det stort att vinna just dialog-tävlingen då dialogen är så otroligt viktig.

I filmmanus är dialogen det absolut viktigaste och det som driver historien framåt. Om dialogen inte funkar så funkar inte filmen. Det var länge sedan vi hade stumfilm där man var förlitad helt och hållet på att bilderna berättade handlingen.

Även i böcker har dialogen en viktig funktion, dock inte lika kritiskt som i film. En bok kan vara läsvärd trots en medioker dialog, men varför lämna dialogen åt sitt öde?

Idag ska jag prata om vad som kännetecknar en bra dialog och hur man skriver den.
 

Nog har väl högskoleprovet blivit lättare med åren? Åtminstone orddelen.

Första gången jag gjorde högskoleprovet var i början av 90-talet och det var ett nytt fenomen. Då var det 30 ord man skulle svara på och jag hade ungefär 15 rätt.

Idag har jag 20 rätt av 20 möjliga.

Så antingen har högskoleprovet blivit enklare eller så har min ordförståelse ökat.

Kan ju ha att göra med att jag jobbar heltid som författare och lektör numera och inte gör annat om dagarna :)

När jag arbetade som mattelärare på universitetet så hade jag alla rätt på mattedelen på högskoleprovet. :)

Vill du själv prova hur väl du lyckas i orddelen så hittar du länken här: Högskoleprovets orddel 2016

Kram Pia

I mitt förra blogginlägg Hur en bok "bör" skrivas jämförde jag den traditionella strukturen med bl.a. Slice of Life-strukturen.

Dagen efter visades filmen Tillbaka till Bromma på TV. Jag missade tyvärr början men blev fascinerad över den ovanliga strukturen i filmen som jag tyckte påminde om Slice of Life.

I Tillbaka till Bromma får vi följa tre 38-åriga killars liv i Bromma, alla spelade av Peter Magnusson som även skrivit manuset till filmen tillsammans med Martin Persson.

Det visade sig dock att det inte var den Martin Persson som det länkas till i Wikipedia - Wikipedia har inte alltid rätt ;) så jag fick "bara" tag i Peter Magnusson.

Men det är inte så bara för han är enormt rolig och en mycket dukig manusförfattare som även skrivit filmer som Sommaren med Göran och En gång i Phuket.
 

Läsarna har vissa förväntningar på en bok. Det finns mer eller mindre outtalade regler om hur en skönlitterär bok bör vara skriven.

Som läsare tänker vi sällan på det, men det sitter i ryggmärgen för det är så de flesta böcker är strukturerade. I varje fall här i västvärlden. 

Idag tänkte jag prata om dessa mer eller mindre oskrivna regler, vad läsarna förväntar sig av en skönlitterär bok och vad som händer när man bryter mot reglerna och provar något nytt.
 

Förra veckan träffade jag Lucy Dillon. Alla ni som älskar romance och feel good vet nog vem jag menar. Brittiska Lucy Dillon som skriver härliga feel good och alltid har minst en hund med i varje berättelse.

Jag har läst flera av hennes böcker och det var först och främst för hennes skull som jag så gärna ville gå på Books & Dreams författarafton på Oscarsteatern den 15 mars.

Jag hade ju bestämt mig, det var aldrig tal om att jag inte skulle gå, allt hängde på om min make jobbade den kvällen eller inte. Så fick jag klartecken att det var lugnt, han skulle vara hemma och ta hand om dottern. Men då var biljetterna slutsålda.

Nåja, tänkte jag. Om det är meningen att jag ska gå på Books & Dreams och träffa Lucy Dillon då kommer det lösa sig. Det brukar nämligen alltid lösa sig om det är meningen att det ska hända. Så jag lade ut en förfrågan på FB att jag letade biljetter och sedan väntade jag.

Dagen innan fick jag ett meddelande från en författarkollega: Pia, har du sett att någon säljer en biljett till Books & Dreams?
 

Mitt förra skrivtips handlade om hur du skapar karaktärer som stannar kvar i läsarnas sinnen.

För att lyckas måste du känna dina karaktärer och det ska jag prata om idag.

Du behöver inte känna till allt om dina karaktärer för att kunna skriva fantastiska berättelser. Men vissa saker är bra att ha koll på om du vill lyckas med att:
 

1. befolka din berättelse med rätt karaktärer
2. hitta den dramatiska kurvan och den röda tråden i berättelsen
3. förstå syftet med dina karaktärer
4. undvika stereotyper
5. komma bort från ytliga, platta och endimensionella karaktärer
6. särskilja karaktärerna så att de inte blir för lika
7. få en dynamik i karaktärsskildringarna och i berättelsen
8. göra karaktärerna trovärdiga
9. hitta ett djup i karaktärerna och i berättelsen
10. lära läsarna något när berättelsen är slut.

Idag ska jag alltså prata om vad du bör känna till om dina karaktärer. Och så berättar jag hur jag själv går tillväga när jag lär känna mina karaktärer. :)
 

Vad kul det här ska bli. Den 21-22 maj kommer jag ha en helgkurs full med skrivtips. Det känns toppenroligt.

Kursen vänder sig först och främst till dig som har som syfte att bli utgiven och som skriver skönlitterärt med ungdomar eller vuxna som målgrupp.

Målet med kursen är att du ska bli en medveten författare som gör genomtänkta val istället för att skriva på och hoppas på det bästa.

Kursen ger dig en rad konkreta knep och modeller som du använder när behov finns och som hjälper dig att vässa ditt manus så att det når ut till en bredare läsekrets.

Låter det intressant? Läs mer om kursen här.

Kram Pia

Att skriva romankaraktärer som går hem hos läsarna är nog det allra svåraste för oss författare.

Och samtidigt är det så oerhört viktigt.

Frågar du läsare vad som gör en bok bra svarar majoriteten att det handlar om karaktärerna.

Lyckas du få till dina karaktärer så att läsarna saknar dem när de slagit igen sista sidan i boken kan du skriva långa bokserier och veta att du har en trogen läsekrets som ständigt återkommer.

Lyckas du få till karaktärer som stannar i läsarnas sinnen sprids ryktet om din bok som ringar på vattnet.

Med andra ord: Vill du sälja mycket böcker? Se till att få ordning på dina karkatärer!

Den stora frågan är dock: Hur gör man?

Det ska jag prata om idag.

Igår var det bokrelease igen. Denna gång Anders Blomström med sin historiska spänningsroman Eldskytten.

Den utspelar sig i Visby 1361 och innehåller tydligen en väldigt bra kärlekshistoria, vilket jag gillar :)

Att Anders, liksom jag, tävlat i Harlequins författartävling två år i rad gör att jag har stora förhoppningar på hans förmåga att skildra kärlek.

Vi höll till på mysiga Bysis bokhandel på Söder i Stockholm och blev ett litet intimt gäng. Den stora releasen hade ju redan varit på Gotland med 500 gäster.

Kvällen fortsatte på närbelägen restaurang där vi gjorde det vi författare alltid gör när vi träffas - vi diskuterar böcker och skrivande.

Med andra ord hade vi det MYCKET trevligt :)

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Om ni undrar varför det inte blivit något skrivartips på sistone så är det för att jag är fullt upptagen med att skriva på min bok Vågspel.

Vågspel är tredje och avslutande delen i min historiska kärlekromanserie om Leonore som vägrar acceptera sin lott som kvinna.

Det passar väl bra såhär på internationella kvinnodagen och allt :)

Visste ni att de 100 första orden är oerhört viktiga? Det är ungefär så långt som en potentiell köpare tjuvläser i en bok innan de köper den.

Ett bra knep att fånga läsaren redan i de 100 första orden är att börja med en konflikt.

Här är de första hundra orden i min nya bok Vågspel, så som de ser ut just nu. Det lär nog ändra sig många gånger innan boken kommer i tryck. :)

Det sög till i mellangärdet, som om andan fastnat där och inte ville ut. Det var något med hans hållning, hans blick. Leonore tog instinktivt ett kliv bakåt, men hennes far var snabbare. Han fick tag i hennes handled och ryckte till.
     ”Jaså, du är tillbaka.”
     Rösten var skrovlig, nästan hes. Andedräkten luktade starkt av brännvin när han tryckte ansiktet närmare hennes.
     Leonore tvingade sig att inte vrida bort kinden. Istället mötte hon hans blick utan att flacka.
     ”Vad vill far?”
     Hur kunde han veta att hon var tillbaka från Upsala? Varför hade han kommit? Och sedan slog det henne.

Kram Pia

Vissa skriver långa målande miljöbeskrivningar. Andra skriver nästan ingenting och ändå ser man hela bilden framför sig.

Min svenskalärare i gymnasiet sa till mig: Pia du är fantastisk på att skriva så man ser allting framför sig, det är som på film.

Vilket jag tyckte var konstigt för jag hatar nämligen långa miljöbeskrivningar och har alltid struktit ned dem till ett minimum.

Så vad var det då jag gjorde rätt? För något rätt måste jag ju ha gjort om mina läsare tycker att jag skriver så man ser allting framför sig.

Finns det något som är rätt och fel när det kommer till miljöbeskrivningar?

Det ska jag prata om idag.
 

I förra blogginlägget gick jag igenom vad gestaltning är och delade med mig av några knep om hur du lyckas med din gestaltning.

Ändå skrapade jag bara på ytan.

Idag ska jag berätta hur du lyckas ännu mer med din gestaltning.

Jag tänkte förklara syftet med gestaltning, ge ännu fler knep hur du lyckas med din gestaltning och ge exempel på texter som jag personligen tycker är bra gestaltade.

Vill du veta mer? Klicka då på Läs hela inlägget nedan:

Gestaltning. Det nya inne. Ska du fånga förlagen måste du behärska gestaltningen.

Lätt i teorin. Betydligt svårare i praktiken.

Måste det vara så krångligt?

Nej, det hoppas jag inte. Förhoppningsvis ska jag ge dig några enkla knep så att du lyckas med din gestaltning.

• Tycker du att gestaltning är svårt?
• Har du fått höra att du borde gestalta mer när du tycker att du gestaltat så pennan glöder?
• Eller är det här ett helt nytt begrepp för dig?

Oavsett vilket så är det här bloggen för dig.
 

• Syfte = Påminna.
• Målgrupp = Dig själv och din familj.

• Syfte = Få kunderna att köpa.
• Målgrupp = Den tilltänkta kundgruppen. Observera att olika kundgrupper kan kräva olika kampanjer, t.ex. kan du inte använda samma reklam för att nå såväl företagare som privatpersoner. Ju bättre du känner din kund, desto enklare är det att anpassa kampanjen så att kunden köper produkten.

Jippi. Idag korkas det upp champagne ... Nej, jag gillar ju inte champagne. Det får bli cola istället ;)

Helt otroligt att jag kom tvåa i Harlequins författartävling med min roman Falskspel, som är andra delen i min historiska kärkestrilogi om den egensinniga Leonore som vägrar gå i andras fotspår.

Förra året kom jag nämligen trea med första delen i samma romanserie, boken Dubbelspel.

Så jag avancerar en placering och får en halvdag med förlaget för att diskuera manuset. Åh, vad roligt det ska bli :)

Stort grattis till vinnaren Sofia Fritzson - jag misstänkte faktiskt att du skulle vinna.

Och grattis Sara Dalengren till tredjeplatsen. Du får ett fantastiskt pris - böcker för ett helt år.

Grattis även till Eva Ludvigsen och Sofia Ymén för att ni kom till final och topp 5. Tänk på att årets vinnare kom på samma placering som ni förra året. :)

Förlaget sa att det var väldigt hög kvalitet på bidragen i år och oerhört svårt att enas om en vinnare. De har dessutom planer på att ge ut fler än bara vinnaren.

Så STORT GRATTIS TILL OSS ALLA FEM! Må vi bli förlagskollegor allesammans. SKÅL!

Här är länken till Harlequins hemsida där de korar vinnaren: 
HarperCollins.se/Forfattartavling-2015

Stor kram från Pia

Min roman Falskspel kom till final i Harlequins författartävling och jag är nu en av fem som tävlar om ett bokkontrakt med världens största förlag HarperCollins.

Det är inte lite illa det :)

Förra året kom jag trea i samma tävling med min bok Dubbelspel, som var första delen i min historiska kärlekstrilogi om den egensinniga Leonore som vägrar gå i andras fotspår.

I år kom jag alltså till final med bok två i samma serie. Får se om jag lyckas bättre än en tredjeplats i år, trots att jag var hemskt glad över att vinna en hel årsförbrukning av böcker vilket är tredjepriset. 

Glöm nu inte att rösta på mig. Du kan rösta VARJE dag och från VARJE dator/smartphone fram till den 25 januari.

Rösta gör du via denna länk: Harlequins förattartävling

Kram Pia

Jag älskar berättelser med högt driv. Det vill säga en bok som inte går att lägga ifrån sig förrän sista sidan är läst.

Suzanne Collins är numera min stora idol sedan jag läst Hungerspelen. Hennes driv är nämligen totalt makalöst. Trots att jag sett filmen bara en vecka innan jag köpte boken kunde jag inte lägga den ifrån mig.

Det var då jag började fundera på hur man får driv i sin berättelse. Ja, hur göra man för att fånga läsaren så att de inte kan lägga ifrån sig boken?

De sista dagarna har jag läst en skrivhandbok som heter The writer's little helper av James V. Smith jr. Han påstår att det är pacingen som skapar drivet.

Helt säker på att det bara är pacingen som skapar drivet är jag inte, men jag vill ändå dela med mig av hans idé.

OBS! Vill du veta James knep? Artikeln är så lång att du måste klicka på Läs hela inlägget för att se resten.

Jag har märkt att många som skriver böcker inte vet hur man bygger en enkel mall för sitt skrivprojekt.

Många vet inte ens hur man gör ett indrag. Man hoppar istället med blankstegstangenten. Det skapar stora problem vid sättningen av den färdiga boken.

Därför kommer idag en snabbguide hur du skapar din egen Word-mall för just ditt skrivprojekt.

Jag bifogar den som en pdf-fil eftersom den är så full med bilder och pilar och gör såhär att jag inte kan förmedla det direkt i bloggen.

I mitt förra blogginlägg lovade jag er mer information om det som jag kallar för ping pong-metoden.

Ping pong-metoden är mitt eget begrepp och jag använder det när författaren byter perspektiv inom vart och vartannat stycke. På engelska även kallat head hopping.

PING PONG-METODEN

Om du väljer ett skiftande perspektiv får läsarna följa mer än en persons perspektiv (läs mer i min blogg perspektiv och berättare).

Du kan välja att göra perspektivbytena vid ett scenbyte eller ett kapitelbyte. Det är vad man råder alla oerfarna författare eftersom det underlättar för läsarna att hänga med.

Men du kan även byta perspektiv fram och tillbaka utan att göra scenbyte. Det är detta jag kallar för ping pong-metoden. Författaren byter perspektiv mest hela tiden och att följa de olika karaktärerna blir som att följa ett ping pong-spel där bollen studsar från den ena spelaren över till den andra och så tillbaka igen.

Det här sättet att skriva var vanligt på 1980-talet och många storsäljande författare som slog igenom på 80-talet skriver på det här sättet.

Man brukar säga att dessa författare anammat det allvetande perspektivet, eftersom läsaren får följa med in i alla karaktärers huvuden, men ping pong-metoden är ett mer precist ord för det förklarar det här ständiga perspektivbytet. Ordet är för övrigt mitt eget påhitt och får gärna återanvändas :) På engelska heter det som sagt head hopping.

Om ping pong-metoden används korrekt har läsarna inga problem att hänga med vems huvud man är inne i för tillfället. Nora Robert och Sidney Sheldon är mästare på att använda tekniken.

Ett varningens finger måste ändå höjas! Många författare misslyckas så illa med sina perspektivbyten att läsarna kliar sig i huvudet och inte fattar någonting - därav rådet att inte byta perspektiv förrän vid ny scen. Fundera därför en extra gång innan du väljer den här metoden.

OBS! Vill du veta hur du lyckas med ping pong-metoden? Artikeln är så lång att du måste klicka på Läs hela inlägget för att se resten.

Kärt barn har många namn. Det här med perspektiv och berättare och alla olika varianter som finns, förvirrar rätt många och jag är själv inget undantag. Det tog mig flera år innan jag insåg att enklaste sättet att få ordning på begreppen är att särskilja dem.

Enklast är att tänka såhär:

• Perspektiv är den karaktär man får följa i boken och om den är skriven som jag, du eller han/hon.
• Begränsat eller skiftande betyder att man antingen får följa en eller flera karaktärer i boken.
• Berättarröst är den yttre berättaren och denna kan vara mer eller mindre synlig för läsarna.
• Berättaren handlar om hur mycket du vill berätta för dina läsare. I den objekiva berättaren väljer du att inte låta läsarna få följa med in i karaktärernas tankar och känslor. I den allvetande berättaren får läsarna veta även veta dessa saker.

Tyvärr brukar dessa saker bakas samman och det skapar en begreppsförvirring som ofta är svår att ta sig igenom. Därför kommer jag att förklara begreppen separerade från varandra. Då blir det nämligen oerhört enkelt.