Pias skrivtips: Skriv poesi

Vad säger du Sanna - finns det några riktlinjer när man skriver poesi?

Jag skulle nog vilja påstå att poesi är en av de friare skrivformerna. Vem bestämmer egentligen vad som är poesi och inte? Det är lite som med konst – det ligger mycket i skaparens och betraktarens ögon.

Jag har själv aldrig läst någon kurs i eller instruktion om att skriva poesi. På det planet är jag helt självlärd, förutom inspiration och lärdomar från andra poeter såklart.

För min egen del försöker jag skriva mina dikter så att det finns en rytm i dem som gör dem lätta att läsa. Det är svårt att förklara vad det är för rytm, men det märker men om man skriver en dikt och läser upp den för sig själv. Vissa ord och meningar passar bättre eller sämre ihop och ligger bättre eller sämre i munnen när de läses.

Många tror att dikter måste rimma och det kan jag säga direkt – det måste de absolut inte! Det kan dock vara ett bra sätt att börja på för att få in rytmen och flytet i sina dikter genom att rimma. Men för min del är det absolut inget krav.

Jag är övertygad om att det finns många sätt att lära sig att skriva poesi på, men jag tror också att det framförallt handlar om det som kommer från hjärtat. Det kan vara så simpelt från att ditt skosnöre går upp en dag när du är sen på morgonen, till att den du trodde var ditt livs kärlek har lämnat dig. Allt får plats och ryms i poesin.
 

Sanna, har du några tips om hur man skriver så läsarna berörs?

Oj, den var svår.

Jag skriver poesi för mig själv, det är bara mina tankar och känslor som jag sätter ord på. Jag strävar liksom inte efter att beröra eller skriver på ett visst sätt för att läsaren ska bli berörd. Om jag hade försökt skriva för läsaren istället för mig själv tror jag inte att det hade blivit bra. Det hade känts krystat. Jag tänker nog att om jag lägger in mig själv och mina känslor i mina dikter så lyser det igenom när någon annan läser dem.

Sen beror det ju på vem läsaren är - vissa blir väldigt berörda av dikter kring sorg och saknad, medan andra blir mer berörda av dikter om kärlek. Om jag ber fem personer plocka ut varsin favoritdikt ur min diktsamling kommer det antagligen bli fem olika dikter.

Så jag tänker helt enkelt inte aktivt på att beröra när jag skriver poesi.
 

Det här med hur man väcker känslor i en dikt är inte lätt att förklara. Men två saker måste vara uppfyllda för att jag ska väckas av känslor.

1. Det ska finnas en rytm
2. Det ska finnas tillräckligt mycket information så jag får en förståelse för innehållet.
 

När jag gick i grundskolan fick jag lära mig att ett radbryt i en dikt betyder att man ska pausa. Sedan dess gör jag en paus i läsningen så fort en dikt byter rad. 

Väldigt ofta stöter jag på poeter som inte följer grundregeln att ett radbryt betyder paus i läsningen. De kan ha en punkt mitt på en rad och fortsätta raden efter punkten för att göra radbryt bara för att papperet tar slut, på samma sätt som när man skriver en novell eller roman.

Då blir det en konflikt i min hjärna - var ska jag pausa? Ska jag pausa vid punkterna eller vid radbrytningarna eller både och? Om jag följer regeln och pausar både vid punkter och radbryt blir läsningen ofta så konstig och ryckig att jag varken upplever en njutning av att läsa dikten eller förstår dess innehåll. Men om jag måste bryta mot regeln att pausa vid radbryt, är det poesi då eller något annat?

Jag frågade Sanna om hon höll med om att man ska ta en paus vid radbrytning. Såhär svarade hon:

Jag bryter rader med en tanke om att det finns en särskild rytm jag gärna vill behålla.

Sanna och jag kom fram till att vi tyckte likadant i den här frågan. Vi ser radbryt som en paus, ungefär som vid en punkt. Sanna sa också att hon ibland hoppar över en hel rad och lämnar ett extra tomrum mellan raderna, då ska det läsas som en större paus. 

Det är svårt att förklara rytm i dikter, säger Sanna. Jag är personligen väldigt beroende av rytm. Som exempel: ordet "vandaler" rimmar t.ex. inte på "er" i mitt rytm-tänk, även om det rent språkmässigt rimmar i de sista två bokstäverna.

Jag är som Sanna - jag vill ha en rytm. Poesi för mig handlar mycket om rytmen. När författaren bryter mot grundregeln att inte lägga radbrytningar där läsaren ska göra en konstpaus, så faller ofta hela rytmkänlsan.

När jag tvingas lägga tid på att klura ut hur dikten ska läsas tappar jag i känslomässig upplevelse. Den enda jag då känner är ointresse över att läsa vidare eller på sin höjd frustration.

Jag googlade och ramlade över Skrivsidan som har några bra snabbkurser i hur man skriver poesi. Du kan läsa mer om det här med rytm i Skrivsidans diktskola.
 

Det andra problemet jag ofta ställs inför när jag läser poesi år svårigheten att förstå diktens innehåll.

När rytmkänslan fallerar så tar även innehållet skada. När pauserna hamnar på fel ställen blir meningarna konstiga och då är det svårt att förstå vad författaren velat säga med sin dikt.

Ibland skriver författare dikter med en fantastisk rytm, men där jag likväl inte förstår vad dikten handlar om eftersom sammanhanget inte framgår av dikten. Då är det lätt hänt att dikterna ter sig som nedplottrade ord utan samband. Bara orden i sig räcker inte för att skapa tankar och känslor, jag vill ha ett innehåll.

Jag lånade Thomas Tranströmer på biblioteket och hade svårt att uppskatta hans dikter. Rytmen fanns, men jag förstod inte dikternas innehåll. Här är en av de dikter jag läste och inte förstod vad den handlade om:

När rymmaren greps
bar han fickorna fulla
med kantareller

Jaha, tänkte jag när jag läste dikten. Den sa mig ingenting och lämnade mig totalt oberörd.

Som tur var stod det några rader om att de här dikterna kom till efter att Thomas Tranströmer hälsat på hos en vän som jobbade på en ungdomsanstalt. Thomas skrev då en rad haikudikter som han senare gav till sin vän. När jag förstod dikternas sammanhang fick de plötsligt enormt mycket innehåll och då kom även känslorna.

Just den här dikten fick mig att skratta. Killen på ungdomsanstalten rymde, hamnade i skogen där han hittade kantareller. Om han rymde för att leta kantareller eller om kantarellerna fick honom att tänka på annat än att rymma, vet jag inte. Men vetskapen om hur dikten kom till gjorde all skillnad i världen i min upplevelse av dikten.

Det är inte alla som håller med mig om att läsaren måste förstå innehållet för att den ska väcka känlor. Iréne S Räisänen som har poetpodden skriver följande på Skrivsidans diktskola: 

Mitt svar är att de har fel utgångspunkt. En dikt ska läsas utan krav på att förstå. Istället gäller det att öppna sina sinnen och känna.

Jag vet att det finns läsare som kan läsa ord som till synes saknar samband och uppleva de mest fantastiska känslor. Men jag hör inte till dem och jag är långt ifrån ensam. Många som inte tycker om att läsa poesi säger att det beror på att de inte förstår. Att påstå att dessa läsare har fel utgångspunkt är att göra det enkelt för sig som poet.

Kommunikation är alltid tvåvägs. Vill du nå ut med ditt budskap behöver du fundera på hur ditt material tas emot. Varför inte ta fasta på att det finns väldigt många läsare som behöver förstå diktens innehåll för att kunna uppskatta den till fullo. Det är stor skillnad på den som vet precis hur dikten kom till, mot en läsare som inte har en aning om varför den skrevs. Varför inte göra ett försök att skapa så pass mycket sammanhang att dikten kan förstås även av en utomstående läsare? Eller skriv åtminstone några rader om hur dikten kom till.

Det här är naturligtvis en svår balansgång. Som Sanna berättade skriver hon för sin egen skull, hon sätter ord på sina egna känslor. Hon förklarar inte sina dikter, de bara finns där redo att tas emot.

Nu anser jag att Sannas dikter inte behöver förklaras, de är tillräckliga i sig och det är därför jag uppskattar dem så mycket. Det är en konst att få fram så mycket budskap och känslor i så få ord. För mig handlar många av Sannas dikter om obesvarad eller brusten kärlek. 

Fint att höra! säger Sanna. Det är mycket det jag har velat få fram.

Det är inte alltid så att jag som läsare tolkar dikten på samma sätt som författaren. Det behöver inte vara ett problem, men det finns en risk att diktens djup går förlorat och att jag som läsare missar dess kvaliteter. 

Jag var med i en skrivcirkel på universitetet på 90-talet och en av killarna hade skrivit en dikt som handlade om hur han fick hjärtat utrivet ur kroppen. Jag tyckte det var en fullständigt makaber dikt. Känslor fick jag, men det var snarare äckel och avsmak. Det var verkligen ingen dikt jag tänkte rekommendera någon annan att läsa. 

Till min stora förvåning fick killen möjlighet att läsa sin dikt högt på en poesiafton. Då började han med att berättade hur dikten kom till. Han sa att han satte ord på sina känslor efter att flickvännen gjort slut. När han började läsa var det som ljuv musik i mina öron. Jag förstod dikten på ett helt annat plan och blev väldigt berörd av den starka bild som orden förmedlade.

Om du skriver för byrålådan spelar det ingen roll om bara du förstår dig på din dikt. Men skriver du för att berika andra kan det vara bra att sätta dikten i sitt sammanhang. Förhoppningsvis berör den då betydligt fler än bara dem som låter sig svepas med av orden och inte bryr sig om innehållet.
 

Jag skriver faktiskt också poesi. Precis som Sanna skriver jag av mig känslor, därför uppstår mina dikter oftast när något omvälvande händer i mitt liv. De mest omvälvande sakerna skedde när jag var tonåring, varför jag skrev mestadelen av min poesi under denna tid. 

Som avslutning tänkte jag dela med mig av mina dikter som jag skrev i ungdomsåren, när jag som så många andra led av olycklig kärlek. 

Kram Pia

Mitt hjärta är ditt, min tid är din
 
Ge mig av ditt hjärta
om så möjligt hel
en halva, en strimla
den allra minsta del
 
En skärva om blott
en liten kvarglömd vrå
ett minne, en känsla
Vad än du förmå
 
*****
 
Ge mig av ditt liv
åtminstone ett år
en månad, en vecka
en dag om det går
 
En timme om blott
en endaste minut
en sekund om inte annat
Bara det är du
 
Men ge mig av den tid
som aldrig blir till då
Så det alltid finns en stund
kvar för oss två
 
*****

Dikt av Pia Lerigon