Jag minns Flickan med silverhåret som en av Margit Sandemos bästa och härom dagen behövde jag en lättläst och inte alltför tjock bok. Det fick bli den.

Nu är det oerhört många år sedan jag läste den för första gången och sedan dess har mycket hänt i mitt liv. Framför allt har jag börjat skriva böcker själv och lärt mig massvis om gestaltning, berättarröst, perspektiv och annat.

Därför var det med nya ögon jag läste Sandemos bok.

Flickan med Silverhåret är en historisk roman som utspelar sig i en svenskby i Ukraina år 1782 och handlar om en flicka med platinablont hår och stora blå ögon. När hon räddar livet på den unga kosacken Vasili ändras hennes liv rejält. Hon blir bortrövad av tatarerna och först efter fyra år möter hon sin kosack igen som ägnat de senaste fyra åren åt att röva, plundra och mörda.

Boken är lättläst och Margit lyckas verkligen få karaktärerna att leva. Det är trevligt att läsa boken, men varför jag tyckte den var så oerhört bra förstår jag inte såhär i efterhand.

Margit skriver i ett allvetande perspektiv, vilket jag normalt inte brukar tycka om. Berättaren lyser igenom både här och där - åter igen grepp jag inte brukar gilla eftersom det distanserar mig till karaktärerna. Hon hoppar in och ut ur olika personers tankar och det brukar vara ett no-no eftersom det är så lätt att bli förvirrad som läsare. Margit klarar det dock med glans - hon kan sin berättarteknik.

Dock är det rätt så lite gestaltning i boken och jag har börjat tycka om gestaltning. Många scener springs förbi i ett rasande tempo och jag hade önskat att hon saktat in, sugit på karamellen, låtit mig får stanna i scenen lite längre. Men det är klart - då hade ju boken blivit klart längre än sina 150 sidor.

Därtill för Sandemo fram storyn rätt så mycket genom dialog och det så pass att det börjar lukta infodumpar om det hela. Det är inte heller direkt trovärdigt att den väderbitna kosacken skulle vara så pratsam. Det hela hade kunnat göras mycket bättre om Sandemo inte var tvingad att hålla sig till ynka 150 sidor utan kunde låta historien få ta sin rättmätiga plats.

Jag börjar förstå kritiken mot Sandemo att hon inte skriver så bra. Jag har alltid tänkt att det beror på att hon är norska och svenska inte är hennes modersmål. Men nu börjar jag förstå att kritikerna troligen även menar avsaknaden av gestaltning, virvarret av perspektiv och infodumparna i dialogerna.

Hur karaktärerna kan bli så levande när boken saknar gestaltning vet jag dock inte. Inte heller gillar jag huvudkaraktären Lisa speciellt mycket den här gången - hon verkar rätt känslokall och det enda attribut som får männen att falla som käglor är hennes utseende. Nog borde en kärleksroman bygga på mer än att kvinnan är fager?

Likväl bjuder boken på trevlig läsning och det är faktiskt inte illa det heller.

Men de diskussioner som förts på nätet att Margit Sandemo har mycket sex i sina böcker kan jag dementera alldeles. De kysser varandra, men längre än så får man inte följa dem ned i sänghalmen. Det enda som nämns är faktiskt att Lisa tog emot fullbordandet av trollmannens kärlek och sedan får fantasin själv fylla i luckorna.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Kapten Krok
Bokus

Kram Pia

Jag blev tipsad om boken the Charm School av Simona Ahrnstedt som skrev på sin blogg att det är en av de bästa böcker hon läst.

Med så stora ord från en av mina favoritförfattare blev jag naturligtvis nyfiken.

The Charm School är en historical romance som utspelar sig i Boston på 1850-talet. Huvudpersonen Isadora är den fula ankungen som inte passar in i sin vackra och framgångsrika familj. Istället lyckas hon komma med ett skepp som ska till Rio de Janeiro och som styrs av den unga och stiliga kaptenen Ryan - även han familjens svarta får. Tja, resten får ni gissa er till. Det bästa - och faktiskt det sämsta - med romance är att man alltid vet hur det slutar.

När allt är som mörkast funderade jag faktiskt på hur jag skulle känna om det visade sig att Ryan aldrig kommer tillbaka. Skulle det kännas befriande med en romance som faktiskt slutar med att de inte får varandra? Tja, tänkte jag - varför inte.

Men när han så dök upp - på det mest charmerande vis dessutom - var jag ändå glad att det slutade lyckligt. Så jo - nog är det väl skönt ändå att romance alltid slutar lyckligt?

Om det är den bästa bok jag någonsin läst? Nej, det kan jag inte säga. Simona Ahrnstedt skriver mycket bättre böcker.

Anledningen är att storyn i The Charm School är rak och traditionell. Hon träffar Honom. De kan inte få varandra. Den stora uppgörelsen och sedan slutar de i varandras armar. Det är en enkel storyline som går från A till B utan större känsloyttringar än en varm känsla i maggropen. För att bli den bästa bok jag har läst vill jag även skratta, gråta, vara förbannad, må illa - ju fler känslor en bok framkallar hos mig desto bättre är den på min skala. The Charm School var mest charmig och därför nådde den inte hela vägen fram.

Sedan kan det nog ha påverkat att boken är på engelska. Oavsett hur lätt jag har för att läsa kurslitteratur på engelska insåg jag att det var något helt annat att läsa romance på engelska - oj vad många ord jag aldrig stött på tidigare och några var så ovanliga att inte ens multipla lexikon kunde avslöja dess betydelse.

Men nog får boken godkänt. Det är en helt okej romance som följer genrens krav till punkt och pricka.

Kram Pia

Boken kan  ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Ja, så känner jag mig i varje fall sedan jag blev TREA i Harlequins författartävling.

Inte nog med att jag vann en valfri årsprenumeration på böcker, vilket var tredjepriset.

Harlequin ringde dessutom upp mig och vill diskutera mitt manus, vilket var andrapriset.

Om jag gör några ändringar, och det blir bra, så kommer de ge ut min bok Dubbelspel, vilket var förstapriset.

Så faktiskt känner jag mig som att jag vunnit TRE priser i en.

Därtill vann jag faktiskt folkets röst och det är den bästa vinst jag kan få.

Nu ska jag bara komma på hur jag ska göra min trilogi till tre avslutande böcker, istället för som nu då det är ongoing story som fortsätter i tre böcker.

Kram Pia

Begär är en samling korta oanständiga berättelser.

Boken är så liten och söt - perfekt att stopp i fickan och ta med sig för att läsa på bussen på väg till jobbet. Det är bara ett problem - det är inte en bok man vill läsa på vägen till jobbet.

Jag lade den på toa istället - där passade en bra. Lagom långa berättelser för att läsa när man sitter på dass helt enkelt.

Sedan är ju då frågan vad som är erotiskt. Novellerna är helt klart vågade - det går rätt vilt till. Malva har ett rakt och direkt språk utan krusiduller eller omskrivningar. Inte mycket lämnas åt fantasin.

På ett sätt gillar jag hennes enkla språk - varför lägga mer energi på orden än vad som behövs? Det finns en befrielse i allt det enkla.

Samtidigt är jag ju en obotlig romantiker. Jag vill att saker och ting lämnas åt fantasin. Framför allt vill jag inte att det ska börja från rad ett med att någon bankar på någon annan. Det är därför karaktärerna i mina egna böcker inte får till det förrän efter halva boken - det måste ju till ett förspel först.

Så jag läste boken med andra ögon. Det här är inte romantiska berättelser. Det här är erotiska berättelser. Eller porriga berättelser. Jag misstänker att gränsen är flytande och vad som är vad är upp till läsaren.

Berättelserna börjar ofta med en liten inledning och sedan är det rätt så avancerad sex. Ibland, men inte alltid, finns det ett slut.

Tjejerna har alla det gemensamt att de har en stark sexualdrift och att de vågar ta för sig, det är befriande.

Men samtidigt blir jag beklämd av berättelserna. Det är ingen kärlek. Det är aldrig älska, utan alltid knulla. Att alla kvinnor kallar mannens könsorgan för kuk finner jag också olustigt och konstigt - nog borde de väl ändå ha olika referenser?

Efter ett tag inser jag att det finns ett mörker i alla - eller åtminstone nästan alla - berättelserna. Det är antingen tjejen eller killen som inte vill men som ställer upp ändå, det finns otrohet, besvikelser, rädslor och olyckor. Och just det spär på min obehagskänsla när jag läser - det är inte sådant här jag vill läsa, jag vill ha lycka och kärlek i de böcker jag läser.

Men så överraskar Malva mig - berättelserna binds ihop. Den ena pusselbiten läggs till den andra och bildar en helhet. Det var positivt att det fanns en röd tråd i det hela, men när boken var slut tyckte jag bara synd om kvinnorna den handlar om - dessa kvinnor som jagar nästa orgasm och missar det fina i livet, nämligen kärleken.

Det enda positiva var det nygifta paret som båda verkade njuta lika mycket av swingerslivet. Men varför de höll ihop med den totalt osexiga José förstod jag aldrig.

Boken är precis vad det står på framsidan - en samling oanständiga berättelser. Jag blev mest beklämd när jag läste, men de passar säkert någon annan.

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus
 

Ni är helt underbara - det är tack vare era röster, ert stöd, era hurrarop och er tro på mig som jag lyckades få ihop makalösa 8252 röster på min bok Dubbelspel i Harlequins författartävling och därmed vann folktets röst.

Nu är det bara att vänta tills på måndag den 15 dec då Harlequin offentliggör vem som blir deras vinnare Harlequins författartävling och deras första svenska författare.

Jag kan inte göra så mycket mer och oavsett hur det går känner jag mig som en vinnare. Jag har fått min första tidningsartikel om mitt författarskap skrivet om mig, jag har fått enormt stöd och många, många som skrivit i kommentarsfälten att de tycker min bok Dubbelspel verkar jättebra.

Det värmer enormt så stort TACK till alla er.

Kram Pia

Idag var det en läsare som jämförde Simona Ahrnstedts bok Överenskommelser med min bok Dubbelspel och bättre beröm kan jag nog inte få.

Handlingen i min bok är en annan, men gillar du Simonas böcker gillar du förhoppningsvis mina också.

Så rösta fram mig som vinnare i Harlequins författartävling - du kan rösta varje dag till den 15 dec. Den som får flest röster får sin bok utgiven.

Din röst är guld värd. Kram Pia

Här är länken till tävlingen:
http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Kram Pia
http://www.adlibris.com/se/bok/overenskommelser-9789186587604
http://www.adlibris.com/se/e-bok/overenskommelser-9789173517355
http://www.adlibris.com/se/bok/en-enda-natt-9789137143101
http://www.adlibris.com/se/bok/de-skandalosa-9789174751536
http://www.adlibris.com/se/bok/betvingade-9789174751062
http://www.bokus.com/bok/9789137143101/en-enda-natt/
http://www.bokus.com/bok/9789186587604/overenskommelser/
http://www.bokus.com/bok/9789174751536/de-skandalosa/
http://www.bokus.com/bok/9789174751062/betvingade/

"Har du gett den här boken till din svärmor!?!" brukar folk säga om min roman Dubbelspel som nu är i final i Harlequins författartävling.

"Ja, och inte nog med det", svarar jag. "Min chef läste högt ur den och lyckades pricka varenda sexscen."

Dubbelspel är en historisk kärleksroman som utspelar sig på 1850-talet. Naturligtvis kryddad med en hel del sex och erotik som det bör i en riktigt bra romance. Att svärmor tyckte det var på tok för mycket av den varan bryr jag mig inte om ;)

Glöm nu inte att rösta på mig i Harlequins författartävling så att boken blir utgiven!

Klicka på länken nedan och därefte på "Rösta". Ni kan rösta en gång om dagen per dator/telefon fram till den 15 dec.

http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Jippi!

Jag är en av fem som är i FINAL med mitt manus Dubbelspel i Harlequins författartävling.

Vinnaren får ett bokkontrakt med världens största förlagsgrupp. WOW!

Vinner gör den som får flest röster så RÖSTA PÅ MIG ;)

Här är länken: http://forfattartavling.harlequin.se/bidrag.php?val=3

Stor kram från Pia

Jag har lärt mig en hel del om skrivandets konst de här senaste åren och jag tycker nu att jag har kontroll på det mesta. Men en sak återstod: Jag hade inte läst något om hur man strukturerar sin roman.

Det finns tyvärr inte mycket skrivet om det här på svenska. De skrivarhandböcker som existerar verkar undvika frågan. Men på några ställen har jag hört talas om olika "knep" som används när man skriver filmmanus och som alltså kan återanvändas för vanliga skönlitterära bokmanus.

Därför köpte jag tre böcker av författaren Syd Field om screen writing och har nu läst ut två av dem.

I början tyckte jag att det var mycket blaj och strukturen på böckerna är faktiskt under all kritik. Hur en person som lär ut hur man skriver strukturerat inte själv strukturerar sina böcker är för mig en gåta.

Men efter ett tag insåg jag att jag hade fel förväntningar på böckerna. För de handlar faktiskt väldigt lite om struktur men väldigt mycket om annat. En massa andra BRA saker. Och alla dessa saker ÄR struktur. Det var det jag inte fattat innan jag började läsa.

Och när jag väl läste böckerna med "rätt" glasögon kunde jag ta till mig Syds visdom desto mer.

Det finns enormt många bra tips i böckerna.

Som t.ex. att man alltid måste veta slutet på boken innan man börjar skriva. Varför, undrar du säkert. Jo, därför att din bok redan från sida ett måste driva storyn framåt mot det tänkta slutet. Om du inte vet slutet vet du inte vart din bok ska ta vägen och risken är därför att ditt slut känns ogenomtänkt, hastigt påkommet och totalt orealistisk. Så är det faktiskt i väldigt många böcker jag läst - slutet kommer som en total överraskning och har inget med resten av boken att göra. Det känns ologiskt. Och nog är det så att felet beror på att slutet inte förankrats tillräckligt väl i boken. Det kan ju räcka med så lite - några väl valda ledtrådar som droppas här och där - gärna i första kapitlet. Inte förrän slutet är läst ska läsaren inse kopplingen och tänka - wow!

Det finns en massa andra bra tips och jag bara ler för nu vet jag HUR Susanne Collins fick sin Hungerspelen-trilogi att ha sådan fruktansvärt bra framåtdriv. Och när jag vet varför kan jag ta till mig av kunskapen i mina egna böcker så att de också blir lika bra.

Tja, det kanske tar några år att förfina kunskapen så att jag blir riktigt bra på det, men en början är alltid en början.

Och så fick jag en "mall" för att strukturera upp mitt manus som jag kan använda om jag vill och jag är redan på gång att testa mina manusidéer enligt denna nya mall :)

Böckerna kan köpas här:
Adlibris - The definite guide to Screen Writing
Adlibris - The Screen Writer's Workbook
Bokus - The definitive guide to Screen Writing
Bokus - The Screen Writer's Workbook
 

I lördags skickade jag in mitt bidrag till Harlequins författartävling, så nu gäller det att hålla tummarna för att jag blir en av de fem som går vidare till final!

Min bok Dubbelspel handlar om den stora frågan om kärleken är värd sitt pris.

Handlingen utspelar sig i 1850-talets Sverige och huvudpersonen Leonore drömmer om att få studera vid universitetet eller stå på en teaterscen, inte gifta sig som är brukligt för kvinnor.

Så en dag möter hon sitt livs stora kärlek och allt hon trott om livet omkullkastas.

Idén till boken fick jag redan som tonåring då jag funderade mycket på hur mitt liv skulle vara om jag var född i en annan tid. En tid då kvinnor inte blev myndiga eller kunde studera vid universitetet, då kvinnors lott var att stå vid spisen och föda barn och något annat var otänkbart.

Där föddes min huvudperson Leonore som revolterar mot alla konventioner i sin kamp om att äga sitt eget liv.

Att bokblogga har sina fördelar - jag har faktiskt fått några böcker som jag ska blogga om. En av dessa är Gömd av Theres Wittgren.

Nu kanske ni tror att jag säger det här bara för att jag råkar få betalt för att göra det?

Nej, så är det faktiskt inte. Gömd råkar vara en bok HELT i min smak. :)

Romance, helt enkelt. En bra sådan dessutom.

Plotten är den vanliga för romance: Ung kvinna möter ung man som hon inte kan få. 

Ramen för handlingen är dock lite ovanlig: Boken utspelar sig på Vadstena Kloster år 1478.

Det är således inga frasiga tyger och flådiga baler. Istället bär huvudpersonen huvudduk och vandrar runt i gråa salar, ber till gud och påtar i trädgården.

Och trots att livet står stilla och dagen har sin lugna rytm så lyckas Theres få mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta hur det ska gå för Vendela och Andreas i deras omöjliga kärlekssaga.

För Theres lyckas med det som är absolut viktigast i en romance: Hon får kärleken att kännas äkta och därtill skriver hon riktigt bra sexscener där t.o.m. den mest oskyldiga kyss får det att osa hett.

Det är dessutom totalt OMÖJLIGT att de båda kan få varandra, så jag undrar naturligtvis hur Theres ska ro det hela i land.

Det gör hon och tvisten i slutet är absolut inte vad jag väntat mig. Det finns egentligen bara en sak jag har att invända mot och det är att tvisten inte är riktigt underbyggd och inte helt trovärdig. Det hade varit enkelt åtgärdat genom att ge ledtrådar som gör att upplösningen känns som en naturlig följd av allt som hänt, utan att för den sakens skull inte behöver förta överraskningsmomentet.

Tyvärr kan jag inte avslöja mer för då försäger jag mig om slutet. Nej, ni får helt enkelt ta och läsa boken helt enkelt.

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus
 

Jag köpte De rotlösa av den här zombiemannen på bokmässan.

... Och jag som inte ens läser klassisk fantasy.

Ja, vad ska jag säga. Den lät ju bra på baksidan. Och killen är en zombie. Dessutom hade han en hel hög med groupies med sig. Våga göra annat än att lyda och köpa boken?

Som sagt - boken verkade bra så jag bestämde mig för att läsa den. 

Handlingen utspelar sig i Serahema, ett medeltidsland med magi, gudar, drakar, läskiga nattlöpare och andra monster.

Bokens huvudperson Elderim har vuxit upp med eldguden och lärt sig elementarmagi sedan barnsben, men han hinner inte bli upplärd i den mytomspunna magi som kallas Saven innan eldguden dödas och han måste fly för sitt liv. 

Grundplotten i boken är frågan: Ska Elderim hinna lära sig allt han måste kunna i tid för att förhindra att Sarahema förgörs av ondska och svart magi?

Därtill finns en mängd bihandlingar som t.ex. en kung som utsätts för ett mordattentat och en ung kvinnlig tjuv som måste fly undan tre farliga nattlöpare som kan förvandla sig till vilket djur de vill och aldrig förlorar vittringen.

Det finns alltså massvis att ta av i Marcus bok. Och det märks för den är på över 400 sidor och det ska bli ytterligare fem böcker i serien. Böcker som för övrigt redan är skrivna, men ännu inte utgivna. Nästa bok  i serien planeras att ges ut lagom till jul.

Marcus visar upp en fantastisk värld och det märks att han levt i den väldigt länge - grundtanken med boken fick han redan som barn. Han beskriver sin värld så självklart att jag köper allting och han förmedlar den i lagom stora portioner. Inte för mycket, men inte heller för lite. Marcus har dessutom övat såväl ridning, tränat kampsport och gjort en mängd andra saker som han drar nytta av när han skriver. Jag kan riktigt se framför mig hur Elderim hänger i stigbygeln när han ska upp på hästen och misstänker att något liknande hänt författaren själv.

Det märks också att Marcus själv har nära kontakt med andevärlden och står nära sitt högre jag. Jag känner igen tankarna om Saven och Roten från teorierna om jordstrålning och naturligtvis blir allting väldigt trovärdigt då. Det känns verkligen att författaren är ett med sin fantasyvärld och det är positivt.

Ytterligare något som jag beundrar i boken är Marcus förmåga att sprida klokskaper. Både här och där hittar jag små tänkvärda saker som får mig att stanna upp och fundera. Det är lite Paolo Coelho över det hela – Marcus ger mig små gåvor när jag läser och det uppskattar jag oerhört.

Boken har absolut sina kvaliteter och nu när jag läst ut den måste jag få veta hur det går för Eldrim och de andra, så nästa bok står helt klart på inköpslistan. Trots att det är en klassisk fantasy :)

Men - för det finns ett men - boken hade kunnat vara ännu bättre med mer gestaltning, mer tankar och känslor hos karaktärerna och om Marcus utnyttjat de trick som finns för att få spänningsscenerna ännu mer spännande. Ibland går det lite väl fort och vissa scener berör inte. Marcus har dessutom valt att skriva i det allvetande perspektivet med en tydlig berättarröst och jag är personligen inte så förtjust i det greppet. Jag vill hellre ha en mycket nära tredjepersonsperspektiv eller ett jagperspektiv där jag blir ett med karaktären.

Och så vore det väl bra om Marcus kastar in en kittlande kärlekshistoria också. Jag vill minnas att han lovade något sådant. Och visst finns det lite kärlek med, men det är än så länge inte så kittlande och smaskigt som jag vill ha det.

Vi får se om Marcus nästa bok blir lite vassare på de här sakerna. Om han bara blir ett med karaktärerna, så som han är ett med sin fantasyvärld, blir det här kanon.

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Detta är LEAN är boken för dig som snabbt och enkelt vill få en förståelse för vad LEAN är.

Vad är då LEAN undrar du säkert.

Modig/Åhlström säger att LEAN är en verksamhetsstrategi som prioriterar flödeseffektivitet framför resursseffektivitet.

Va?!? Säger säkert du som har noll koll på LEAN.

Oroa dig inte, svarar jag. Boken förklarar det enkelt och lättsamt. Redan i första kapitlet ges exempel på en organisation som är resurseffektiv jämfört med en som är flödeseffektiv. Där får vi följa två kvinnor som misstänker bröstcancer. För den ena tar vården 42 dagar (resurseffektiv vård) innan hon får svar. För den andra tar den några timmar (flödeseffektiv vård). Och där var jag fast - för vem vill väl vänta 42 dagar på att få svar om det är cancer?

Som ekonom ser jag dock fördelar även med det resurseffektiva sättet att arbeta och det optimala måste vara att kombinera dessa båda strategier. Så enkelt är det dock inte. Författarna kallar det för effektivitetsparadoxen. Och just därför är LEAN en strategi - du måste välja vilket håll du vill gå.

Att välja att prioritera flödeseffektivitet kan dock innebära att verksamheten även blir mer resurseffektiv. För vad händer när vi fokuserar på att alla resurser ska nyttjas hela tiden? Jo, de anställda får så mycket att göra att de blir överarbetade och då läggs arbetsuppgifter på hög. Det innebär omstarter (tänk bara på hur många gånger du läser om samma mejl, eller tittar på samma papper) som är ett slöseri med tid.  Därför kanske det resurseffektiva företaget inte är så effektivt som de själva tror. I själva verket lägger de kanske sin tid på sådant som inte är värdeskapande - som att läsa om samma mejl fyra gånger innan de agerar på det. I och med att verksamheten blir mer flödeseffektiv kan företaget även spara in tidstjuvar, som det här med att läsa mejlen och om igen - har man tid att ta hand om det omedelbart sparar man också tid.

LEAN är sprunget ur Toyotas sätt att arbeta, men enligt Modig/Åhlström är LEAN inte att kopiera Toyotas metoder. Det är att en strategi att välja att bli mer flödeseffektiva. LEAN i sig går inte att uppnå, det är inte ett statiskt mål, utan en process att hela tiden sträva mot insikt och förbättring. Hur du ska göra för ditt företag är upp till dig. Vill du kopiera Toytas metoder så fine, men du kan också skapa dina egna.

Och här skiljer sig Modig/Åhlströms bok "Detta är LEAN" från andra böcker i ämnet. Detta är LEAN handlar inte om vilka metoder Toyta använde sig av för att skapa en flödeseffektiv organisation. Det handlar om hur du ska tänka.

Och jag är redan igång med att fundera vilken strategi jag ska ha för mitt eget hem och hur jag bäst ska gå till väga för att öka flödeseffektiviteten i mitt arbetsrum. För visst vore det skönt om högarna på skrivbordet försvann utan att jag för den sakens skulle behövde lägga ned oändlig tid på städning. Men var går min gräns? Hur fint vill jag ha det mot hur mycket tid jag måste lägga ned? Kan jag maximera nyttan med ett minimum av resurser? Hur når jag den optimala gränsen för just mig?

Ja, det är en av alla de tankar och idéer som boken "Detta är LEAN" sätter igång. Oavsett vad du jobbar med, eller inte jobbar med, så tror jag du kommer få stor nytta av den här boken.

Boken hittar du här:
Adlibris
Bokus
 

En erotisk deckare. Tänk att ingen tänkt på det tidigare. Susanne Ahlenius ska nämligen vara den första som tar erotiska deckare till Sverige och hennes debutroman Dödlig Åtrå börjar minsann hett.

Det är ingen bok du bör läsa på tunnelbanan om jag säger så ;)

Boken handlar om en ung svensk polistjej som får möjlighet att jobba för Scotland Yard i deras arbete att få fast seriemördaren "Casanovastryparen". Killen är precis som det låter - en riktig Casanova som avslutar med att strypa sin offer.

Det är ingen pusseldeckare som Susanne har skrivit för det finns ingen möjlighet för mig som läsare att avslöja mördaren, men det gör Susanne åt oss. Istället är det väl vad som skulle kallas en spänningsdeckare, där mördaren är känd men vi läsare undrar hur det ska gå för vår hjälte eller hjältinna.

Själv är jag inte mycket för deckare. Det är inte riktigt min genre helt enkelt. Jag suckar mest högt när hjälten/hjältinnan - som brukligt - travar rakt i famnen på mördaren. Naturligtvis utan att ha berätta för någon vart han/hon har gått. Och Susannes bok är inget undantag.

Erotik innebär - vad jag har läst - att sexet är i fokus, inte kärleken. Själv gillar jag kärlekshistorier men har inget emot om det slutar i sänghalmen. Susannes bok börjar helt klart erotiskt, men hon har även kärlek med i sin bok och det är här boken vinner enligt mig. Susanne lyckas bygga upp en helt fantastisk känsla i sina kärlekshistorier. Sedan hade väl jag föredragit ett smaskigt triangeldrama.

Boken haltar på sina ställen, men jag har pratat med Susanne om dessa saker och hon lovar att det finns en plan. Det ska nämligen bli tre böcker i serien om Alice och de saker jag påpekar får troligen sin förklaring i de nästkommande böckerna. Jag får helt enkelt stå ut med att vissa trådar lämnats lösa, att vissa saker inte känns riktigt trovärdiga och att Tyler är totalt regelvidrig när han inte anmäler sin vän Jake. Jag har ju mina misstankar att bägge blir av med jobbet, men vi får se om Susanne drar det så långt eller om hon räddar situationen.

Det är hur som helst en läsvärd bok. Susanne skriver bra; lättläst, hög närvaro hos karaktärerna och bra gestaltning. Även jag, som inte gillar deckare, gick igång på det här då kärlekshistorierna och romantiken får lika stor plats som deckargåtan. Och jag kan bara gratulera Susanne att vara först i Sverige om att skriva en erotisk deckare.

Boken kan du hitta här:
http://www.adlibris.com/se/bok/dodlig-atra-9789175579375
http://www.bokus.com/bok/9789175579375/dodlig-atra/

Har du gett den här boken till din svärmor?!? frågar alla när de fått höra att jag tryckt upp 10 ex av min historical romance Dubbelspel bara för att kunna ge min svärmor boken i födelsedagspresent.

Ja, och hon är inte den enda som läst den. Min chefs chef fick tag i boken och började läsa högt för mina kollegor ...

Min chef hamnade mitt i osande erotiska scener och mitt framträdande på Ann Ljungbergs författarkliniken den 20 september ledde till skrattsalvor och spontanapplåder.

Se framträdande här: https://www.youtube.com/watch?v=Svi8NMuzrFE&feature=youtu.be

Och som alltid när någon läst högt ur min bok så står hoppfulla läsare på rad efteråt och undrar om boken går att köpa.

Tyvärr inte än. Men manuset är med och tävlar i Harlequins författartävling och blir den en av de fem som går vidare till final så kan ni rösta på den. Förhoppningsvis hittar boken sitt förlag så småningom.

Kram Pia Lerigon

Jag hade länge varit nyfiken på filmen Hungerspelen och så äntligen fick jag möjlgihet att se den. Wow. Jag hyrde tvåan direkt och insåg att det var fyra filmer och jag skulle få vänta nästan ett år på nästa.

Då köpte jag boken Hungerspelen trilogin. Den damp ned i brevlådan bara någon vecka senare och jag började läsa.

Först trodde jag att det skulle vara trist att läsa boken från början då jag precis sett filmen, men jag sögs in i boken direkt och kunde inte släppa den. Trots att filmen följer boken väldigt väl, förutom att boken är skriven i jagform och filmen visar personerna från olika perspektiv, var den så spännande att jag inte kunde släppa den ifrån mig.

Jag streckläste 950 sidor.

Eftersom jag skriver egna böcker läser jag med författarögon. Det betyder att jag analyserar allt för att förstå varför jag tycker om eller inte tycker om en bok.

Det jag fastnade på i Hungerspelen är inte storyn, trots att den är genialisk. Jag förstår att Collins lekt med tanken om hur det är att vara en del av ett gladiatorspel, men storyn hade vissa logiska brister som störde mig. T.ex. att varje distrikt är specialiserad på en viss vara och att ett av distrikten tillverkar grafit vars användning är rätt så liten samt att ett distrikt bryter kol trots att det finns kärnkraft i ett annat och så vidare.

Det som gjorde boken så fruktansvärt bra är framåtdrivet i storyn. Det finns inte en enda scen som inte för storyn framåt. Och jag inser efter att jag läst Hungerspelen att jag bara vill läsa sådana böcker framöver. Tyvärr är det ingen bok som ens varit i närheten av Collins drivkraft.

Ta t.ex. bröllopsscenen mellan Finnick och Annie. En bröllopsscen tenderar ofta att bli rätt putinuttigt trist där alla är glada och inget händer annat än att två personer gifter sig. Collins låter läsaren vara i det tillståndet i ungefär en halv sida, sedan kommer bröllopstårtan in. För att inte förta läsningen för er som inte läst boken än tänker jag inte berätta vad bröllostårtan symboliserar men det är en otroligt viktig vändpunkt i boken. Bröllopsscenen finns inte där för att Finnick och Annie ska få varandra, den finns där för att Collins måste få med tårtan. Det är en otrolig skillnad från bröllopsscener i andra böcker jag har läst.

Hungerspelen är ett mästerverk när det kommer till hur en bok ska skrivas. Det märks att det är inte är Collins första bok utan att hon är en erfaren författare som vet vad hon sysslar med.

Förutom viss kritik mot hur hennes värld är upplagd, som jag skriver om ovan, har jag bara en sak att kritisera: Collins slarvar bort en helt fantastisk möjlighet att låta triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Gale få blomma ut. Som jag brukar säga blir alla böcker bättre av minst en kittlande kärlekshistoria och Collins låter tyvärr inte kärlekshistorien kittla. Den känns tafatt och barnslig och jag tror tyvärr det beror på att amerikanarna är mer rädda för att ungdomarna ska få för sig att ha sex än att de ska döda någon. Det är konstigt att barn tillåts läsa en bok som handlar om barn och ungdomar som  tävlar mot varandra tills det bara finns en överlevande kvar, medan de inte får läsa om två ungdomar som älskar varandra och har en fin kärlesscen tillsammans. Det är bokens stora brist.

Men oavsett det så är Hungerspelen en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst. Jag förstår att boken är en av världens mest sålda böcker för det är såhär böcker ska skrivas och det oavsett genre.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/hungerspelen-trilogin-9789163873522
http://www.bokus.com/bok/9789163873522/hungerspelen-trilogin/

Igår var det den 16 oktober och sista dagen då Harlequin skulle återkomma till de 25 personer som gått vidare i deras författartävling.

Tarotkorten talade sitt tydliga språk: Allt skulle gå min väg. Men jag skulle bli överraskad.

Dagen gick och inget mejl kom från Harlequin. Ingen telefon ringde.

Korten var ju så tydliga (både jag själv och min kära vän Ann som är otroligt medial såg samma sak i korten), jag hade skickat in manuset på en bra tidpunkt, mitt första kapitel har en riktigt bra cliff hanger (enligt alla som läst boken) och det kändes så bra i magen. Ändå kom det inget mejl. Hade korten fel? Och vad var det för överraskning jag skulle få?

Framåt kvällen insåg jag det uppenbara: Jag hade inte gått vidare. Nedstämd bestämde jag mig för att skita i mejlen. Nu skulle jag ta nya tag och gå vidare.

I morse vaknade jag och hittade ett mejl i min brevlåda:

GRATTIS du är en av de 25 som gått vidare i Harlequins författartävling.

Snacka om överraskning. Korten hade alldeles rätt. Min historical romance Dubbelspel har gått vidare i Harlequins författartävling.

Idag sa korten att jag skulle fira och ta det lugnt och det är precis vad jag har gjort! :) 

Min författarkollega Catrine Tollström blev årets Bokens dag-stipendiat med sin bok
Bödeln Frälsaren Observatören och jag önskar henne STORT grattis.

Jag läste hennes bok för nästan ett år sedan, men jag minns så väl den där författarkvällen som Ann Ljungberg anordnade och där Catrine gick upp på scenen för att presentera sin bok.

Hon berättade att hon lagt 10 år på att skriva den optimala spänningsromanen. Dessutom är hon beteendevetare och har använt sin kunskap om människor i sina karaktärsskildringar. Hur nyfiken blev inte jag över den presentationen?

Boken är oerhört spännande, men är skriven utifrån ett flugan på väggen-perspektiv som gör att jag som läsare får distans till karaktärerna. Jag blir inte ett med huvudpersonerna, utan jag får se allt som händer uppifrån. Det gör att jag inte kommer karaktärerna så nära att jag fastnar för dem och för mig är det viktigt. Det blir beskrivande istället för att jag är där och blir dessa karaktärer. Dessutom är jag ovan att läsa i presens tredje person och det störde min läsrytm. Catrine har dock förklarat att boken är skriven i nutid för att höja tempot och det är ju en god orsak som någon.

Slutet var oväntat. Lite för oväntat kanske för som läsare vill jag få en aha-upplevelse när jag läser slutet och då ska alla planteringar som gjorts i boken bli uppenbara. Inte så uppenbara att jag klurat ut slutet i förväg, men samtidigt måste de finnas där så att man har en sportslig chans att klura ut vem mördaren är. I det här fallet mindes jag inga planteringar och kände mig därför lite lurad på konfekten. Det kändes inte heller riktigt trovärdigt att mördaren skulle ha rott i land med allt det där. Men om ni gillar storstilade slut så kommer ni säkert att älska boken.

Det är absolut en läsvärd bok, spännande och med ett slut som du kanske inte riktigt väntat dig. Trots att jag önskat mer närvaro hos karaktärerna hade jag svårt att släppa den ifrån mig. Kärlekshistorien mellan Tim och Leona gillade jag jättemycket.

Som jag brukar säga - en bok blir alltid bättre av minst en kittlande kärlekshistoria! :)

Här kan ni läsa mer om Catrines pris:
http://vlt.se/kulturnoje/1.2677985-arets-bokens-dag-stipendiat-utsedd

Boken kan ni köpa här:
http://www.adlibris.com/se/bok/bfo-bodeln-fralsaren-observatoren-9789186775438
http://www.bokus.com/bok/9789186775438/bfo-bodeln-fralsaren-observatoren/
 

Jag har inget emot en bra bok oavsett genre.

Svårigheten med att skriva fantasy är att få det påhittade landet att verka självklart hos läsaren. Och det utan en massa långa miljöbeskrivningar om platsen, dess styre, dess språk, dess konstiga varelser och vad det nu måhända är som författaren hittat på. Kanske är det därför jag sällan läser fantasy.

Men som sagt - en bra bok är bra oavsett genre.

Åsa Bökers debutroman Nordland är en sådan bok.

Jag läser och förundras över hur naturligt hon får in alla de här udda sakerna som finns och sker i hennes fantasyvärld. Och jag ler när jag tänker på hur mycket bättre det är att göra som Åsa och låta det som är unikt för hennes värld komma till mig som läsare i små planteringar här och där. Som när Åsa introducerar begreppet Leit: 

"Det är Leit i år."

Vad Leit är förklaras inte utan jag som läsare förstår att det är något viktigt, men har ingen aning om vad. Och i och med den meningen var jag fast.

Det enda problemet är att det tog 25 sidor att få mig fast.

Början är lite seg för här ska en massa karaktärer presenteras och det är inte bara en utan fem karaktärer som får varsitt kapitel. Kanske hade jag börjat annorlunda om jag var Åsa.

Med det sagt - låt inte en långsam start få er att sluta läsa.

Åsa sålde in Nordland till mig med orden: "Om du gillade Hungerspelen gillar du den här."

Om jag gillade Hungerspelen? Skojar du? Jag älskade Hungerspelen.

Naturligtvis köpte jag Åsas bok, men hon glömde fråga varför jag gillade Hungerspelen. För mig handlade det aldrig om handlingen eller karaktärerna - jag föll för Hungerspelen p.g.a. drivet i storyn, att varenda scen var slipad till perfektion så att det inte gick att sluta läsa.

Nordland har inte det drivet - men å andra sidan: Hur många böcker har det?

Jag läste och jämförde med Hungerspelen och kom fram till att Nordland inte ska jämföras med Hungerspelen. Nordland står på egna ben - det är en bok som är bra på sina egna premisser. Den behöver inte jämföras med någon annan bok för att vara bra. Den följer inte samma mall som Hungerspelen - den följer sin egen mall.

Det är en väldigt lättläst bok, skriven för en yngre läsekrets än Hungerspelen. Därmed inte sagt att den inte tilltalar vuxna också. Jag hade dock föredragit mer reflektion hos karaktärerna, mer känslor och tankar hos huvudpersonen Silke som ramlar in i en främmande värld och verkar ta allt med ro. Själv skulle jag ha fått panik tusen gånger om. Bara det att äta äcklig välling till middag?!?

Men jag förundras över Åsas förmåga att bygga en historia. Det är så enkelt: Silke hamnar i den alternativa världen Nordland och där blir hon satt att plocka diamantblommor som bara blommar vart hundrade år.
- Ska hon bli bland de bästa som får möjlighet att bli spinnerskor?
- Ska hon lyckas hitta de ovanliga färgade diamantblommorna?
- Och hur ska det gå med de två männen i hennes liv: Ben och Crispin?

Tre enkla frågor som hela boken bygger på. Varför måste det vara svårare?

Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig och slutet är så bra att jag måste le: Brevet som får mig att förstå att det kommer en fortsättning.

För visst vill jag läsa om Silke, Yrsa, Ben, Crispin och Unna igen. Och bara vetskapen att det måste bli en uppföljare gör mig glad och lycklig.

Boken kan köpas hos:
http://www.adlibris.com/se/bok/nordland-9789175990231
http://www.bokus.com/bok/9789175990231/nordland/

Romancedrottningen Simona Ahrnstedt har den här gången valt den svenska finansvärlden som skådeplats för sin senaste bok "En enda natt".

För en gångs skull vet jag vad hon pratar om för jag har jobbat större delen av mitt verksamma arbetsliv i just denna miljö.

Och det var ett uppvaknande att läsa en bok som skildrar det jag själv är en del av.

Intressant och det fick mig att fundera på mitt eget författarskap: Hur väl lyckas jag själv skildra det jag skriver om så det blir trovärdigt även för den invigde?

Skriv där du står, lyder rådet. Utgå från din egen bakgård. Men det har jag aldrig gjort för finansmiljön är ju så tråååååkig. Eller ...?

Simona gör det allt annat än tråkigt. Sedan är kanske jargongen inte klockren och karaktärerna lite för stereotypiska (för inte är vi väl så där hela bunten?) men frågan är om någon utomstående hade förstått boken om hon följt jargongen slaviskt. Åter igen frågar jag mig: Hur sanningsenlig måste man vara i en bok?

Kärlekshistorien - eller historierna, för det finns två - är det som vanligt inga fel på när Simona skriver. Hon är Sveriges romancedrottning av ett skäl och hon lever upp till sitt namn. Kärleksscenerna är heta och osar Fifty Shades of Gray med ett ovanligt rått vokabulär i sänghalmen, eller ska jag säga takterassen?

Det som gör mig besviken är att bokens huvudperson Natalia - när det krisar - inte tar strid som Simona lovar i boken. Hon stänger in sig i sin lägenhet och slickar sina sår. Det är först efteråt som jag som läsare får veta att hon ringt runt till alla sina kontakter. Det känns som att bli snuvad på konfekten. Jag hade velat vara där när hon blev förbannad och bestämde sig för att ta strid - jag hade velat att hon klädde upp sig för att "reppa" som vi säger i finansbranschen - det vill sig representera och bjuda kunden på lunch eller middag. Jag hade velat vara med när Natalia försöker övertala alla att rösta just på hennes familj. Och jag hade velat att hon köpte aktier, aktier, aktier för varenda penning hon ägde. Hon skulle pantsätta sin lägenhet, begära hjälp från sina vänner och allt det där som krävs för att vinna över ett fientligt övertagande.

Men där svek Simona mina förhoppningar.

Nu är det här en romance och som romance är boken bra. Att skildra en stark och väldigt intelligent kvinna i finansbranschen lyckas Simona sämre med. Jag känner verklighetens Natalia De la Grip och jag vet vad hon gjorde när finanskrachen drabbade hennes familj och de stod överbelånade upp över öronen. Jag hade önskat se samma handlingkraft i Natalia som jag såg hos min väninna. Men nej, det är inte en sådan bok. Ni får ta Simonas ord på att Natalia är hemskt intelligent och slå er till ro med att det här är en romance - inget annat. Jag hade nog för stora förhoppningar när jag läste boken, så kan det vara.

Om jag kommer att läsa Simonas nästa bok?

Jajamensan för Simona är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes första bok "Överenskommelser" förblir min favorit i romancegenren.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/en-enda-natt-9789137143101
http://www.bokus.com/bok/9789137143101/en-enda-natt/
 

Lagom till mitt manus till min historical romance Dubbelspel var klart så kom Harlequin till Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra om det var meningen.

Nu är första kapitlet inskickat till Harlequins författartävling!

Att inte skriva så ofta i sin blogg medför sina problem - som vad jag har för inlogg t.ex.. Varje gång samma sak - jag minns inte hur jag kommer in på min egen hemsida. Så nu skriver jag det här: Det är inte min mejladress utan mitt namn! 

Sedan är nästa problem att komma på hur jag skapar en ny blogg. Till slut kom jag på det av en slump. Det finns en liten ruta som heter skapa blogginlägg som ligger mitt på sidan. Den ska jag klicka på.

Så - nu hoppas jag vara redo för nästa blogginlägg! :)

Jaha - och så var frågan hur jag publicerar mitt blogginlägg. Tja, jag får återkomma när jag kommer på det ... Så - jag misstänker att jag ska klicka på den gröna ovalen längst ned på sidan som heter "publicera". Får se vad det leder till ... Tjolahopp!

Och när jag ska pinga använder jag den här länken:
http://www.twingly.com/ping