Hungerspelen av Suzanne Collins

Jag hade länge varit nyfiken på filmen Hungerspelen och så äntligen fick jag möjlgihet att se den. Wow. Jag hyrde tvåan direkt och insåg att det var fyra filmer och jag skulle få vänta nästan ett år på nästa.

Då köpte jag boken Hungerspelen trilogin. Den damp ned i brevlådan bara någon vecka senare och jag började läsa.

Först trodde jag att det skulle vara trist att läsa boken från början då jag precis sett filmen, men jag sögs in i boken direkt och kunde inte släppa den. Trots att filmen följer boken väldigt väl, förutom att boken är skriven i jagform och filmen visar personerna från olika perspektiv, var den så spännande att jag inte kunde släppa den ifrån mig.

Jag streckläste 950 sidor.

Eftersom jag skriver egna böcker läser jag med författarögon. Det betyder att jag analyserar allt för att förstå varför jag tycker om eller inte tycker om en bok.

Det jag fastnade på i Hungerspelen är inte storyn, trots att den är genialisk. Jag förstår att Collins lekt med tanken om hur det är att vara en del av ett gladiatorspel, men storyn hade vissa logiska brister som störde mig. T.ex. att varje distrikt är specialiserad på en viss vara och att ett av distrikten tillverkar grafit vars användning är rätt så liten samt att ett distrikt bryter kol trots att det finns kärnkraft i ett annat och så vidare.

Det som gjorde boken så fruktansvärt bra är framåtdrivet i storyn. Det finns inte en enda scen som inte för storyn framåt. Och jag inser efter att jag läst Hungerspelen att jag bara vill läsa sådana böcker framöver. Tyvärr är det ingen bok som ens varit i närheten av Collins drivkraft.

Ta t.ex. bröllopsscenen mellan Finnick och Annie. En bröllopsscen tenderar ofta att bli rätt putinuttigt trist där alla är glada och inget händer annat än att två personer gifter sig. Collins låter läsaren vara i det tillståndet i ungefär en halv sida, sedan kommer bröllopstårtan in. För att inte förta läsningen för er som inte läst boken än tänker jag inte berätta vad bröllostårtan symboliserar men det är en otroligt viktig vändpunkt i boken. Bröllopsscenen finns inte där för att Finnick och Annie ska få varandra, den finns där för att Collins måste få med tårtan. Det är en otrolig skillnad från bröllopsscener i andra böcker jag har läst.

Hungerspelen är ett mästerverk när det kommer till hur en bok ska skrivas. Det märks att det är inte är Collins första bok utan att hon är en erfaren författare som vet vad hon sysslar med.

Förutom viss kritik mot hur hennes värld är upplagd, som jag skriver om ovan, har jag bara en sak att kritisera: Collins slarvar bort en helt fantastisk möjlighet att låta triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Gale få blomma ut. Som jag brukar säga blir alla böcker bättre av minst en kittlande kärlekshistoria och Collins låter tyvärr inte kärlekshistorien kittla. Den känns tafatt och barnslig och jag tror tyvärr det beror på att amerikanarna är mer rädda för att ungdomarna ska få för sig att ha sex än att de ska döda någon. Det är konstigt att barn tillåts läsa en bok som handlar om barn och ungdomar som  tävlar mot varandra tills det bara finns en överlevande kvar, medan de inte får läsa om två ungdomar som älskar varandra och har en fin kärlesscen tillsammans. Det är bokens stora brist.

Men oavsett det så är Hungerspelen en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst. Jag förstår att boken är en av världens mest sålda böcker för det är såhär böcker ska skrivas och det oavsett genre.

Boken kan köpas på:
http://www.adlibris.com/se/bok/hungerspelen-trilogin-9789163873522
http://www.bokus.com/bok/9789163873522/hungerspelen-trilogin/

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln