ELdbunden av Ylva Lee Lindell

Jag köpte boken Eldbunden av Ylva Lee Lindell på bokmässan Andra Världar tidigare i somras. Och jag skulle ha följt Ylvas råd och köpt bok 2 i samma serie. Fast nu har jag ju en väldigt bra anledning att träffa henne igen på den stora bokmässan i Göteborg i höst :)

Eldbunden är första boken i en serie om tre, om jag förstått Ylva rätt. Det är en fantasy som utspelar sig i Europa, fast när är lite av ett mysterium. Någon gång i framtiden gissar jag, men inte jättelångt fram i tiden för det finns bilar, eller så kanske det är nutid rent utav. Det spelar egentligen ingen större roll.

Skälet till att jag skriver "någonstans i Europa" är att Ylva Lee aldrig berättar var skolan ligger där allting utspelar sig och det är ett stort problem, för jag har kört gissningsleken hela boken igenom. 

Huvudpersonen Mindra bor på en internatskola eftersom hennes fosterföräldrar inte vill ta hand om henne längre då hon börjar brinna flera gånger i veckan. Ja, det blir ju ett problem även på internatet där ingen vill vara hennes vän. En dag kommer en ny kille till skolan, den ursnygga Bastian, som oväntat blir intresserad av Mindra.

Bastians föräldrar är från England, men han har de senaste åren bott hos sin farbror i Frankrike. Så åter igen undrar jag i vilket land skolan ligger. En del av namnen är rätt engelska, men vid ett tillfälle pluggar Mindra engelska glosor och är man infödd britt eller går i en skola i ett engelsktalande land så får man ju inte engelska glosor i läxa. Det får man om man är svensk och bor i Sverige. Men på ett annat ställe får jag veta att Mindra varit i London ett år tidigare, vilket borde betyda att skolan eller hennes fosterföräldrar bor i England - för varför skulle hon annars åka på utflykt till London? Det är ju inget man bara gör över dagen sådär och det är få skolor som låter eleverna åka iväg på långresa - framför allt inte en elev som Mindra som kan börja brinna närsomhelst. Åter igen kan jag inte låta bli att undra var denna skola är placerad egentligen. Och om om Mindra har bott i England stora delar av sitt liv så är ju engelskan hennes modersmål och då behöver man definitivt inte plugga engelska glosor.

Värre blir det när skolans vaktmästare Vika tar hjälp av den den snygga Delhad för att "rädda" Bastian och Mindra och tar dem med på en lång resa för att gömma sig från de onda i norr. Här får vi veta att de aldrig passerar vatten och så småningom kommer de till de spanska bergen. Aha, tänker jag - inte passera vatten - då kan skolan varken ha legat i Norden eller i Storbritannien. Men varför använder då Mindra så typiskt svenska uttryck som "Så in i Norden"? Jag tror knappast tyskar eller fransmän skulle säga så. Det är ett uttryck som bara kan användas av oss som kommer från Norden.

Och varför sällskapet överger ambulansen och bestämmer sig för att gå i fem dagar när bensinen tar slut - istället för att gå till närmaste bensinmack, fylla på en dunk, gå tillbaka till bilen, tanka bilen och köra vidare - det får vi aldrig veta. Nej, varför de går och går och går och inte skaffar någon ny bil det förblir en gåta. Trots att det är så farligt att färdas i det fria så lägger sällskapet många dagar på att ta sig till Delhads hus, när de hade kunnat tillryggalägga sträckan på några timmar med en bil. Och när Dehlhads hus visar sig vara himla flott och ha allsköns tekniska apparater så förblir det en ännu större gåta att de åter igen bestämmer sig för att gå. Ett sådant hus borde ju rimligen komma med ett antal flotta bilar. Men inte ens en förklaring till avsaknaden av bilar får vi i boken.

Det är sådana saker som stör mig. Det är inte en ologisk sak, utan massvis. Den vita mattan blir i nästa scen vinröd. Mindra är supertrött hela tiden medan Bastian, som förlorat mer blod än det finns i tio människor tillsammans, är pigg och alert. Skolans rektor ska enligt Vika vara lugn och snäll, men har mest ett hiskeligt humör. Det snöar ymnigt på kvällen så att det blir jättelika snöhögar på flera meter och morgonen därpå är snön i princip bortsmällt. Fjädrar luktar (vaddå undrade jag?) och blodiga fjädrar är mjuka och fjuniga ... Nej, blodiga fjädrar kan inte vara mjuka och fjuniga - de måste ju vara hemskt kladdiga, tänker jag. Och Mindra går med byxorna vid knäna och då lägger först Vika armen om henne och sedan Bastian, så jag ser framför mig en halvnaken kvinna med två män som håller armen om henne samtidigt ... Och hur kan man titta någon i ögonen om denne håller om dig bakifrån? Både Cassandra och Mindra kallas för "Bambi" i olika scener. Och hur Delhads hus kan ligga vid havet när de precis vandrat i flera dagar uppför berg - det övergår mitt förstånd alldeles. Varför äter de inte mackor så de slipper göra upp eld - framför allt som de hade mackor med sig och elden lockar till sig fienden? Och hur kunde den hatade Isa ta sig hela vägen från norr till Spanien med skadade vingar trots att Delhad bara lyckades tack vare att han hade så många vänner som gömde honom, det får vi heller aldrig veta. Och tillhör Gecko de onda i norr eller inte? Om han gör det - varför välkomnas han då in av skogsdryaderna?

Ja, det är finns en hel del felaktigheter i boken som en duktig lektör eller korrekturläsare borde ha påpekat för författaren. Att det är så pass många ologiska missar drar ned helheten, för det stannar upp läsförståelsen och gör att jag funderar på saker som egentligen är helt orelevant för boken.

Trots det älskade jag boken. Och skälet är enkelt: Boken har nämligen en väldigt stark kärlekshistoria. Eller rättare sagt två kärlekshistorier.

Redan från början blir Bastian och Mindra upp över öronen förälskade i varandra. Det är rätt trevligt, men de får ju varandra omedelbart så det finns ingen spänning som ska övervinnas varför den kärlekshistorien blir rätt trist.

Men så kommer Delhad in i bilden och det tar inte lång tid innan det sprakar av återhållna känslor mellan honom och Mindra. Ju längre in i boken vi kommer desto mer djupnar deras relation och här har vi bokens stora behållning: Kärlekshistorien mellan Dehlad och Mindra är det som lyfter hela boken och får mig att vilja läsa nästa bok i serien. Och Mindra ställer den mycket relevanta frågan som säkert gäckat mänskligheten i alla tider: Kan man älska två män samtidigt?

Jag som älskar triangeldramor blev helt såld.

Jag förstår att boken går hem hos många tonåringar, för Mindra är rätt barnslig och tonårstrotsig. Att Delhad - som förvisso ser ut som en tonåring, men som levt i flera hundra år - faller för henne, var från början en gåta. Men så småningom förstår jag varför och då känns det självklart att han blir förälskad i henne. Här har Ylva Lee verkligen lyckats få fram orsaken till hans känslor.

Sedan är boken löjligt platonisk. Det känns som den är skriven för en amerikansk marknad. Att döda går bra, men att ha sex går inte an. Som läsare får jag nöja mig med några kyssar för den äldre Vika ser till att Mindra och Bastian inte hamnar i samma sovrum - för ajabaja vad kan då hända? Som svensk tycker jag ju att det är lite löjligt att två ungdomar i övre tonåren som älskar varandra inte får sova ihop.

Själva storylinen, förutom kärlekshistorien, är väldigt vag. Bastian och Mindra måste fly och så långt är allt väl. Sedan flyr de och hela tiden hotar faran från Norr vilket gör det farligt att vistas utomhus. Åter igen en helt okej plott. Det är bara det att de inte hade behövt vistas utomhus om de varit smarta att köra bil. Men nu tvingar författaren ut sina karaktärer i naturen (tyvärr utan att förklara varför för oss läsare) och då borde det rimligen hända något - en attack eller något liknande. Men nej, de går och går och går och inget händer. I varje fall inte från norr. Det enda läskiga som dyker upp är den onda Gecko, men om han är utsänd från norr eller inte framkommer aldrig. Han är egentligen ute efter att hämnas på Delhad.

Så själva fantasystoryn haltar. Men kärlekshistorien är fantastisk. Och jag som älskar kärlek går igång på det här totalt. Jag ska erkänna - jag ville helst inte lägga boken ifrån mig, så bra var den. Och det trots alla brister jag berättat om.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus