Divergent av Veronica Roth

Jag erkänner; jag är ungefär 2-3 år efter alla andra när det kommer till att läsa boken Divergent. I varje fall om jag får tro hyllningarna som var tryckta i min bok.

Divergent påminner rätt mycket om Hungerspelen på så vis att det handlar om ett framtida USA med rätt speciell politisk idiologi och en stark ung kvinna som måste genomgå rätt jobbiga utmaningar för att överleva. Men ändå är inte det här en sämre kopia av Hungerspelen. Nej, den här boken har ett klart egenvärde. Och det säger jag trots att Hungerspelen är en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Divergent handlar om 16-åriga Beatrice som måste välja falang. Det finns fem olika att välja bland och väljer hon något annat än det som hon är uppvuxen i kommer hon aldrig mer återse sin familj. Men Beatrice är inte som alla andra. Hon drömmer om något annat än sina föräldrar och under testerna framkommer det att hon är divergent, något hon får rådet om att inte yppa för någon eftersom det är väldigt farligt. Beatrice vet varken ut eller in och vet inte vad divergent betyder eller varför hon inte får säga något. Men när valdagen kommer väljer hon att lämna sin falang och istället gå med de i de tappras falang. För att bli en av dem måste hon först genomgå en månads stenhårda tester och bara hälften av alla som sökt sig dit kommer att bli antagna. Resten blir falanglösa, vilket innebär ett liv i missär och utan naturlig tillhörighet. Det blir inte bättre av att hennes medtävlare är beredda att gå över lik för att vinna och hon förvirras av sina känslor till den skrämmande ledaren Four.

Jag måste erkänna; precis som alla hyllningar om boken så håller jag med - den var oerhört svår att släppa ifrån sig. Jag ska ju skriva på min egen bok, men jag skrev inte ett ord förrän Divergent var utläst. Och det är ju bara första delen i en trilogi så jag gör nog bäst i att inte köpa resten av böckerna i serien förrän mitt eget manus är klart ;)

Precis som Susanne Collins skriver Veronica Roth med ett bra driv. Det finns inga trista eller onödiga partier och jag lockas hela tiden läsa vidare. Det som jag gick igång på var naturligtvis den spirande kärlekshistorien mellan Beatrice och Four. Veronica lyckas verkligen skildra den där unga nyförälskelsen och den jobbiga perioden innan man vet om den andra känner likadant. Det är småsaker som får mig att inse att Four nog har ett gott öga till Beatrice. Det är en lite för lång blick, ett extra ord, en klapp på axeln. Små, små saker som får mig att bli sådär lycklig i kroppen och tänka att jo du Beatrice, den där skittuffa och supersnygga Four som får alla att darra, är nog lite kär i dig. Fast Beatrice förstår det inte alls till en början. Hon förstår knappt sina egna känslor. 

Och det jag minns mest när jag slagit ihop boken är Fours ord till Beatrice: "Jag tror nog at jag kanske är kär i dig. Kanske är jag redan säker, men vill bara inte skrämma dig." Beatrice svarar: "Som du vet är jag inte så lättskrämd av mig." "Okej", säger han. "I så fall älskar jag dig." Och där smälte jag totalt :)

Och för er som inte gillar kärlek och romantik - nej, det här är en action och fantasy och kärleken är bara den där extra kryddan på moset. Som jag brukar säga: En bok blir alltid bättre av en kittlande kärlekshistoria.

Nåja, undrar säkert ni som följt min blogg och vet att jag brukar hitta alla möjliga och omöjliga logiska luckor i de böcker jag läser. Jodå, Divergent är faktiskt inget undantag - det smiter in konstigheter här också.

Det som störde mig mest är att jag inledningsvis får intrycket av att det är väldigt många 16-åringar som genomgår den här riten. Jag menar: Det finns fem falanger som bor på olika delar av stan, men vars barn går i samma skola. Det måste ju vara en gigantskola, tänker jag. Boken utspelar sig i ett framtida Chicago och Chicago är idag en rätt stor stad med nästan 3 miljoner invånare. Jag antar att det var rätt många som överlevt i detta framtidsscenario. Under själva riten där ungdomarna ska välja falang är det hur mycket folk som helst och de flesta väljer den falang som de själva är uppvuxen i. Några få gör som Beatrice och byter falang till allas stora fasa. När Beatrice sedan springer ut tillsammans med de andra som valt de tappras falang så är det hundratals springande fötter. Summa summarum: Jag fick intrycket av att det var rätt många som valt de tappras falang och att Beatrice var udda som valt att byta falang.

MEN - sedan får jag veta att det är nio personer som valt att byta till de tappras falang. Det var inte så konstigt för i min värld så var det ju så få som bytte falang. Det konstiga är när det framkommer att det bara var elva personer som valt att stanna i de tappras falang och som alltså var födda i denna falang. Totalt sett tjugo stycken ungdomar, Och så ett par personer som ramlade av tåget och blev falanglösa direkt, så säg tjugotvå. Det betyder att det är ungefär hälften av alla som bytt falang - med andra ord inget ovanligt alls att vara falangbytare. Trots det skrivs det uttryckligen ut att de flesta valt att stanna kvar inom sin falang. Jag tycker inte att en uppdelning på 55% kontra 45% är så jättestor skillnad och jag tror de flesta skulle anse att en grupp på nio och en grupp på elva är rätt jämnt fördelat.

Dessutom påstås det ingenstans i boken att det är ovanligt få som söker till de tappras falang. Nej, tvärt om får jag för mig att det är rätt jämnt mellan falangerna. Tjugotvå ungdomar gånger fem falanger innebär 110 ungdomar totalt. Det blir tre till fyra gymnasieklasser det. Inte mer. För det är inte så att man väljer falang den dag man fyller 16 eller den månad man fyller 16, nej - falangvalet sker endast en gång per år så alla 16-åringar det året gör valet samtidigt.

Hm, så den här "jättestora" skolan som Beatrice gick i är alltså rätt pluttig. Men om den är så pluttig borde det ju finnas fler gymnasieskolor, eller hur? För inte kan det väl vara så att gigantstora Chicago endast har lite drygt hundra stycken 16-åringar totalt? Och om det är så att det finns flera gymnasieskolor så är det konstigt att inte varje falang har sina egna skolor när de lever så åtskilda från varandra i övrigt.

Det här är rätt intressanta frågor för att få ihop den här fantasyvärlden och ändå reflekterar författaren inte ens över frågorna. Mycket annat får vi svar på, men inte just det här. Och det vore ju så lätt att skriva att dessa tjugo ungdomarna kom från denna gymnasieskola, men att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak.

Fast jag tror inte att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak för Beatrice och hennes studiekamrater får nämligen göra sina månadslånga tester i de tappras högkvarter och det kan ju bara finnas ett högkvarter. Och då kan man ju undra var de andra gymnasieskolorna håller hus. För ingenstans nämns det hundratals, eller tusentals trängade elever i dessa lokaler. Nej, det är bara dessa tjugo. Och är det så att olika skolor har de här valen vid olika tillfällen under året, så betyder det max 12 skolor i hela Chicago. Det är inte mycket. Framför allt inte om alla skolor bara har 3-4 klasser i varje årskurs.

Det författaren däremot lyckas med är att förklara det väldigt konstiga i att ha en fantasyvärld där man delat upp befolkningen i fem falanger som alla står för varsitt karaktärsdrag. Det tyckte jag inledningsvis var jätteknäppt, men det får faktiskt sin förklaring. Okej, jag är fortfarande skeptisk, men det funkar. Dock hade jag själv valt andra falanger om jag hade skrivit boken och de tappra hade absolut inte fått vara med för den gruppen är ju rent livsfarlig.

Bokens premiss är dock väldigt intressant: Dels snuddar vi vid frågor som hur det är att lämna sin familj bakom sig för att påbörja ett liv med idel främlingar. Dels snuddar vi vid frågor vilka egenskaper som är viktiga. Dels snuddar vi vid frågor vad som händer när någon bestämmer sig för att utnyttja systemets svagheter.

För det händer nämligen: Boken får en rätt brutal och mycket intressant vändning som fick mig att fundera på hur det skulle vara att hamna i den situationen. Och ja - det var trovärdigt att det skulle ske. Egentligen var jag inte direkt förvånad, för jag var från början rätt övertygad om att något måste hända med denna tokiga idé om att dela upp befolkningen i olika falanger. Och ja - jag hade rätt. Så överraskningen var inte speciellt stor, men frågorna det väckte hos mig var väldigt intressanta.

Kort och gott en bok med slukarvarning.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här
Adlibris
Bokus