Pias skrivtips: hur en bok "bör" skrivas

Jag har precis läst en skrivarhandbok som heter Story Structure architect av Victoria Lynn Schmidt. Enligt Victoria är vi i väst så vana vid det hon kallar den traditionella strukturen att vi har svårt att acceptera en bok som skiljer sig från detta sätta att skriva.

Den traditionella strukturen har vi burit med oss sedan före Aristoteles och det är så djupt förankrat hur en bok "bör" vara att vi till och med kallar böcker som bryter mot denna regel för anti-novel.

Behållningen med Victorias bok är att hon även tar upp alternativa sätt att skriva och hur de skiljer sig från den traditionella strukturen. Hon menar att i andra delar av världen kan böcker mycket väl bryta mot den traditionella strukturen utan att någon finner det konstigt.

Men vad är det då som är det traditionella sättet att skriva och vad händer när man bryter mot dessa regler?
 

Den traditionella strukturen bygger på att följande moment finns med i berättelsen:

• Det finns en början, en mitt och ett slut.
• Händelserna driver handlingen framåt.
• Det finns en logisk följd mellan händelser och karaktärers agerande.
• Berättelsen bygger på fråga som ska besvaras mot slutet.
• Huvudpersonerna har betydelsefulla mål som får stora konskvenser om de inte nås.
• Huvudpersonerna lägger upp dåliga strategier och råkar ut för tuffa hinder som blir svårare och svårare att klara i en ständigt eskalerande spänning.

En struktur kan även vara uppbyggd på andra sätt. Victoria Lynn Schmidt tar upp tolv olika strukturer i sin bok, men de flesta är varianter av den traditionella strukturen så jag tar endast upp de två som tydligt bryter mot reglerna ovan.

I den interaktiva strukturen är läsaren med och bestämmer i vilken ordning saker och ting ska ske. Den är vanlig i dataspel. I de never ending onlinespelen finns till exempel ingen fråga som ska besvaras mot slutet för det finns inget slut. Ett icke onlinespel kan däremot mycket väl ha både början, mitt och slut med ett tydligt quest som ska besvaras och en logisk följd mellan händelserna. 

Victoria talar även om Slice of Life-strukturen som är vanlig i andra kulturer än den västerländska. Den bygger på händelser ur livet och behöver varken ha en tydlig början, mitt eller slut eller någon logisk följd mellan händelserna. Tanken är inte att besvara en fråga eller att huvudpersonerna har mål som de strävar efter. Istället kan syftet vara att uforska något, gå in i djupet i karaktärernas sinnen eller i olika relationer eller bara vara i nuet. Den här typen av berättelser kräver intressanta karaktärer för att fånga läsarna. Här i väst känner vi till fenomenet från dokusåpor där vi får följa en samling udda människor i deras liv.
 

Enligt den traditionella strukturen måste det finnas en tydlig början, en mitt och ett slut.

Flera författare av skrivarhandböcker går så långt att de säger att utan början, mitt och slut så är det ingen berättelse.

Själv var jag så inne på det här sättat att skriva att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde förstå hur en bok INTE kunde ha en början, en mitt och ett slut. Men det förstår jag nu :) 

Motsatsen till en början, en mitt och ett slut är en samling händelser staplade på varandra utan inbördes ordning. Den ena händelsen leder inte till den andra, varför de kan kastas om och berättas när som helst utan att det får någon betydelse för utvecklingen i boken.

Observera att en bok som är skriven i icke kronologisk ordning (även kallat icke linjär), där författaren t.ex. hoppar fram och tillbaka i tiden, fortfarande kan ha en tydlig början, en mitt och ett slut. 

Victoria Lynn Schmidt berättar att i andra delar av världen är det rätt vanligt att inte ha en tydlig början, mitt och slut i en berättelse. Där kan det mycket väl vara en samling av korta vardagshändelser skildrade i sitt lilla format utan att de för den sakens skull för handlingen framåt. Victoria kallar detta sätt att skriva för Slice of Life structure.

Livet beter sig ofta så. Våra viktigaste händelser i livet kan vara sådant som studenten, första jobbet, bröllopet, födelsen av våra barn och så vidare. De är viktiga för oss, men samtidigt behöver de inte leda vidare till något annat. Vi kan få barn utan att gifta oss och ett jobb utan att ta studenten och defintivt kan vi få barn utan att ha ett jobb.

Ett annat exempel på berättelser utan tydlig början, mitt och slut är vad Victoria kallar internaktiva berättelser. Strukturen är vanlig bland dataspel. Där väljer du som spelare i vilken ordning du ska göra saker.

Även böcker kan skrivas på det här interaktiva sättet. Jag läste själv sådana som tonåring. Då fick man olika val och så bläddrade man vidare till rätt sida och fortsatte läsa därifrån. Men naturligtvis fanns det en röd tråd och jag skulle säga att det fanns både början, mitt och slut även om vissa scener naturligtvis gick att kasta om som man ville. 
 

I en traditionellt strukturerad berättelse ska det finnas en tydlig framåtdrift.

Det är ointressant hur viktiga händelserna är ur ett livsperspektiv. Istället tittar man på hur viktiga händelserna är för att driva berättelsen framåt.

Alla scener måste ha ett syfte som driver berättelsen framåt. Då kanske en bröllopscen ska uteslutas eftersom den inte tillför något till handlingen.

Enligt Victoria Lynn Schmidt har man en helt annan tradition i andra delar av världen. Här finns mycket större möjligheter att utforska vardagshändelser som inte för handlingen framåt.

I Slice of Life-strukturen kan mycket väl bröllopsscenen få stå i fokus. Den för inte handlingen framåt men är intressant för att den är en viktig del av livet.
 

Ett annat viktigt element i den traditionella strukturen är att det finns en logisk följd mellan det som händer, från början till slut. Det vill säga att det händer något som leder till något annat som i sin tur leder till en tredje sak och så vidare hela vägen in i mål.

Om händelsekedjan drivs av yttre händelser kallas den plot driven, t.ex. en vulkan sprutar lava vilket tvingar fram bokens handling och får karaktärerna i boken att agera.

Om händelsekedjan drivs av karaktärena kallas den character driven, t.ex. huvudpersonen dricker sig full, sätter sig i bilen, kör ihjäl en person och så vidare.

Eftersom den traditionella strukturen är så inpräntad hos oss västerlänningar har vi har svårt att acceptera berättelser med händelser inkastade om vartannat som inte har en logisk följd. Det gäller även enstaka scener.

Om din karaktär blivit dumpad av sin flickvän och förväntas vara ledsen, då kan du inte låta personen gå ut och roa sig med polarna som om ingenting har hänt. Det är en ologisk följd som inte passar med det du vill att läsarna ska känna. Läsarna blir förvirrade och förstår sig inte på karaktären. Läs mer om det i mitt blogginlägg Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen.

Av samma anledning kan du inte ta med scener som inte har med handlingen att göra, hur mysiga och trevliga de än är som t.ex. det där bröllopet. Visst händer det att sådana scener är med även i västerländska böcker, men som läsare brukar åtminstone jag gäspa högt. Jag är för hårt skolad i den traditionella traditionen för att uppskatta sådana utvikningar :)

I biografier av kända personer där läsarna är nyfikna på att veta mer om kändisens vardagsliv, finns möjlighet att använda det Victoria kallar Slice of Life structure även här i västvärlden. I sådana biografier går det bra att utforska händelser som inte har med varandra att göra utan att läsarna tröttnar.

För all del finns det en rad tv-program som följer samma mönster. Här behöver deltagarna inte ens vara kända från början för att locka tittare. Ta bara Hollywoodfruar och andra dokusåpor. Det kanske inte är så långt kvar tills det här sättet att strukturera en berättelse blir vanligt i bokform även här i västvärlden?
 

I den traditionella strukturen finns det en fråga i början av berättelsen som får sitt svar i slutet. Frågan kan vara mer eller mindre uttalad men den finns där som en röd tråd som för historien framåt.

I en deckare är ofta frågan vem som är mördaren eller om mördaren ska åka fast, i en kärleksberättelse handlar det om de två ska få varandra eller inte, i en fantasy är frågan om hjälten ska lyckas med sitt uppdrag.

Frågan handlar ofta huruvida huvudkaraktärerna ska lyckas eller misslyckas. Det är detta som driver läsarnas intresse att vända blad. I romances vet jag på förhand att det kommer gå bra på slutet - frågan är snarare hur de når sitt mål, inte om.  Ändå sitter jag där och hoppas att det ska lösa sig och hur bryr jag mig inte så mycket om, bara de får varandra.

I den icke traditionella Slice of Life-strukturen behöver det inte finnas någon fråga som besvaras. Det intressanta är inte om någon lyckas eller misslyckas. Istället finns oftast en inledande händelse som ger författaren ett skäl att berätta historien i form av glimtar av olika händelser.
 

I den traditionella strukturen hängs berättelsen upp kring en eller flera huvudpersoner. Så är det även i berättelser som följer den icke traditionella strukturen, som Slice of Life.

Skillnaden mot Slice of Life-strukturen är att i den traditionella strukturen har huvudpersonerna mål som är viktiga och betydelsefulla för dem och för berättelsen. 

Om huvudpersonerna inte når sina mål får det konsekvenser. Dessa konsekvenser måste vara tydliga för läsarna. Ju större och viktigare konsekvenserna är desto mer intressant blir berättelsen.

I den icke traditionella Slice of Life-strukturen är det inte alls säkert att huvudpersonerna strävar efter något mål eller att deras handlingar får några konsekvenser. Karaktärerna kan istället följa strömmen och se vart livet för dem. Det viktiga är inte huruvida händelsen driver handlingen framåt utan hur intressant den är för författaren att beskriva eller vad händelsen säger om karaktären.

Ofta kan stora delar av Slice of Life-berättelsen användas till att utforska en karaktärs inre tankar och känslor, det mänskliga sinnet eller olika relationer, utan att detta driver storyn framåt. Istället kan det vara karaktären som växer och lär sig saker av händelserna i berättelsen, snarare än att det finns en tydlig handling.

Nyckeln för att lyckas med det här sättet att skriva är att ha intressanta karaktärer, precis som i dokusåpor där tittarna följer serien för att karaktärerna sticker ut från normen.

I den interaktiva strukturen är det läsarens eller dataspelarens mål som styr handlingen.
 

I den traditionella strukturen har huvudpersonerna strategier för att nå sina mål. Strategierna behöver inte finnas från början utan kan utvecklas under berättelsens gång. Viktigt är att strategierna inte är för framgångsrika och att huvudpersonerna inte sitter på alla svar från början, då faller nämligen den traditionella strukturen.

Huvudpersonerna ska nämligen råka ut för en rad hinder och bakslag innan de eventuellt lyckas i slutet av boken.

Dessa hinder och bakslag är det som driver storyn framåt och gör berättelsen intressant för läsarna att följa.

Hindren och bakslagen måste trappas upp till en eskalerande spänning, där huvudpersonerna tvingas kämpa allt hårdare för att nå sina mål samtidigt som motståndet blir svårare och svårare.

I Slice of Life-strukturen finns också hinder och bakslag, men inte nödvändigtvis i alla scener och inte nödvändigtvis så att hindren blir svårare och svårare. Precis som i det verkliga livet - eller i en dokusåpa - kan vissa dagar vara bra och andra dåliga. Det intressanta är inte huruvida personerna ska lösa ett problem eller nå ett mål utan hur relationerna påverkas av det som sker, om de lär sig något av sina misstag och växer som människor eller om de fortsätter gå genom livet utan att ha fattat ett enda dugg. 

I den interaktiva strukturen finns oftast en massa hinder som måste övervinnas, men eftersom det är dataspelaren eller läsaren som väljer i vilken ordning saker och ting sker är det inte säkert att hindren eskaleras. Dataspel är dock oftast upplagda så att karaktären klarar svårare och svårare hinder allteftersom hen samlat på sig poäng och erfarenhet. Den vana dataspelaren vet bättre än att kasta in sin nybakade karaktär i svåraste grottan.
 

Enligt Victoria Lynn Schmidt är den traditionella strukturen så inarbetad hos oss västerlänningar att de flesta har svårt med böcker och filmer som går utanför normen. En bok som inte följer de mer eller mindre oskrivna reglerna om hur man "bör" skriva blir därmed inte läst.

Men om vi tittar på hur mycket dokusåpor roar tv-tittarna och hur intressant vi tycker det är att följa en samling individer i olika vardagliga händelser, så kanske Slice of Life-strukturen vinner mark framöver även här i västvärlden? VS Naipaul fick ju Nobelpriset i litteratur och hans bok Ett halvt liv är ett tydligt exempel på Slice of Life-strukturen.

För att inte tala om det interaktiva dataspelandet som tar över allt mer. Det är fortfarande inte lika lätt att få till i bokform som i ett dataspel, men Elisabeth Akteus Rex gjorde en spännande variant med sin bok Valet där läsarna kan välja mellan tre olika slut. Kanske är framtidens melodi att låta läsarna får vara med och bestämma slutet?

Vill du läsa mer om den traditionella strukturen, se gärna mina blogginlägg:

• Tema, idé, koncept, premiss och intrig samt 
• Strukturera din roman

Kram Pia