Pias skrivtips: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 6

I förra bloggavsnittet av Döda Poeters Sällskap tittade jag på Plot Point 2, vad som skiljer en vändpunkt från en twist, varför en triumf inte kan vara för länge, vad som händer i "Det avgörande beslutet", varför Klimax ofta kräver ett offer och hur du får läsarna/tittarna att bli så känslosamma att de gråter.

Idag har vi kommit till upplösningen och vi närmar oss slutet på filmen med stormsteg.

Får vi svar på de frågor som jag ställt under resans gång? Var har vi lärt oss av filmen?

Häng med och se hur allting slutar.
 

I upplösningen som är sista delen innan slutscenen - och ibland samma scen som slutscenen - samlas alla lösa trådar upp och säcken knyts ihop.

• Har rättvisa skapats?
• Har huvudpersonen förändrats?
• Har samhället förändrats?
• Vad har vunnits och vad har förlorats?

Aha! Det är så det hänger ihop!

Ofta levereras upplösningen med en överraskning. Det finns alltså lite till att krama ur historien.  Som jag berättat tidigare får du inte kasta in ny information efter Plot Point 2 - i varje fall inte om du vill att ditt slut ska kännas logiskt och väl underbygt. Istället får du arbeta med villospår som du planterat tidigare i manuset.

Hur fungerar upplösningen i Döda Poeters Sällskap?
 

Vi har kommit 1 timme och 51 minuter in i filmen som är två timmar lång och vi har alltså bara nio minuter kvar av filmen.

I denna scen får vi se en elev som vandrar över gångbron tillsammans med en av de äldre herrarna som arbetar på skolan. När vi tittar närmre ser vi att det är Meeks tillsammans med Dr Hager - mannen som skjutsade Knox till familjen Danburrys i början av filmen. Tydligen är han en lite av allt-i-allo i skolan.

Kameran visar Todd som står i sitt rum och tittar ut genom fönstret. Rummet är kalt och sängen till höger - som var Neils - saknar filt och lakan.

Todd lutar huvudet mot väggen och blundar.
 

Kameran visar korridoren där Meeks och den äldre herren kommer gående.

Knox Overstreet, ropar dr Hager och väntar.

Meeks fortsätter korridoren fram.
 

Knox går ut ur sitt rum samtidigt som Meeks smiter in i sitt.
 

Knox knäpper kavajen och går iväg mot Dr Hager. Han ger tummen upp åt Todd som står i dörröppningen och spanar.

När Knox och Dr Hager försvinner bort i korridoren smyger sig Todd ut ur sitt rum och tassar över till Meeks. Han knackar försiktigt på dörren.

Meeks?

Go away. I have to study.
 

Todd låter handen falla. Kameran fokuserar på hans ansikte. Han tar mod till sig.

What happened to Nuwanda?
 

Expelled, svarar Meeks utan att öppna dörren.
 

Charlie, allas vår Nuwanda, vars egentliga namn är Charles Dalton - har blivit relegerad. Och mer än så får vi inte veta om honom. Upplösningen på Charlies resa är kort och koncis. Ett ord och vi förstår precis vad som hänt. När han slog Cameron på käften för att han tjallat slog han samtidigt sista spiken i sin egen kista. Vi tittare tyckte att han var en hjälte, men han fick betala ett högt pris.

Todd blundar för några sekunder innan han fortsätter.

What'd you tell 'em?

Nothing they didn't already know.

Todd svarar inte.

Todd Anderson, ropar Dr Hager och Todd vänder sig mot rösten.

Är det bara jag som tyckte mötet med Knox tog lite väl kort tid? Nåja, ibland måste man göra sådana felaktiga tidshopp för att filmen inte ska stå och stampa.
 

Vi hoppar tillbaka i den klassiska modellen till Todds avgörande beslut. Som jag berättat tidigare handlar det avgörande beslutet om att huvudpersonen måste bestämma sig en gång för alla hur hen ska agera. Och nu är det Todds tur. 
 

Dr Hager och Todd är på väg upp för en trappa. Vi får följa vartenda steg de tar. Det kan tyckas onödigt att lägga dyr filmtid på att visa hur två personer går upp för en trappa, men sådana här små passager spelar en viktig roll i en bok eller film. 

Det handlar om att hålla läsarna/tittarna på halster. Genom att dra ut på spänningen så får du dina läsare att bita på naglarna i oro för vad som ska hända. Nu är kanske den här scenen inte så spännande, men det är samma princip man använder när man skriver deckare och den ensamma polisen går in i en mörk gång i jakten på mördaren. Vi läsare vet ju att mördaren väntar där i andra änden av gången och allt vi vill är att polisen ska ta sitt förnuft till fånga och vänta in sina kollegor. Lite grann samma effekt har filmskaparna försökt åstadkomma med den här scenen.
 

Dörren öppnas och vi ser Todd, tätt följd av Dr Hager. Och så en kvinna som nyfiket tittar fram från rummet bredvid. Hon ser ut att vara någon form av sekreterare till rektorn.

Det intressanta är att hon är den första arbetande kvinna som vi sett i denna skola. Och så dyker hon upp i ett par sekunder nästan när filmen är slut.

Att filmskaparna gjort sig omaket att kasta in henne där, trots att det inte behövs för handlingen, visar att de lagt mycket möda på detaljerna. Det är sådana småsaker som gör allting så trovärdigt.

Todd gapar när han ser sina föräldrar vända sig om i stolarna.

I den här scenen har vi fler härliga detaljer. Se bara på stolarna. I mitt första blogginlägg om Döda Poeters Sällskap hade jag med just den här scenen när jag pratade om symbolspråket i filmen och hur viktigt det är med detaljer. Pappan sitter i en läderklädd stol, modern i en vacker tygklädd stol. Todd däremot får sitta på en hård trästol. Symboliken är talande.

Och titta på rummet i övrigt - hur mycket möda som lagts på detaljerna. Allt från jordgloben i ena hörnet till tavlan på väggen i det andra och så alla saker på skrivbordet.
 

Hello, son, säger Todds far.

Hello, darling, hälsar hans mor.

Todd tar ett par steg in i rummet och stannar.

Mom, säger han oroligt.

Dr Hager stänger dörren bakom honom och Todd vänder sig om.

Have a seat, Mr Anderson, säger rektorn.

Todd går fram till trästolen och slår sig ned.

Mr Anderson, I think we've pretty well put togehter what's happened here, säger rektor Gale Nolan. You do admit to being a part of this Dead Poets Society?
 

Inte mycket till hälsningsfraser där inte - dr Nolan går som vanligt rakt på sak. Och det är något som du bör tänka på när du skriver. Ha inte för lång inledning. Gå direkt på saken så tröttar du inte ut dina läsare med ovidkommande struntprat.

Todd svarar inte.

Answer him, Todd, säger fadern otåligt.

Todd tittar på sin far och vänder sedan bort blicken.

Yes, sir.
 

Rektorn sätter på sig glasögonen.

I have here ... a detailed description of what occured at your meetings.
 

It descibes how your teacher, Mr Keating ... Gale Nolan tar av sig glasögonen igen och spänner ögonen i Todd ... encourged you boys to organize this club ... and use it as a source of inspiration ... for reckless and self-indulgent behaviour.

Kameran visar Todd som är nära att ta till tårarna. 

It describes how Mr Keating, both in and out of the classrooom ...
 

... encouraged Neil Perry to follow his obsession with acting ...
 

... when he knew all along it was against the explicit orders of Neil's parents.

It was Mr Keating's blatant abuse of his position as teacher ...
 

... that led directly to Neil Perry's death.
 

Todd tittar upp, vänder blicken mot sina föräldrar och tillbaka till Mr Nolan.

Modern sitter med en näsduk mot munnen, medan fadern sträcker sig efter ett dokument som han ger till Todd.

Read that document carefully, Todd, säger rektorn.

Todd stirrar på dokumentet.

Very carefully, poängterar rektorn.
 

Längst ned i dokumentet ser vi underskrifterna från Richard S. Cameron, Stephen K. C. Meeks Jr, Gerard J. Pitts samt Knox T. Overstreet. Todds namnunderskrift saknas ännu. Charlie Daltons namn är över huvud taget inte med i dokumentet. Längst ned till höger ser vi datumet 5 december 1959.

If you've nothing to add or amend, sign it. 

Rektorn sträcker över en penna till Todd.
 

Todd tittar rödgråten upp från dokumentet.

What's gonna happen to Mr Keating?
 

Han samlar mod och stirrar rektorn rakt in i ögonen.

I've had enough, säger fadern strängt. Sign the paper, Todd.

Todd tittar på sin far och sedan på dokumentet. Han vänder upp blicken och stirrar på pennan i Mr Nolans hand.
 

Där slutar scenen. Detta är ett mycket avgörande beslut för Todd, men vi kan bara gissa oss till vad han valde att göra.

Samtidigt är det här en del av upplösningen på hela filmen. Om Todd skriver på dokumentet förseglar han inte bara sitt eget utan hela Döda Poeters Sällskap. 

I upplösningen ställer man sig ofta frågor som om rättvisa har skipats och om huvudpersonerna har förändrats.

Och de flesta tittare är överens om att någon rättvisa definitivt inte har skapats och varken Neils far Mr Perry eller skolans rektor Mr Nolan har förändrats det minsta sedan filmen började.

Men hur är det med övriga huvudpersoner - har de förändrats? Låt oss se.
 

I nästa scen får vi ser latinläraren Mr McAllister går runt i snön med fem elever och rabbla latinska ord.

Grass is gramen or herba. Lapis is stone. The entire buildin is aedificium.

Är det möjligtvis Todd, Knox, Pitts, Meeks och Cameron som går där med Mr McAllister?

Mr McAllister vänder sig om och tittar upp mot fasaden.
 

I ett fönster står Mr Keating och blickar ned på processionen.
 

Mr McAllister höjer handen till hälsning. Keating hälsar tillbaka.

Mr McAllister vänder sig om och går.

John Keating ler.
 

Kameran zoomar ut och vi får se Mr Keatings rum. Det är fullt med flyttkartonger och på skrivbordet står hans väska redo.

Han vänder sig om och ser sig om i rummet.
 

Mr Keating kanske inte har så mycket val, men han har tagit beslutet att finna sig i det som hänt och lämna skolan utan strid. Det här hans avgörande beslut.

Den här scenen kanske verkar hopplös, men lade ni märke till en viktig sak? Nämligen att latinläraren Mr McAllister undervisar eleverna utomhus. Det verkar kanske inte som något märkligt, men i början av filmen fick vi se honom stå och peka med en pinne på tavlan. Det är Mr Keating som hade konstiga idéer om att undervisa eleverna på alla möjliga ställen.

Kanske något av Mr Keatings idéer lever kvar i skolan trots allt? Är det därför han ler när han ser Mr McAllister och pojkarna?
 

I nästa scen får vi se eleverna sitta i sina bänkar i Mr Keatings klassrum. Charlie och Neils bänkar gapar tomma.

Dörren öppnas och eleverna vänder sig om för att se vem som kommer in. De reser sig upp när de inser att det är rektorn Mr Gale Nolan.

Sit, säger Nolan och går fram till katedern.

I'll be taching this class through exams. Han lägger ifrån sig sina böcker på katedern.
 

We'll find a permanent Englisht teacher during the break.

Kameran fokuserar på Todd som tittar ned i bänken.

Rektorn rundar katedern.

Who will tell me where you are in the Pritchard textbook?
 

Ingen av eleverna svarar. Mr Nolan tittar ut över klassen och får syn på Todd.

Mr Anderson.
 

Todd tittar förvånat upp.

Uh, in the, in the Pr... säger han tyst.

I can't hear you, Mr Anderson.

In the, in the, in the Pritchard? stammar Todd.
 

Han är åter igen den osäkra pojke han var när han först kom till skolan.

Mr Nolan har inget tålamod.

Kindly inform me, Mr Cameron.

Cameron har redan boken uppslagen.

We skipped around a lot, sir. We covered the Romantics and some of the chapters on Post Civil War literature.

What about the Realists? undrar rektor Nolan.

I believe we skipped most of that, sir.
 

All right then, säger Mr Nolan, we'll start over. 

Kameran fokuserar på Todd som höjer på ögonbrynen.

Mr Nolan slår ut med händerna.

What is poetry?
 

Klassen säger inte ett ljud.

Det knackar på dörren.

Come, säger Mr Nolan.

Excuse me, säger Mr Keating och kommer in i klassrummet.

Todd vänder bort ansiktet.

I came for my personals. Should I come back after class?
 

Get them now, Mr Keating, säger rektorn.

John Keating nickar och börjar gå genom rummet.

Gentlemen, säger Nolan, turn to page 21 of the introduction.

Mr Keating rundar Charlies tomma skrivbord.

Mr Cameron, fortsätter rektorn, read aloud the excellent essay by Dr Pritchard.

Just då går Keating förbi Todd som tittar upp, ser Keating och slår ned blicken.
 

... on "Understanding Poetry", fortsätter rektorn.

Cameron slår med pennan i handen. Hans mun är till ett hårt streck.

That page has been ripped out, sir.
 

Well, borrow somebody else's book.

They're all ripped out, sir.

What do you mean, the're all ripped out?

Kameran fokuserar på Mr Keating som står i rummet bakom katedern och ler för sig själv.

Minns ni en av de inledande scenerna där Mr Keating säger att Dr Pritchards inledning bara är skräp och ber eleverna riva ut sidan ur böckerna? Här kommer uppföljningen på den scenen. 

Märker du hur bra det blir när du planterat någonting i tidigare scener och plockar upp det såhär mot slutet? 
 

Sir, we, uh ... säger Cameron.

Never mind, svarar rektorn otåligt och går över med sin egen bok till Cameron. Read!

Ännu en tanke med den här scenen är att visa den stora skillnaden mellan Mr Keatings undervisning och Dr Nolans. Vi alla höll ju med Mr Keating om att inledningen var skit, men Dr Nolan har inte insett detta.

Kameran fokuserar på Todd som kikar på Mr Keating.

Undestanding Poetry by Dr J. Evans Pritchard, PhD, börjar Cameron.

Mr Keating hänger på sig halsduken och ser att Todd tittar på honom.

To fully understand poetry, we must first be fluent with its metre, rhyme and figures of speech. Then ask two questions: One, how artfully has the objective of the poem been rendered?
 

And two ... Cameron och tittar upp mot Mr Keating som har hämtat sina saker och kommer ut i klassrummet igen.

... how important is that objective? fortsätter Cameron.
 

Question one rates the poem's perfection. Question two rates its importance ...

Mr Keating går förbi Todd som tar sats för att säga något.

And once these questions have been answered, determing the poem's greatness ...

Mr Keating passerar Todd och tillfället går honom ur händerna.
 

... becomes a relatively simple matter. If the poem's score for perfection is plotted on the horizontal of a graph ...

Mr Keating! säger Todd och ställer sig upp. They made everybody sign it.

John Keating vänder sig om.

Quiet, Mr Anderson, säger rektorn och ställer sig upp han också.
 

You gotta believe me. It's true.

I do believ you, Todd, svarar Keating.
 

Leave, Mr Keating, säger rektorn.

Todd vänder sig mot Mr Nolan.

But it wasn't his fault!
 

Sit down, Mr Anderson! Rektorn går fram mot Todd med stora steg. One mor outburst from you or anyone else ...

Todd vänder bort ansiktet, han darrar på underläppen.

... and you're out of this school! hotar rektorn.

Mr Keating tittar på med bekymrad blick.

Leave, Mr Keating, fortsätter rektorn. I said leave, Mr Keating.
 

Mr Keating vänder sig om och går.

Rektorn drar på munnen.
 

Vi får se Todd som funderar. Kameran går sedan raskt över till Mr Keating som närmar sig dörren. Han tar tag i handtaget när vi får se ett par skor som går upp på en bänk.
 

O Captain, my Captain! säger Todd och vänder sig mot Mr Keating.
 

John Keating stannar i dörröppningen.

Sit down, Mr Anderson! berordrar rektorn.

Keating vänder sig om.
 

Do you hear me? Sit down! säger rektorn och viftar med handen mot Todd.
 

Sit down!

Kameran visar Pitts som tittar på Todd.

Mr Keating ler.

This is your final warning, Anderson.

Knox vänder sig mot Keating. 

How dare you? säger Mr Nolan.

Knox tittar på Todd och beslutar sig.
 

Do you hear me?

Knox ställer sig upp och kliver upp på bänken.

O Captain, my Captain, säger han mot Keating.
 

Todd tittar förvånat på honom och ler. Rektor Mr Nolan vänder sig om.

Mr Overstreet, I warn you! Sit down!

Pitts fattar ett beslut.
 

Han ställer sig också på bänken.

Sit down! ryter rektorn.

Den ständigt snuviga Spaz snyter sig i näsduken. 

Sit down, säger rektorn och pekar med handen. Man ser hur ungdomar ställer sig upp på bänkarna. All of you.

I want you seated. Sit down.

Meeks bestämmer sig.
 

Leendet ger fler och fler elever självförtroendet att ställa sig upp på bänkarna.
 

All of you, down. I want you seated, försöker Mr Nolan medan han springer runt bland eleverna.

Do you hear me?

Snuviga Spaz tar mod till sig och ställer sig upp han också.
 

Ännu fler kliver upp på bänkarna.

Rektorn snurrar vid det här laget runt som en galning och skriker:
Sit down!
 

Cameron vrider på huvudet och tittar storögt på sina klasskamrater. 
 

Hopkins, killen som skrev dikten om en katt som ni kanske minns, tittar på Keating och sedan tar han också beslutet att resa sig upp.
 

Mr Keating står i dörröppning och tar in allt som sker. Han ser sig förundrat runt i rummet.
 

Hälften av eleverna står upp på bänkarna. Resten sitter kvar, av dem Cameron som tittar ned i bänken.

Keating bara tittar.

Knox möter hans blick. 

Pitts möter hans blick.

Meeks möter hans blick.

Todd möter hans blick.
 

mr Keating ler.

Thank you, boys.

Thank you.
 

Kameran dröjer sig kvar vid Todd. 
 

Sekunderna tickar. Sedan blir allt svart och eftertexterna börjar rulla.

Det här är verkligen både Klimax, Upplösning och Slutscen allt i ett för såväl Todd, Mr Keating som Knox, Pitts, Meeks, Cameron och Döda Poeters Sällskap.

Det är ofta så i filmer att flera viktiga delmoment flyter samman - framför allt mot slutet. 
 

Hur gick det då med de frågor som förväntas besvaras i upplösningen?

Har rättvisa skipats?

Nej, kanske inte. Mr Keating fick skulden för Neils död och blev av med jobbet trots att han var oskyldig.

Har huvudpersonerna lärt sig något?

Ja, Todd som i början av filmen inte vågade stå inför publik vågade trotsa rektorn och ställde sig upp på bänken. Det visar att han vuxit som person. Han har genomgått en så kallad character arc. 

Gun-Liz Olander, en av cheferna på Swedbank när jag jobbade där, höll en fantastisk föreläsning i ledarskap där hon sa att en ledare är en person som har följare. Och såg ni vad som hände när Todd ställde sig på bänken? Jo, han fick följare.

Inte nog med att Todd vågade övervinna sina rädslor. Han visade sig vara en naturlig ledare som fick de andra eleverna med sig. Och åtminstone jag blev varm i hjärtat och tänkte att något bra har kommit ut av detta trots allt.

Mr Keating har också lärt sig något. Han kom till skolan fylld av förtroende för sina metoder, säker på att han gjorde det bästa för sina elever. Undervisningen var en lek för honom, livet likaså. Men händelserna på skolan formade honom, fick honom att fundera lite extra och han lämnar därför skolan som en annan människa än när han kom dit. Han har också genomgått en character arc.
 

Mina engelskaelever i gymnasiet tyckte att filmen slutade olyckligt. De var alla upprörda över slutet.

Men jag tycker inte att slutet är olyckligt. Tvärt om slutar det hoppfullt. Mr Keating möter Todds blick och vet att han lyckats på åtminstone en punkt - han har fått Todd att tro på sig själv och det är värt oerhört mycket.

Det finns både hopp och förtvivlan i det här slutet och det är det som gör filmens storhet.

Visste du att i det ursprungliga filmmanuset så blev Mr Keating sjuk, hamnade på sjukhus och dog. Tur att någon ifrågasatte detta totalt hopplösa slut och lät filmen få detta slut istället.

Kommer du ihåg att jag berättade att du skulle komma ihåg vad som hände i punkt 8. Det som jag kallar för Framgång eller Misslyckande i min strukturmodell. Jag sa att om den scenen är en framgångsscen slutar oftast berättelsen dåligt för personen, men om den scenen är ett misslyckande slutar berättelsen oftast bra. 

Hur gick det då med våra personer? Jo såhär:

• Neil fick veta att det ska sättas upp en pjäs och han bestämde sig för att söka. Det var en klar framgångsscen för Neil. Hans resa slutade med att han tog livet av sig, alltså negativt.
• Todd övade på talet inför klassen och det slutade i att han knölade ihop talet till en boll. Det var ett tydligt misslyckande. Hans resa slutade med att han ställde sig på skolbänken, vilket visar att han övervunnit sin rädsla. Positivt slut alltså.
• Knox läste en dikt för klassen om Chris och kände sig totalt misslyckad. Hans resa slutade med att Chris kramade hans hand. Positivt med andra ord.
• Charlie bestämde sig för att kalla sig själv för Nuwanda och han kände sig framgångsrik och oövervinnerlig. Det slutade med att han blev relegerad, vilket är negativt.
• Mr Keating bars av ungdomarna i triumf. Det slutade med att han blev av med jobbet, vilket alltså är negativt.

Vi har alltså en stark korrelation mellan denna del av berättelsen och hur filmen slutade.
 

I första blogginlägget om Döda Poeters Sällskap pratade jag om temat och jag sa att man kan ställa sig temat som en fråga som i så fall skulle kunna vara:

Bör man uppmuntra unga människor att tänka själva och ifrågasätta auktoriteten?

Vi fick sedan följa fem huuvdpersoner vars resor försökte ge svar på just denna frågan.

Neil Perry nådde sitt mål att stå på scenen, men fadern svarade med att försöka tvinga honom läsa ytterligare tio år i skolan varför Neil tog sitt liv. Den berättelsen visar på problemet med att uppmuntra unga människor att ifrågasätta auktoriteten.

Todd Anderson övervann sin rädsla och insåg att han också hade ett värde. Den berättelsen visar på fördelarna med att stötta och uppmuntra unga människor.

Charlie Dalton blev relegerad från skolan vilket visar på problemet med att uppmuntra unga människor att ifrågasätta auktoriteten.

Knox Overstreet fick tjejen vilket visar på fördelarna med att stötta och uppmuntra unga människor att tänka själva.

Mr Keating blev av med sitt arbete men lämnade skolan i vetskap att han åtminstone hjälpt en elev att hitta sig själv, vilket visar på både problem och fördelar med att uppmuntra unga människor på det sätt han gjorde.

Summa summarum fick vi inget entydigt svar på frågan - det är dött lopp mellan de båda svaren och det är upp till dig som tittare att dra dina egna slutsatser av filmen.

Och just detta gjorde att Döda Poeters Sällskap blev så omtalad.
 

Jag visar min runda strukturmodell igen. I den slutar filmen eller boken i samma punkt som den börjar.

Tanken är att öppningsscenen och slutscenen ska vara i princip samma scen, men ändå inte. En förändring ska ha skett som visar att något har förändrats från början till slutet.

Döda Poeter Sällskap börjar med att rektorn hälsar eleverna välkomna till en ny termin på Welton Academy. Han presenterar sedan den nya engelskaläraren John Keating.
 

I slutscenen har det gått nästan en termin och Mr Keating står i dörröppningen redo att ta adjö av sina elever. 
 

Vi har alltså en liknande scen fast omvänd, precis som det ska enligt den cirkulära tanken. Vi slutar där vi börjar fast tvärt om. I öppningsscenen hälsar rektorn Mr Keating välkommen, i slutändan vill rektorn att han sak gå.  Det har hänt mycket under denna termin som förändrat inte bara Mr Keating utan även eleverna.
 

Hur väl följde då Döda Poeters Sällskap den klassiska strukturen?

Väldigt väl visade det sig, men eftersom vi fick följa fem olika huvudpersoner och varje resa hade sin egen dramatiska kurva så inföll de vid lite olika tillfällen i berättelsen.

De tre bilderna nedan visar hur de olika delarna inföll för hela filmen som för varje huvudperson var och en för sig. Klicka på bilderna för att förstora dem så du kan läsa vad det står.

Som du ser så är inte alla personer närvarande i alla scener, Knox kommer in senare i berättelsen än de andra medan Neil och Charlie inte är med hela vägen till slutet.
 

Sådana här diagram för att se var dina karaktärer kommer in och ur berättelsen kan du göra även för ditt eget manus. Det ger en bra översikt över berättelsen och du ser om någon del saknas eller behöver förstärkas.
 

Det som var tänkt som ett blogginlägg om vad vi kan lära oss av Döda Poeters Sällskap blev tillslut en hel serie av blogginlägg. Nu tackar jag för mig och hoppas att du lärt dig lika mycket av denna resa som jag har.

Stor kram Pia

Läs de andra delarna av denna bloggserie:
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 2
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 3
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 4
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 5