Pias skrivtips: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?


Filmen Döda Poeters Sällskap kom 1989.

Jag var 17 år gammal och min gymnasielärare hade uppmanat oss att gå och se filmen på bio. Den vann mitt hjärta då och den finns fortfarande kvar i mitt hjärta. Idag jobbar jag själv som gymnasielärare och efter att ha sett filmen om och om igen med mina elever så slogs jag av hur otroligt många kvaliteter filmen har. Kvaliteter som vi kan lära oss av som författare.

Följ med på min berättelse om Döda Poeters Sällskap.
 

Vad handlar filmen om?


För att besvara frågan vad en film eller bok handlar om behöver vi veta:

  • Vem handlar det om?
  • Vad har denna person för mål?
  • Varför är det här målet viktig för denna person?
  • Hur planerar den här personen att nå målet, d.v.s. vilka strategier sätter hen upp?
  • Vilka hinder står ivägen för denna person att nå sitt mål?


Döda Poeters Sällskap handlar inte om vem utan om vilka. Vi har flera viktiga huvudpersoner i filmen som alla har olika mål. Och för varje mål finns det hinder som måste överkommas.

Tillsammans bildar de här personerna och deras mål och hinder en helhet som finns där för att förmedla filmens tema. Temat är boken/filmens dolda budskap, det boken/filmen försöker lära dig. Det är vad boken/filmen handlar om. Egentligen. Även om det aldrig är uttalat.

Så vad handlar då Döda Poeters Sällskap om? Låt oss bryta ned handlingen i dess beståndsdelar och se om vi kommer fram till ett svar.
 

Protagonisterna och deras mål och hinder

JOHN KEATING (spelad av Robin Williams)

  • Vem: Mr John Keating är den nytillträdda engelskaläraren på den arnrika internatskolan Welton Academy som är utsedd till USAs bästa förberedande skola. Han var själv medlem i klubben Döda Poeters Sällskap när han var elev på Weltons.
  • Mål: Hans mål är att lära pojkarna att tänka själva, finna sin egen takt och sin egen väg i livet.
  • Varför: Han ser en fara i likformigheten och är övertygad om att skolans viktigaste uppgift är att lära ungdomarna att bli självständiga individer som kan dra egna slutsaster.
  • Strategi: Han använder poesin som en möjlighet att visa på andra kvaliteter i livet.
  • Hinder: Hans mål står i strid med skolans ledord tradition, honour, discipline och excellence. Ledningen, de andra lärarna och ett flertal föräldrar ser en fara i att pojkarna tänker självständigt.

NEIL PERRY (spelad av Robert Sean Leonard)

  • Vem: Neil Perry är A-studenten som går sista året på Weltons.
  • Mål: Hans mål är att få stå på scen.
  • Varför: Han har så länge han kan minnas drömt om att få prova på skådespeleri, men hans far har aldrig tillåtit det.
  • Strategi: Han startar upp Döda Poeters Sällskap på nytt som en möjlighet att få leva ut sin kreativitet.
  • Hinder: Han är hårt hållen av sin far som har andra planer för sin son och som kräver total lydnad.

TODD ANDERSON (spelad av Ethan Hawke)

  • Vem: Todd Anderson är den nya eleven som precis bytt skola till Welton. Han blir rumskamrat med Neil Perry.
  • Mål: Hans mål är att ingen ska komma på hur värdelös han är.
  • Varför: Han står i skuggan av sin äldre bror Jeffrey Anderson som gått ut från Welton som en av dess bästa elever någonsin. Alla förväntar sig att han ska vara lika duktig som sin bror och förväntningarna på honom är skyhöga.
  • Strategi: Genom att säga så lite som möjligt så riskerar han att inte avslöja hur lite han kan. Han blir övertalad att gå med i Döda Poeters Sällskap genom att de andra lovar att han ska slippa läsa högt.
  • Hinder: Vetskapen att han har så mycket att leva upp till håller honom tillbaka och hans största rädsla är att inte räcka till.

KNOX OVERSTREET (spelad av Josh Charles)

  • Vem: Knox Overstreet går i samma klass som Neil och Todd. 
  • Mål: Hans mål är att få den vackra tjejen Chris Noel.
  • Varför: Han föll pladask första gången han såg henne och nu kan han inte sluta tänka på henne. Det känns som han dör om han inte får henne.
  • Strategi: Han går med i Döda Poeters sällskap för att lära sig poesi så han kan charma Chris.
  • Hinder: Chris är tillsammans med den populära fotbollsspelaren Chet Danburry.

CHARLES DALTON (spelad av Gale Hansen)

  • Vem: Charles Dalton går också i samma klass.
  • Mål: Hans mål är att göra upp med gamla traditioner. 
  • Varför: Hormonerna flödar. Han är ung och oövervinnerlig. Mr Keatings idéer får honom att känna sig levande och stark.
  • Strategi: Han använder Döda Poeters Sällskap som en möjlighet att leva ut och få träffa tjejer. Han går så långt att han skriver en artikel i skoltidningen att Döda Poeters Sällskap vill att skolan ska ta in tjejer.
  • Hinder: Rektorn Mr Nolan emotsätter sig hårt sådant beteende från sina studenter.

Antagonisterna och deras mål och hinder

Dr GALE NOLAN (spelad av Norman Lloyd)

  • Vem: Doktor Gale Nolan är rektor för Welton Academy.
  • Mål: Hans mål är att upprätthålla de gamla traditionerna på Welton Academy och stävja all form av uppkäftighet.
  • Varför: Han tror benhårt på att det är skolans ledord tradition, honour, discipline och excellence som gjort att skolan är den bästa i landet.
  • Strategi: Med bestraffningar och hot tvingar han lärare och elever att följa skolans budord och hederskodex.
  • Hinder: När Mr Keating och eleverna går sina egna vägar riskerar allt han tror på att gå om intet.
MR TOM PERRY (spelad av Kurthwood Smith)
  • Vem: Mr Tom Perry är Neils far.
  • Mål: Hans mål är att sonen ska få en lysande framtid som läkare.
  • Varför: Hans son är mycket intelligentare än vad han själv var och han vill ge honom allt det som han själv inte fick. Han projicerar sina egna drömmar på sin son.
  • Strategi: Han är övertygad om att allt som tar fokus från sonens studier är av ondo och han kräver därför att sonen lyder honom till punkt och pricka.
  • Hinder: Han oroar sig för att sonens engagemang i skolboken och hans idéer att bli skådespelare ska ta energi från de viktiga studierna så att han inte lyckas bli läkare.

RICHARD CAMERON (spelad av Dylan Kussman)

  • Vem: Richard Cameron är regelnissen och rösvslickaren som också är klasskamrat till Neil och Todd.
  • Mål: Hans mål är att gå ut Weltons med bra betyg.
  • Varför: Han vill få en bra framtid.
  • Strategi: Genom att vända kappan efter vinden gör han det som är bäst för stunden. Han går med i Döda Poeters Sällskap för att sedan vända sig emot dem.
  • Hinder: När händelserna på skolan riskerar att få honom avstängd från Weltons sätts hans framtidsplaner på spel.

Bipersonerna


Bland bipersonerna hittar vi klasskamraterna Gerard Pitts (spelad av James Waterston) och Stephen Meeks (spelad av Alleon Ruggiero) som också är med i Döda Poeter sällskap, latinläraren Mr Gerorge McAllister (spelad av Leon Pownall) som blir Mr Keatings vän på skolan och Chris Noel (spelad av Alexandra Powell) som är kvinnan som Knox Overstreet och Chet Danburry slåss om.

Dessa personer har inga mål som är tydliga för tittarna, men finns med för att de alla har viktiga roller att spela för berättelsen. Jag berättar mer om deras roller lite längre ned.
 

Temat


Som du märker är det svårt att säga vad filmen handlar om bara genom titta på de olika huvudpersonernas mål och hinder. Det finns ju så många huvudpersoner och de har alla olika mål.

Exakt!

Det är därför vi måste ta det här ett steg längre och fundera på vad som uppstår när vi slår samman alla personers mål och hinder. 

Då växer det fram en helhet som berättar det vi brukar säga är filmens tema. Och temat skulle man kunna säga är filmens egentliga handling. Det är filmens dolda budskap, det filmen försöker lära dig. Läs gärna mer om tema i mitt blogginlägg Tema, idé, koncept, premiss och intrig.

Om du kan sammanfatta en bok eller en films tema i en enda mening finns det ingen anledning att läsa boken eller se filmen, skriver Stephen James i sin bok Story Trumps Structure

Och exakt så är det i Döda Poeters Sällskap. Filmens tema kan inte förklaras i några få meningar, det måste upplevas. Och det gör det så oändligt svårt att sammanfatta denna film i bara några ord, även om jag tycker att baksidestexten till filmen lyckats rätt bra:

En anrik men förstelnad privatskola. Behård diciplin. Regler, regler, regler. Och att göra som man alltid gjort. Det tror man på. Att lita på elevernas egna viljor, känslor och passioner. Den tanken har ingen tänkt. Men så plötsligt. Engelskaläraren John Keating kommer till skolan. Han inspirerar eleverna. Ger dem mod. Får dem att börja ana vad livet skulle kunna vara. Samtidigt som motkrafterna mobiliserar ... Efter att du skrämts, skakats och skrattat - och kanske gråtit. Efter att du helt och fullt förstått vad John Keating menar med "att fånga dagen". Ja, då är du inte riktigt den samma som förut!

Men hur förklarar man då en bok eller en films tema för någon som inte läst boken eller sett filmen?

Jag gör som Stephen James föreslår i sin bok Story Trumps Structure och tänker mig att temat ska besvara en fråga. I Döda Poeters Sällskap skulle den frågan kunna bli:

Bör man uppmuntra unga människor att tänka själva och ifrågasätta auktoriteten?

En fråga av det här slaget lockar genast till intresse. Kanske det sätter igång tankar hos dig redan nu? Svaret på frågan blir naturligtvis olika beroende på vem du frågar.

I Döda Poeters Sällskap illustreras svaret på denna fråga genom att vi får följa några elever på en internatskola och deras kamp för att nå sina personliga mål. Är det inte helt fantastiskt att vi kan dela upp en film eller en bok i beståndsdelar som vem, mål, varför, strategi och hinder och få hela bokens handling serverad på ett fat? 

Men filmens styrka är att det inte lämnas ett givet svar på frågan om man bör uppmuntra till självständigt tänkande. Vi får se både positiva och negativa konsekvenser av att ungdomarna i filmen börjar tänka själva. Och det bidrog till filmens storhet.

Visste ni att det i Sverige blev en debatt efter att Döda Poeters Sällskap haft biopremiär, om huruvida man ska stimulera ungdomar att tänka nytt eller om det finns en fara i att människor avviker för mycket från normen. Filmen drog faktiskt igång något stort som vi ser konsekvensen av än idag. Efter senaste skolreformen bedöms eleverna efter hur bra de är på att analysera och dra egna slutsatser. Vi kan nog alla sluta oss till vilken linje som vann debatten huruvida man bör uppmuntra unga till självständigt tänkande eller inte.

Carpe Diem!
 

Idén till filmen

Naturligtvis måste det ha funnits en önskan hos manusförfattaren Tom Schulman att förmedla något större än att bara berätta en intressant historia. Annars hade inte Döda Poeters Sällskap blivit så fantastisk som den är.

Men som så många andra böcker och filmer fick Tom Schulman idén till manuset från en verklig händelse.

Han tog själv examen från Montgomery Bell Academy i Nashville i USA 1968, en skola med gamla anor som byggde på militäriska principer. Även om berättelsen är påhittad är huvudkaraktären, engelskaläraren John Keating, baserad på Samuel Pickering som var en av Tom Schulmans lärare. Precis som i filmen var Samuel Pickering själv en före detta elev från skolan och hans undervisningsmetoder var högst sagt okonventionella. Samuel Pickering har dock själv sagt att han aldrig gjorde de där sakerna för att väcka eleverna, utan för att underhålla sig själv. 

Därför var det naturligt för Tom Schulman förlägga handlingen till en amerikansk internatskola med benhård disciplin och hårda regler. Oklart är varför för handlingen utspelar sig 1959, men möjligtvis var det då som Tom hade Samuel som lärare, eller så beror det på att bilarna var snyggare och musiken var bättre på 50-talet. :)

Författaren lät huvudrollerna gå till ett antal unga manliga studenter som alla tvingats in i samma form och så till en lärare med ett annat sätt att se livet. Precis som han troligen själv upplevde sin studietid.

Men filmen är mer än så.

Saken är den att varje huvudpersons berättelse skulle kunna bli en film i sig, där Neils dröm om att få bli skådespelare är en film, Knox strävan att få tjejen en annan, Todds kamp mot sin självkänsla en tredje och Charlies hormonstinna uppror en fjärde. Men det är när Tom Schulman satte ihop de här små delarna till en enhet som han lyfte Döda Poeters Sällskap till att bli odödlig. Hanlyckades nämligen få filmen till att handla om något mer - något utöver själva intrigen. 

Med en förmåga att få ihop de olika karaktärernas berättelser så att de tillsammans förmedlar något större, blev slutresultatet denna fantastiska film. 

Som författare bör du alltid ställa dig frågan: Hur förmedlar jag bäst det jag vill säga?  Fundera sedan på miljö, karaktärer, mål, strategier och hinder. Men glöm inte att det är helheten som gör boken, inte varje liten del för sig.

Och kom ihåg att även om idén är sprungen från en verklig händelse eller person så är det sällan lyckat att följa sanningen rakt av i en bok eller en film. Fundera alltså på hur du bäst ska få fram det du vill berätta.
 

De olika rollerna

Jag nämnde tidigare att jag skulle prata mer om de olika rollerna i Döda Poeters Sällskap.

I sin bok The Writer's Journey pratar Christopher Vogler om att alla karaktärer i en bok eller film kan anta olika archetyper. Jag översätter det med roller.

Enligt Vogler kan de olika archetyperna, alltså rollerna, innehas av olika personer från scen till scen. Samma person behöver alltså inte inneha samma roll hela boken eller filmen igenom. Tvärt om växer läsarnas intresse för karaktärerna om de inte innehar samma roller hela tiden.

Vogler nämner följande roller i sin bok, men säger att det finns fler och att det är upp till dig som författare att bestämma vilka roller du vill ha med i din bok. Det viktiga är att upptäcka vem som spelar vilken roll i varje scen så att du kan utnyttja det till max.

  • Hero - hjälten, även kallad protagonisten eller huvudpersonen
  • Mentor - mentorn, vägvisaren
  • Threshold guardian - väktaren
  • Herald - budbäraren
  • Shapeshifter - formskiftaren
  • Shadow - den elaka skurken, även kallad antagonisten
  • Ally - den allierade
  • Trickster - skojaren eller bluffmakaren


Om du läst Lennart Guldbrandssons bok Manusförfattarens guide har du även hört tals om begreppet Mac Guffin som är den person eller sak som alla vill ha. Jag tar även upp andra roller i mitt blogginlägg Känn dina karaktärer.

Så vilka roller kan vi då hitta i Döda Poeters sällskap? Jag kommer här bara snabbt beröra de viktigaste rollerna som återkommer vid flera tillfällen.

Protagonisten eller hjälten: 

Som jag sa innan finns det flera huvudpersoner. Vi får i huvudsak följa engelskaläraren John Keating och de fyra eleverna Neil Perry, Todd Andersen, Knox Overstreet och Charles Dalton. De är alla filmens protagnonister med egna tydliga mål och hinder. Filmen byter hela tiden mellan dessa fem personer som protagonist i olika scener.

Mentorn:

Engelskaläraren John Keating har en viktig roll som filmens huvudsakliga mentor. Men vi ser även eleverna stötta varandra, som när Charles försöker få Knox att förstå att han kan vinna Chris genom att gå med i Döda Poeters sällskap och lära sig poesi. Neil är vid flera tillfällen mentor till Todd, samtidigt som Todd försöker vara mentor till Neil. Mr Keatings kollega Mr McAllister försöker agera som mentor åt Mr Keating, även om han inte lyckas så bra.

Antagonisten: 

Rektorn Mr Nolan, Neils far Mr Tom Perry, Chris pojkvän Chet Danburry  och minnet av Todd Andersons äldre bror spelar alla rollen som antagonisten som står mellan personerna och deras mål. Även Richard Cameron får skulden som den elaka skurken när allting rasar samman.

Budbäraren:

Richard Cameron spelar rollen som budbäraren som kommer med det tråkiga beskedet.

Allierad:

Eleverna är varandras allierade som tillsammans skapar klubben Döda Poeters sällskap och upplever varandras framgångar och bakslag. Mr Keating hittar en något motvillig allierad i sin kollega Mr McAllister. I slutet av filmen ser vi Mr Nolan, Mr Tom Perry och Richard Cameron alliera sig mot Döda Poeters Sällskap.

Mac Guffin:

Chris Noel spelar rollen som Mac Guffin i scenerna med Knox i huvudrollen. De andra karaktärerna har sina egna Mac Guffin, dock inte i form av en person.
 

Hissnande miljöer och vikten av tidstypiska detaljer

Hur viktiga karaktärerna och handlingen än är så får vi inte glömma bort miljön och dess funktion i en film eller en bok. 

Jag har tidigare skrivit om miljöer i mitt blogginlägg miljöbeskrivningar som funkar. Där skriver jag bland annat om hur viktigt det är med tidstypiska detaljer.

Jag har även intervjuat skådespelaren och filmskaparen Peter Magnusson i mitt blogginlägg Intervju med Peter Magnusson som skrivit filmmanuset Tillbaka till Bromma. Då berättade han att biobesökarna vill ha filmer som är "larger than life" som fina bilder och fina miljöer.

Filmen Döda Poeters Sällskap har mycket av båda dessa saker. 

Hela filmen igenom får vi se storslagna bilder från vacker natur och pampiga salar. Men även tidstypiska detaljer som backelittelefoner och tjusiga 50-talsbilar. 
 


Det finns mängder av sådana här vackra bilder hela filmen igenom. Se bara på hur fotografen väntat tills vädret är rätt så att det blir fantastiska moln på himlen eller en vacker solnedgång som förstärker scenerierna.

Oftast avslutas en tänkvärd scen med en utzoomad eller inzoomad stillbild där tittarna får möjlighet att låta det som hänt sjunka in. Sekunder tickar där inget annat händer än en andaktig väntan. Tittarna får vila i känslan.

Bilder som dessa har en enda funktion: Att skapa en stämning hos tittarna. 

Men oj så viktig denna stämning är.

Det är definitivt som Peter Magnusson säger att bilder som dessa drar biopublik, även om det är undermedvetet hos tittarna. För visst är det stämningen vi minns efteråt, hur det hissnade i bröstet och bultade i hjärtat.

Att filmskaparna dessutom lagt mycket möda på att få till tidstypiska detaljer förstärker ytterligare filmens storhet. Även om vi inte funderar nämnvärt på att året är 1959 - vissa tittare missar säkerligen inledningstalet där rektorn säger att det gått hundra år sedan skolan startade år 1859 - så är det de tidstypiska detaljerna som gör filmen trovärdig.

Ta tillvara på dessa tips när du skriver din egen bok. Glöm inte bort att de små detaljerna kan göra helheten. Och låt läsarna få stunder av lugn där de kan vila i känslan.
 

Symboliken


En annan styrka med Döda Poeters Sällskap är att filmskaparna har arbetat med symboliken hela filmen igenom.

Titta bara på bilden ovan där Neil Perry tagit av sig på överkroppen, trätt den taggiga kronan på sitt huvud, blundar och böjer på nacken.

Eller titta på bilderna nedan där eleverna i skolan jämförs med en flock skränande fåglar.

Varför filmskaparna valt att göra denna jämförelse vet jag inte, för det kändes inte trovärdigt att eleverna skulle få bete sig så odisciplinerat i denna miltiriskt hårt hållna skola utan att lärare och rektor ryter till. Men det var ändå läckert när liknelsen gick upp för mig. Först fåglarna som skränade, sedan eleverna som sprang i trapporna.
 


Men symboliken behöver inte vara så uppenbar som de två exemplen ovan.

Bilden nedan visar Mr Nolans arbetsrum och Todd Andersons föräldrar. De har vänt sig om mot Todd som är på väg in i rummet för att bli utfrågad om Döda Poeters Sällskap.

Se hur fadern sitter i en stol med skinnklädsel medan modern sitter i en vackert broderad karmstol. Todd däremot får nöja sig med den hårda stolen i trä. Stolarna visar tydligt rangordningen där fadern är den hårda, modern den mjuka samt hur skolan ser ned på sina elever.
 


Precis som i Döda Poeters Sällskap kan du också jobba med symboler när du skriver. Liknelser och metaforer är ett sätt att arbeta med symbolspråket. Att göra som ovan och jobba med detaljerna är ett annat sätt.
 

Bihandlingar och hur du får ihop dem till en enhet

Det som främst slog mig när jag såg Döda Poeters Sällskap är hur manusförfattaren lyckats väva ihop så många olika bihistorier.

Vi har den stora berättelsen som handlar om Döda Poeters Sällskap och alltså inkluderar hela gruppen protagonister. Men så har vi bihistorierna som utgörs av varje protagonists egen resa. Totalt blir det fem olika bihistorier som ska vävas samman med huvudberättelsen.

Hur gör man det?

Jag har tidigare berört det här med bihistorier i mitt blogginlägg Konflikter! Där skriver jag att man bara får ha med en bihistoria så länge den och huvudhistorien tangerar vid någon punkt så att huvudhandling och bihandling strävar mot samma mål. Annars är det bättre att skriva flera böcker.

I Döda Poeters Sällskap är alla bihistorierna en del av den större berättelsen. De berör varandra på så vis att den ena historien triggar den andra som triggar den tredje och så vidare. Men de finns också där för att de var och en för sig inte kan besvara filmens tema. Det är först när de samverkar som vi tittare får se hela konsekvensen av att låta unga tänka själva och vad som händer när de ifrågasätter auktoriteten. Även om varje huvudperson i filmen har olika personliga mål, så handlar huvudmålet för alla inblandade om att tänka själva.

På så vis är kravet uppfyllt att varje bihandling vid någon punkt strävar mot samma mål. I den här filmen går huvudmålet som en röd tråd genom hela filmen och de enskilda individernas mål är faktiskt en konsekvens av att de börjat tänka själva. Allting är sammanvävt med det huvudsakliga målet.

Fundera därför på varför du har olika bihandlingar i din bok. Om svaret är att du vill fylla ut boken så är det bättre att dela upp boken i flera kortare romaner än en lång. Men är svaret att du vill besvara en fråga som inte låter sig besvaras på något annat vis än att du berättar historien ur många olika synvinklar så är du rätt ute. 
 

Filmens struktur

Vad kan vi lära oss av filmens struktur? Rätt mycket faktiskt.

Enligt alla amerikanska böcker om struktur som jag har läst så påpekas att Hollywoodfilmer har en mycket tydlig klassisk struktur där saker och ting händer mer eller mindre på pricken där de ska:

  • 25% in i filmen kommer första vändpunkten, plot point 1.
  • 50% in i filmen kommer andra vändpunkten, mittpunkten. 
  • 75% in i filmen kommer tredje vändpunkten, plot point 2. 


Se min strukturmodell nedan som visar den traditionella, även kallad den klassiska, strukturen uppdelad i fyra olika akter och 17 olika punkter. Du kan läsa mer om min strukturmodell i blogginlägget Strukturera din roman.
 

Stämmer detta in på Döda Poeters Sällskap?

Både jag och nej. Låt mig förklara varför genom att gå igenom strukturen för filmen från början.
 

1. Öppningsscenen

Öppningsscenen är vad rubriken antyder - det är den scen som inleder en bok eller en film. Öppningsscenen kan dock sträcka sig till att omfatta mer än en scen. Exakt var gränsen går är lite flytande och varierar från film till film och bok till bok. Det spelar egentligen ingen större roll var man sätter gränsen - det viktiga är att man förstår syftet med öppningsscenen, inte exakt var den slutar. Början är ju satt - öppningsscenen är alltid din första scen i boken.

Döda Poeters Sällskap börjar med förberedelser inför någonting. Vi får se Cameron hålla upp en fana som det står Tradition på, därefter kommer Hopkins med fanan Honor, seda Knox med fanan Discipline på och sist kommer Neil med fanan Excellence.  Tillsammans tågar de in i en kyrkliknande sal där föräldrar, barn och ungdomar sitter i bänkarna.
 


Rektorn ställer sig i podiet tar till orda:

"Ladies and gentlemen, boys, the light of knowledge. One hundred years ago, in 1859, 41 boys sat in this room and where asked the same question. Gentleman, what are the four pillars?"

Elever och föräldrar ställer sig upp i kyrkbänkarna och kameran zoomar in på Todd Anderson. "Tradition, honour, discipline, excellence", säger alla i kör.

Rektorn fortsätter berätta om skolans framgångar och att han anser att det är ett resultat av de principer de lär ut. 
"This is why we are the best preparatory school in the United States", säger rektorn stolt.

Han fortsätter med att berätta att engelskaläraren gått i pension och att hans ersättare heter Mr John Keating. Kameran fokuserar på Mr Keating, spelad av Robin Williams, som reser sig upp under allas blickar.
 


I nästa scen får vi se en svepande bild tagen utanför skolan där elever och föräldrar samlats för att ta adjö från varandra.
 

Kameran fokuserar på Todd Anderson och hans föräldrar som skakar hand med rektorn och vi får veta att Todds äldre bror tidigare gått ut skolan som en av deras främsta elever genom tiderna.

"You have some big shoes to fill in, young man", säger rektorn till Todd som mest ser bekymrad ut.

Det sammanfattar nämligen Todds dilemma som han kämpar med hela filmen igenom. 

Därefter skakar rektorn hand med Neil Perry och hans far Tom.

Neil, we expect great things from you this year", säger rektorn.
Well, he won't disapoint us. Right, Neil?" svarar fadern.

Detta sammanfattar i sin tur Neils stora dilemma, även om han i detta skede ler glatt.


Det hela avslutas med en vacker höstcen där vi får se skolan fotograferad från en sjön. Allt för att sätta en stämning hos tittaren.
 


Det fortsätter med att Neil och Todd hälsar på varandra och vi får veta att de ska bli rumskamrater. När Neil frågar Todd varför han bytt skola får vi åter igen veta att hans äldre bror gått på denna skola.
"Oh, so you're that Anderson!" svarar Neil och tittar upp.

Neil känner de flesta andra elever och hälsar glatt medan han banar sig väg till sitt studentrum. Richard Cameron hänger i dörrkarmen:
"Hey, I heard you got the new kid. Looks like a stiff!"
I samma stund dyker Todd upp och Cameron försvinner snabbt iväg.
 


Charlie Dalton, Knox Overstreet och Stephen Meeks dyker upp i dörröppningen för att hälsa på Neil.
"Roumor has it, you did the summer school", säger Charlie och ler.
"Yep. Chemistry. My father thought I should get ahead."
Killarna går in i rummet och stänger dörren efter sig.

"Gentelemen, what are the four pillars?"
"Travesty, horror, desadence, excrement", svarar de i kör och skrattar.

"Okay, study group?" Charlie tänder en cigg och kastar sig i Neils säng.
"Cameron asked me too. Anyone mind including him?
"What's his speciality? Bootlicking?"

Därefter presenterar de sig för Todd och vi får veta deras namn. Åter igen kommer det upp att Todds bror var Jeffrey Anderson. Kommentarerna haglar.
"Oh, yeah, sure!"
"Ooh, wow."
"Valedictorian, National Merit Scholar."
"Oh, well!"

Todd vänder sig bort, uppenbart illa till mods.
"Wellcome to Hell-ton!" 
"It's every bit as tough as they say unless you're a genius like Meeks."

 


Och där har vi fått en överblick över alla de viktiga personerna i filmen, nämligen engelskaläraren Mr Keating, rektorn Dr Nolan, Neil Perry och hans far Tom Perry, Todd Anderson, Charlie Dalton, Knox Overstreet och Richard Cameron. Även Stephen Meeks får hänga med på ett hörn. 

Vi har fått en snabb introduktion till var vi befinner oss och när - nämligen på en arnrik internatskola i USA år 1959 - samt lite grann om klimatet på denna skola där tradition, ära, disciplin och excellence värdesätts oerhört högt av rektorn och föräldrarna. Eleverna är uppenbart studiemotiverade, men är samtidigt unga män som skojar med de gamla traditionerna.

Vi har dessutom fått ana både Todd Anderson och Neil Perrys stora dilemman och den kamp de kommer att föra under filmen för att nå sina personliga mål, även om vi inte är säkra än om vad detta innebär. 

Och det är just detta som öppningsscenen är till för. Den ska:

  • Presentera huvudpersonerna.
  • Sätta tid, plats, miljö och genre.
  • Skapa en stämning hos läsarna/ tittarna.
  • Samt att handlingen ska låta sig anas.


Allt detta ska finnas där för att läsarna, eller tittarna i det här fallet, snabbt ska kunna göra sig en överblick om detta är en bok eller film i deras smak.

Därför är det så viktigt att öppningsscenen, eller anslaget som det också kallas, speglar resten av boken. Annars lockar du kanske till dig fel läsare som inte kommer uppskatta din bok, medan den verkliga läsekretsen uteblir. Läs gärna mer i mitt blogginlägg Det viktiga anslaget.
 

2. Kroken

Syftet med kroken är att fånga in läsarna så att de blir intresserade av att läsa vidare. Det är ofta en fråga som lämnas obesvarad så att läsarna måste få veta mer, men frågan kan lika gärna låta sig anas som vara uppenbar.

I Döda Poeters Sällskap läggs kroken ut lite här och där, lockar och drar in tittarna att bli intresserade av filmen. Exakt vad som får var och en att bli intresserade kan variera från person till person. Fundera på var någonstans i filmen du själv blev intresserad. 

Kanske var det redan i början när du anar Todds dilemma att tvingas jämföras med sin äldre bror. Eller kanske är det när de unga killarna gör narr av de gamla traditionerna? Eller varför inte scenen där Neil Perrys far knackar på dörren till studentrummet och Charlie snabbt kastar cigaretten på golvet och stampar på den medan Neil försöker vifta bort cigarettröken?
 


"Father, I thought you'd gone", säger Neil när fadern stiger in i rummet.
"Neil, I've just spoken to Mr Nolan", svarar fadern med ett nöjt flin på sina läppar. "I think that you're taking too many extracurricular activities this semester. And I've decided that you should drop shool annual."
"But I'm the assistant editor this year", säger Neil och något slocknar i hans ansikte.
"Well I'm sorry Neil."
"But, father, I can't. It wouldn't be fair."
"Fellas?" Fadern biter ihop käkarna och drar ihop ögonbrynen. "Would you excuse us for a moment?"

Fadern går ut i korridoren med Neil efter sig.
"Don't you ever dispute me in public! Do you understand?"
"Father, I wasn't disputing you ..."
"After you've finished medical school and you're on your own, then you can do as you damn well please. But until then, you do as I tell you. Is that clear?"
"Yes, sir. I'm sorry."


Ser du hur fantastisk dialogen är? Den står för sig själv utan att jag behöver fylla ut med gestaltning eller förklaringar. Det går att avgöra humöret hos de talande bara genom vad de säger. Sedan har jag fyllt ut lite i varje fall, bara för att visa hur skådespelarna förstärkte det sagda med sitt kroppspråk och miner. :)
 


Den här scenen mellan Neil och hans far finns med för att tittarna ska förstå den problematik som Neil tampas med.

Det är nog ingen som missat vad Todd Anderson har för problem. Det är svårt att undgå att Todds äldre bror var en riktigt stjärnelev och att alla förväntar sig samma stordåd av Todd, när detta har upprepats tre gånger de första sju minuterna av filmen.

Men Neil har inte fått lika mycket exponering. Förrän nu. Scenen med fadern tar igen detta med råge.

Har du inte redan krokats fast så gör du det förhoppningsvis med denna scen.

Hemligheten med att lyckas kroka fast läsarna, eller i det här fallet tittarna, är att få dem att sympatisera med huvudpersonerna. När läsarna börjar heja på huvudpersonerna och vill att de ska nå sina mål, då är mycket vunnet. 

Det är inte en slump att filmskaparna indikerar för tittarna att Todd tampas med skyhöga förväntningar och Neil med en oförstående far redan tidigt in i filmen. Genast ställer vi oss på Todd och Neils sida. Nu är det vi mot dem. Tittarna har tagit steget in i filmen och är därmed fast.

Ju fortare du krokar fast din publik, desto bättre är det. Detsamma gäller när du skriver böcker. Vänta inte för länge med att presentera dilemmat som får läsarna att ställa sig på huvudpersonens sida.

Scenen med fadern som läxar upp Neil är alltså en viktig krok, dock inte den enda. Krokar fungerar nämligen så att du alltid måste ha minst en ute. Så fort en fråga besvaras måste du ha en ny som är obesvarad, så att du hela tiden håller läsarnas intresse vid liv.
 

3. Katalysatorn

Katalysatorn, eller inciting incident som den också kallas, är någonting som kickar igång det som sedan kommer att ske.

Du kommer säkert ihåg från kemilektionerna i gymnasiet att vissa ämnen behövde en katalysator för att reagera med varandra. Det var först när katalysatorämnet tillsattes som det sa boom i provröret.

På samma sätt är det när du skriver böcker. Du måste ha någon händelse eller person som triggar igång bokens egentliga handling.

I Döda Poeters Sällskap är denna trigger en viss nyanställd engelskalärare vid namn John Keating och själva katalysatortillfället sker redan under hans första engelskalektion.

Efter att Neil blivit utskälld av sin far får vi se Todd ställa väckarklockan och därefter zoomar kameran in på ett torn som visar att klockan är fem, fåglar som lyfter från sjön och svärmar mot himlen allt hetsigare. Därefter ungdomar som springer i en trappa lika skränande som fåglarna.
 


Bilderna finns där för att förmedla att det är morgon och sätta en känsla hos tittaren. 

Därefter följer scener där vi får se Neil och hans klasskamrater ha tre olika lektioner. Här är ungdomarna tysta och flitiga. Lärarna är tråkiga, böckerna är tjocka och kraven är hårda.

Dessa scener finns där för att vi läsare ska förstå elevernas vardag, eller ordinary world som begreppet kallas på engelska.

Vi måste nämligen först få en inblick hur det är i normaltillståndet för att få en förståelse för vad bokens, eller filmens, huvudperson har att vinna - eller förlora - på att nå sitt mål. Om normaltillståndet är bra kommer målet handla om att rädda det man håller kärt. Om normaltillståndet är dåligt kommer målet handla om att förändra livet till det bättre.

I det här fallet står det klart att ungdomarnas normala liv är fyllt av tunga krav och förväntningar. 
 


Så i den fjärde lektionen tittar engelskaläraren John Keating in genom dörren med ett lurigt leende på läpparna och vi tittare vet i den stunden att ingenting kommer bli sig likt igen.

Filmens mål kommer uppenbarligen handla om att förändra livet till det bättre för dessa unga män och här har vi katalystorn - Mr John Keating och vad han nu tänker ställa till med.
 


Det går inte att peka ut en enskild händelse i Keatings lektion som katalysatorn för alla ungdomarna i klassen. Eftersom det tar olika lång tid för varje elev så kommer triggerpunkten att ske vid flera olika tidpunkter i filmen. Det är snarare allting han gör som är den utlösande faktorn och leder till allting annat som sedan händer i filmen.

Redan från början inser eleverna att Mr Keating inte är som de andra lärarna. När han visslande går en sväng genom rummet och sedan går ut igen så tittar eleverna förvånat på varandra.

Mr Keating tittar in genom dörren igen.
"Well, come on", säger han och går.

Efter viss tveksamhet reser sig eleverna upp och följer efter. Konstigt nog tar de allesammans med sig läroboken i poesi, trots att Mr Keating själv inte bär på någon lärobok. Jag har funderat rätt mycket på hur de kunde veta att han ville att de skulle ta med sig boken och framför allt att det är just den boken och inte någon av alla de andra böckerna de har i sina enorma högar.
 


Det är ju sådan jag är - jag lägger märke till detaljer både i böcker och filmer som inte är riktigt logiska. När jag granskade filmen bild för bild så lade jag dock märke till att just den här boken låg på elevernas skrivbord när de klev in i rummet. Mr Keating har alltså lagt den där, vilket således kan förklara att eleverna tar just denna bok med sig när de går. Det är bra att det fanns en förklaring till beteendet, även om den var svår att upptäcka. Det hade varit bättre om Keating haft boken under armen när han travade runt i rummet, som för att visa eleverna att boken ska med.

Tänk på att det finns läsare som jag som lägger märke till alla ologiska luckor. Lämna inga sådana i din bok. Om det snöar två meter ena dagen kan det inte vara barmark dagen efter. Om gruset krasar under skon i kapitel 31 så kan det inte vara kullersten i kapitel 46. Byter du namn på en karaktär - var oerhört noga så du inte missar namnbytet på något ställe. Och skriver du ut datum i rubrikerna, se till att datumen stämmer för varje kapitel.

Jag lägger nämligen märke till sådant som blir fel. Och det är ditt jobb som författare att dubbelkolla att alla detaljer är rätt. Vet du med dig att du har svårt för att se sådana logiska vurpor, be någon du annan läsa din text med syfte att få alla detaljer rätt.
 


Mr Keating tar med eleverna till den stora entréhallen. 

"O Captain, my Captain", säger han. "Who knows where that comes from? Anybody."
Eleverna tittar försynt på varandra.

"Not a clue?" Mr Keating ser sig omkring. "Its from a poem by Walt Whitman about Mr Abraham Lincoln. Now in this class, you can either call me Mr Keating ... or if you you're slightly more daring O Captain, my Captain."
 


Kameran fokuserar först på en fundersam Charlie och sedan på Neil som skrattar till. Man kan se att något händer inne i deras hjärnor - det är just där och då som katalysatorn börjar sätta fart på saker och ting hos dessa båda pojkar.

Vi har kommit 12 minuter in i filmen som är exakt 2 timmar lång. Katalysatorn för Charlie och Neil ligger alltså 10% in i filmen. Enligt vissa teorier är det just 10% in i filmen som man ska ha katalysatorscenen.
 


De andra eleverna i klassen är inte där än - det är därför kameran fokuserar på just Charlie och Neil. Dessa två är nämligen före alla andra att acceptera det Mr Keating säger. Den allra första lilla gnistan har tänts hos Charlie och Neil.

Mr Keating fortsätter genom att berätta att han själv gått på "Hell-ton", som eleverna kallar Welton Academy, och överlevt.

Han tittar i sina papper.
"Mr Pitts", säger han och rynkar på ögonbrynen. "That's a rather unfortunate name."

Det är smart av författaren att förekomma publikens tankar på det här sättet. Genom att låta en karaktär i boken, eller i det här fallet filmen, sätta ord på det som du som läsare funderar på så visar författaren att hen tänkt på den här detaljen och att det är ett högst medvetet val.

Har du med något in din bok som du tror att läsarna kommer reagera på - se till att förekomma dem genom att göra som i Döda Poeters Sällskap. I det här fallet blev det dessutom rätt roligt. Du kan alltså vända ett potentiellt problem till din fördel.

När namnproblematiken är utredd ber Mr Keating honom att öppna sidan 542 i boken och läsa den första strofen i poemet som finns där.

"To the Virgins to Make Much of Time?" säger Gerard Pitts tveksamt.
Yes. That's the one", svarar Mr Keating.
 


Kameran zoomar in Charlie som skrattar i bakgrunden.
"Somewhat appropriate, isn't it? säger Mr Keating.

"Gather ye rosebuds while ye may, old time is still a-flying ... and this same flower that smiles today, tomorrow will be dying", läser Gerad Pitts.

"Thank you, Mr Pitts." Mr Keating och tittar ut över eleverna.
"Gather ye rosebuds while ye may. The Latin term for that sentiment is carpe diem."

Vi är 13 minuter in i filmen och Mr Keating har sagt de bevingade orden för första gången. Carpe Diem. På något sätt har de orden blivit synonyma med filmen. Det var första gången jag hörde uttrycket och det gav ett stort intryck på mig.
 


"Now who knows what that means?
Stephen Meeks räcker upp handen.
"Carpe diem. That's seize the day."

Den ständigt snoriga astmasjuka Spaz tittar på Meeks. Att även låta några få personer ur den stora massan få ett ansikte, som i det här fallet då Spaz hela tiden går omkring med en näsduk, är ytterligare ett knep för att fånga in publiken och göra dem delaktiga. Även om vi inte känner alla människor runt omkring oss så lägger vi märke till vissa mer än andra.
 


"Gather ye rosebuds while you may. Why does the writer use these lines?" frågar Mr Keating.

"Because he´s in a hurry." föreslår Charlie.
"No! Ding!" säger Mr Keating och låtsas slå på en portierklocka. "Thank you for playing."

Charlie skrattar.
 


"Because we are food for worms, lads", säger Keating.

"Because, believe it or not, each and every one of us in this room ..."
 Kameran fokuserar på Charlie. "is one day going to stop breathing ..." Kameran fokuserar på Neil. "turn cold, and die."

"I would like you to step forward over here ..." fortsätter Mr Keating och pekar på minnesskåpen med pokaler och bilder från tidigare elever. "... and peruse some of the faces from the past. You've walked past them many times, but I don't think you've really looked at them.

Eleverna går närmare.

"They're not that different from you, are they?" säger Mr Keating.
Kameran fokuserar på svartvita fotografier med laguppställningar av unga än.

"Same haricuts ... full of hormones just like you. Invincible just like you feel. The world is their oyster. They believe they're destined for great things just like many of you. Their eyes are full of hope just like you.
 


"Did they wait until it was to late to make from their lives ... even one iota of what they were capable?" 

Kameran fokuserar denna gång på Todd som ser allvarlig ut och går sedan vidare till Meeks.
Because you see, gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils." 

Kameran zoomar in på ett svartvitt foto.
 


"But if youre listen real close ..."
 


"You can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen."
Eleverna lutar sig närmare.
"Do you hear it?"
Mr Keating lutar sig också närmare. Kamerkan fokuserar på ett foto.
"Carpe." En väsande röst hörs bakom pojkarna.
Cameron vänder sig om mot Mr Keating med rynkade ögonbryn.
 


Att det är Cameron som kritiskt vänder sig om är ingen slump. Det är lika noga genomtänkt som allting annat. Vi har redan fått veta att Cameron gillar att skvallra och att de andra killarna ser honom som en rövslickare. Här får vi ytterligare en ledtråd till vad som komma skall.

När katalysatorn fungerar så att de andra killarna fulla av energi bestämmer sig för att fånga dagen så är Cameron den som avvaktande väntar in vad som sker innan han agerar. Han är den som vänder kappan efter vinden och gör det som han tror är mest gynnsamt för honom själv. Behöver han gå med i Döda Poeters Sällskap för att bli accepterad av de andra, gör han det.

Tittarna vaggas in i en falsk säkerhet att han är en i gänget, lika ivrig att fånga dagen som alla andra. När han i slutet av filmen skvallrar för rektorn och skyller allt på Mr Keating blir vi först överraskade. Men sedan känns det trovärdigt. För där i bakhuvudet har vi lagrat ledtrådar som att han är en rövslickare, att han tittar kritiskt på Mr Keating och att det tar honom längre tid än för alla andra att acceptera allt det nya. Vi har förstått att han håller på traditioner och tycker att det är viktigt med en bra skolgång för att få en lysande framtid. Och krävs det att han offrar sin lärare och sina vänner för att rädda sitt egen skinn så gör han det.

Gör på samma sätt när du skriver. Låt inget ske av en slump. Tänk igenom syftet med alla scener, vilka som ska vara med, vad de säger och vad de gör. Lägg in planteringar lika subtila som Camerons blick. Ha en plan för vart berättelsen ska ta vägen.

Om du hör till dem som skriver organiskt, alltså utan en i förväg bestämd plan, så får du gå igenom manuset under redigeringsfasen och stryka och lägga till. När manuset väl blir en färdig bok så ska den vara lika genomtänkt som Döda Poeters Sällskap. Ingen person ska finnas där utan anledning, varenda scen ska ha ett syfte och vartenda ord ska vara vägd på guldvåg. 

Läs gärna mer om organiskt skrivande versus planerat skrivande i mitt blogginlägg Vilken typ är du?
 


"Hear it?" säger Mr Kaeting till Cameron som lutar sig in mot montern igen.
"Carpe." Kameran fokuserar åter på de svartvita fotona. "Carpe diem", viskar Mr Keating. "Seize the day, boys. Make your lives extraordinary."

Kameran fokuserar på Todd Anderson och man ser att tankarna snurrar i hans huvud. Han har ännu inte fattat hur det går till rent praktiskt att fånga dagen, men han funderar på det medan han tittar på fotona av de unga männen som nu gödslar påskliljorna på kyrkogården.

Katalysatorn har uppenbarligen tänt en gnista även hos Todd. Vi är 12,5% in i filmen vilket enligt andra teorier är vid den tidpunkt då man ska ha katalysatorscenen. Som ni märker finns en katalysatorscen vid exakt 10% och en annan vid exakt 12,5% in i filmen. Än så länge följer filmen den klassiska strukturen till punkt och pricka.

Men som du märker kan man inte följa den regeln slaviskt när man har många huvudpersoner, eftersom katalysatorn kan vara olika för varje person. Vi har nu sett katalysatorn sätta igång tankarna hos Charlie, Neil och Todd. Men hur är det med Knox?
 

4. Debatt, tvivel

Efter katalysatorn kommer tvivlet. Katalysatorn har satt igång något, men huvudpersonerna tvekar. Är det här verkligen rätt väg att gå?

Det leder till en inre eller yttre debatt där fördelar ställs mot nackdelar. Huvudpersonerna är inte övertygade.

Vi får se denna debatt redan i nästa scen, när killarna går ut på skolgården med travar av böcker under armarna.

"That was weird", säger Todd.
"But diffeerent," svarar Neil.
"Spooky if you ask me", säger Knox.
"Think he'll test us on that stuff?" frågar Cameron.
"Oh, come on, Cameron, do't you get anything?" säger Charlie och vänder sig om.

Det är uppenbart att Neil och Charlie svalt det mr Keating sagt med hull och hår, medan de andra fortfarande är avvaktande.

Neil och Charlie har aldrig den här tvekan som resten av gänget har, de spelar istället rollen som mentorer som pushar sina kamrater att gå emot sitt inre tvivel. En sådan mentor finns ofta i böcker och filmer, dock inte alltid.

Eftersom vi har så många huvudpersoner i den här filmen måste vi titta lite till för att komma fram till vad som är katalysatorn för Knox, som är den fjärde huvudpersonen i filmen. Som du märker är han tveksam efter det som hänt under Mr Keatings lektion och vi har ännu inte sett något som tyder på att katalysatorn satt igång något i hans hjärna.
 


I nästa scen befinner sig killarna i badrummet där de gör sig iordning inför kvällen.
"Let's go, boys. Hustle up in here. That means you, Dalton", skriker någon.
Meeks kommer ut från duschen.
"All right, who's up for our trig study group tonight, guys?"
"Sure"
"Me".
"Me, me, me"

"Well, I can't make it, guys", svarar Knox medan han går genom rummet med en handduk nonchalant slängd runt halsen. "I have to have a dinner at the Danburrys´house tonight."
 


"Ooh, not the Danburrys."
"Who are the Danburrys?"
"Big alumns!"
"How'd you swing that?"

Säger killarna imponerat.
"Friends of my dad's. They're probably in their 90s or something", svarar Knox.
"Sounds great, does't it?"
"Anything's better than Hell-ton hash", säger Neil. 
"Yeah, well, we'll see", svarar Knox.

Neil går fram till Todd som sitter i fönstret och funderar.
"Hey! Want to come to the study group tonight?"
"Wha ... Uh, no. No. I've. I-I've got some history I want to do", svarar Todd undvikande.
"Suit yourself", säger Neil och går.
 


I nästa scen får vi se Todd sitta ensam på rummet. Han skriver Seize the day i sitt kollegieblock. Suckar. Tittar på den enorma högen med böcker. River ut papperet ur blocket, knölar ihop det till en boll och kastar den i papperskorgen, innan han drar ut den röda kemiboken ur högen och börjar bläddra.

Den här scenen finns med för att visa att Mr Keatings lektion satt igång något hos Todd som han ännu inte förstår. Katalysatorn har börjat verka.
 


I scenen därefter får vi se en äldre man gå nedför trappan i skolan.
"Ready, Overstreet?" säger han.
Knox som står och tittar på svartvita foton av tidigare elever i skolan vänder sig om.
"Ready to go sir", svarar han och följer efter.

Att Knox står och tittar på gamla bilder visar att även han börjat fundera på det som Mr Keating sagt under lektionen. Men det är väldigt subtilt och anledningen är att Knox har sin egen katalysator som skiljer sig från resten av gängets.
 


Kameran bjuder på fantastiskt vackra scenerier där bilen lämnar Welton Academy, kör genom ett vackert landskap med orange himmel och kommer till en liten stad med tjusiga 50-talsbilar. Åter igen finns allt sådant här för att sätta en känsla hos tittarna. Vi gillar nämligen tjusiga bilder och vackra färger när vi ser film.

De kommer fram till huset och Knox knackar på dörren.
"Chet, can you get that?" hörs en kvinnoröst ropa.
"I can't, Mom." svarar en mansröst.
"I'll get it", svarar en annan kvinna.

Dörren öppnas och Knox bara stirrar.
 


På andra sidan dörren står den vackraste kvinna han någonsin sett. 
 


"Can I help you?" frågar hon med en varm och inbjudande röst.
"Hi K-Knox Overstreet", stammar Knox. "Uh, Dr Hager", säger han och presenterar den äldre mannen som kört honom dit.
"Hi", säger doktor Hager och lyfter på hatten.

"This is the Danburrys', right?"
"Are, are you here to see Chet?" svarar den unga kvinnan.
"Mrs Danburry?" säger Knox tveksamt.
"No." Hon skrattar till och ler stort.

En äldre kvinna kommer fram bakom henne.
"I'm sorry. Thank you, Chris. I'm Mrs Danbyrry. You must be Knox."
"Yes."
"Back by 9.00?"
säger kvinnan till doktor Hager. "Please, come in."

Den här händelsen är Knox Overstreets katalysator - händelsen som vänder upp och ned på allt och sätter igång hans personliga resa. Vi är 15% in i filmen.

Men glöm inte att han började resan genom att fundersamt titta på de svartvita portträtten i skolhallen. Dessa två händelser kommer nämligen kopplas samman, som det sig bör med en huvudintrig och en biintrig.

Väl inne i huset får vi veta att Knox pappa känner paret Danburrys, att de tycker han är sin far upp i dagen och undrar hur det är med fadern. Han har precis avslutat ett stort uppdrag för General Motors, förklarar Chet och ser sig om.
 


Kameran fokuserar mot ett gummiskelett som någon kastar pil mot. Vi har förflyttat oss till uppehållsrummet på Welton Academy där ett stort gäng killar roar sig med diverse olika aktivieteter.

"Ohh, is that close!"
"Yes!" svarar killen som kastat pilen.

Kameran fokuserar på Meeks som sitter med en radioantenn i handen och Pitts som skruvar på en transistor. Kameran rullar vidare och vi får se Charlie och Neil kämpa med matten medan Cameron står bredvid och hjälper dem.

"Replace, uh, these numbers here with X", säger Cameron till Neil. "For X and Y."
"Of course."
"Of course. So what's the problem?"

 


Dörren öppnas och Knox kommer in.
"How was dinner?"
"Huh?"
svarar Knox och lutar sig mot dörren.
 


"How was dinner?"
"Terrible."

Killarna tittar förvånat på honom.
"Terrible?"
"Terrible."
Han kastar med jackan. "Awful."
"What? What happened?"
Knox slår sig ned på en stol.
"Tonight ..." säger han och ler. 
 


"I met the most beutiful girl I have ever seen in my entire life."
"Are you crazy? What's wrong with that?"
frågar Neil.
"She's practically engaged. To Chet Danburry."
"That guy could eat a football"
, säger Charlie.
"Too bad", säger Pitts.
"To bad?" svarar Knox. "It's worse than too bad, Pitts. It's a tragedy. A girl this beutiful in love with such a jerk?"
"All the good ones go for jerks. You know that", svarar Pitts.
 


"Yeah, forget her", replikerar Cameron. "Open your trig book and try and figure out problem five."

Det här är nämligen Knox debatt och tvivel. Katalysatorn är den vackra kvinnan, tvivlet är att han omöjligtvis kan få henne när hon är tillsammans med Chet. Cameron och Pitts spelar rollen som dem som spär på tvivlet.

"I can't just forget her, Cameron", säger Knox upprört. "And I certainly can't think about trig!"

Det sprakar till i transistorradion.

"We got it!" utbrister Pitts.

I samma stund öppnar doktor Hager dörren.

"All right, gentlemen, five minutes. Let's go."
Pitts gömmer radion i knät.

"Did you see her naked?" undrar Charlie.
"Very funny, Dalton", svarar Knox.

"That wouldn't be a, uh, radio in your lap, would it, Mr Pitts?" undrar doktorr Hager och tittar strängt på pojkarna.

Det blir uppenbart för publiken att sådana saker som radioapparater inte är tillåtet på skolan och vi förstår åter igen hur hårt hållna de är.

"No, sir. A science experiment."
"Radar", tillägger Meeks och håller upp den hemmagjorda antennen.

I den här lilla radioepisoden har vi sett att Meeks och Pitts redan börjat göra uppror mot skolans regler.
 


Debatt och tvivel är oftast inte en exakt händelse i en bok eller en film. Precis som med kroken så består debatt och tvivel av en kedja av händelser som sakta bryter ned försvaret som huvudpersonerna har mot det nya som komma skall.

Nästa scen satte sig verkligen fast på min näthinna när jag såg filmen första gången. Den börjar med att Mr Keating ber eleverna öppna introduktionen till poesiboken.

"Gentlemen, oper your textbooks to page 21 of the introduction. Mr Perry, will you read the opening paragraph of the preface entitled 'Understanding Petry'?"

"Understanding Poetry by Dr J. Evans Pritchard, PhD", läser Neil högt för klassen.
"To fully understand poetry we must first be fluent with its metre, rhyme and figures of speech."

Kameran rullar över eleverna som alla sitter böjda över böckerna och följer med i texten.
"Then ask two questions: One, how artfully has the objective of the poem been rendered?"
Endast Hopkins sitter med hakan i händerna och dagdrömmer om annat.

"And two, how important is that objective? Question one rates the poem's perfection. Question two rates its importance. And once these questions have been answered ..."
Mr Keating reser sig från sitt skrivbord.

"... determing the poem's greatness becoes a relatively simple matter."
Mr Keting tar upp en krita och går fram till griffeltavlan.

"If the poem's score for perfection is plotted on the horizontal of a graph ..."
 


Mr Keating ritar en horisontell linje på tavlan och avslutar med ett P.
"...and its importance is plotted on the vertical ..."
Mr Keating ritar en vertikal linje på tavlan.

Kameran fokuserar på Cameron som ivrigt tar fram en linjal och ritar av grafen som Mr Keating ritat på tavlan.

"... then calculation the total area of the poem yilds the measure of its greatness", läser Neil medan Cameron ritar för fullt i sin anteckningsbok.
 


"A sonnet by Byron might score high on the vertical, but only average on the horizontal", fortsätter Neil medan Mr Keating ritar på tavlan.

"A Shakespearean sonnet on the, on the other hand would ..." Neil stakar sig lite i texten. Kameran visar omväxlande Neil, Mr Keating och Cameron som ritar av diagrammet i boken. 

"... score high both horizontally and vertically yielding a massive total area thereby revealing the poem to be truly great. As you proceed through the poetry in this book, practice this rating method. As your ability to evaluate poems in this manner grows so will, so will your enjoyment and understanding av poetry."

Neil stakar sig åter igen, som om han inte riktigt vill tro på det han läser. Han andas ut och tar av sig glasögonen för att visa att han läst klart.
 


Som ni märker är det en himla lång och himla trist text som måste ut till tittarna. Hur håller man intresset uppe för en sådan lång och tråkig inforump?

För infodump är just vad det riskerar att bli om man inte gör någonting av den.

I Döda Poeters Sällskap har man löst det genom att låta det hända saker under tiden som Neil läser. Kameran sveper över klassrummet. Hopkins agerar inte som alla andra flitiga elever. Mr Keating sitter fundersamt vid skrivbordet innan han reser sig upp. Han börjar rita på tavlan och då väcks vår nyfikenhet. Vad är det han ritar?

Att använda bildspråket när man ska förklara något krångligt är alltid bra. Tänk på det alla ni som skriver faktaböcker. En punktform eller en bild gör så mycket mer än bara ord på ett papper.

Men när man skriver skönlitterärt kan man sällan ta till det greppet, då får man låta saker hända i bakgrunden så det inte blir en enda lång uppradning av fakta.

Men trots det kan vi inte låta bli att nicka till lite under denna scen. Tempot går ned på lågvarv, hjärnan kopplar bort och vi gör som Hopkins och drömmer oss bort. När ...

Mr Keating lägger ned kritan och vänder sig mot klassen.
"Excrement."

Publiken hajar till. Vad ...? Vad sa han? Säger han att det är skit?

Genast är vi tillbaka i fåtöljen och är med i filmen igen. Vad har jag missat, tänker hjärnan. Hörde jag verkligen rätt?
 


Kameran sveper över en klass full av förvånade elever.
"That's what I think of Mr J. Evans Pritchard."

Mr Keating upprepar sig för att vi - liksom eleverna - ska fatta att vi hörde rätt.

"We're not laying pipe. We're talking about poetry."

Cameron tittar ned i sina anteckningar och stryker över allt han har ritat av.
 


"How can you describe poetry like American Bandstand?"
"Oh, I like Byron. I give him a 42, but I can't dance to it."


Elverna skrattar. Charlie sitter med en fundersam min längst bak i klassrummet.
 


Kom ihåg att katalysatorn inte alltid verkar omedelbart. Ibland tar den tid på sig att utvecklas. Katalysatorn och tvivlet är ofta två händelser som interagerar i det här stadiet av en film eller en bok. De drar åt olika håll för att skapa spänning och intresse. 

"Now, I want you to rip out that page."

Åter igen hajar publiken till. Vad sa han?
Eleverna reagerar likadant. Meeks tittar förvånat upp från sina anteckningar.

"Go on. Rip out the entire page", uppmanar Mr Keating.

Några ler. Andra ser tveksamma ut. Kameran fokuserar på Charlie som tänker så det knakar.
"You heard me. Rip it out."

Charlie tittar på sina anteckningar där han kluddat ett par nakna kvinnobröst.
"Rip it out!"
 


Att Charlie sitter och ritar bröst är inte heller någon slump. Det hänger nämligen ihop med hans personliga mål som kommer uppenbara sig senare i filmen. Han är styrd av sina hormoner och tänker inte på mycket annat än tjejer.

"Go on. Rip it out!" uppmanar Mr Keating åter igen.

Charlie föser undan anteckningarna med kvinnobrösten och river ut sidan om Understanding Poetry. Han håller upp den i luften.

"Thank you, Mr Dalton", säger Keating och fortsätter. "Gentlemen, tell you what. Don't just tear out that page, tear out the entire introduction."

Ständig snoriga Spaz gapar av förvåning.
 


"I want it gone. History. Leave nothing of it."

Cameron ser förskräckt ut.

"Rip it out! Rip! Be goe, J. Evans Pritchard, PhD."
 


"Rip.Shred. Tear. Rip it out! I want no hear nothing but ripping out Mr Pritchard."

Killarna tittar på varandra. Försiktigt börjar några att riva ut sidorna i boken. Fler följer efter. Kameran fokuserar på Meeks som ler och med iver börjar riva i boken.

"We'll perforate it, put it on a roll. Its. not the Bible. You´re not gonna go to hell for this", säger Mr Keating och vänder sig mot Cameron.

Och nog sätter han ord på mina egna tankar. För visst känns det hemskt att riva sönder en bok?  Även om det som stod där bara var skit. Jag tror att vi författare känner mer för böcker än vad genomsnittet av befolkningen gör. Jag kan än idag tycka att det inte hade skadat att ha sidan kvar. Men sedan skrattar jag och tänker att det här är ju film. Det behövs sådana här minnesvärda saker för att få läsarna intresserade.

Det här är en krok mina vänner. Och en ledtråd. Kom ihåg den här scenen. Den är oerhört viktigt för upplösningen av filmen.

Jag glömde den aldrig, den saken är säker.
 


"Go on. Make a celan tear", fortsätter Mr Keating att uppmana. "I want nothing left of it."

Cameron tittar på sin bok.

Mr Keating vänder sig om och går in i det lilla rummet bakom katedern där han förvarar sina saker.

Cameron vänder sig om mot Neil.
"We shouldn't be doing this."
 


Det här är nämligen Camerons tvivel och debatt med sig själv och de andra. Han är inte redo att acceptera Mr Keatings tankar och idéer. Katalysatorn har inte börjat verka på Cameron.

"Rip! Rip! Rip!" hör man Mr Keating ropa från lärarrummet.

"We shouldn't be doing this", protesterar Cameron upprört.
"Rip! Rip! Rip!" säger Neil och puffar på honom att vända sig om och börja riva i boken.

Cameron lägger linjalen ordentligt mot boken.
"Rip it out! Rip!"
Han tvekar och drar sedan bort sidan lugnt och försiktigt.

Kameran fokuserar på Neil som river med iver och frenesi så att sidorna går sönder. Det är uppenbart att Neil inte har några tvivel kvar.
 


"What the hell is going on here?"
Läraren i latin, Mr McAllister, rusar in i rummet.

Charlie stoppar den tillknycklade sidan i munnen.

"I don't hear enough rips!" säger Mr Keating och kommer ut med en papperskorg.
 


"Mr Keating", säger Mr McAllister och stannar förvånat.
"Mr McAllister." Keating stannar med papperskorgen i handen.
McAllister tittar på Keating.
"I'm sorry. I, I didn't know you were here."
"I am. Ah." Keating ler och slår ut med handen.

Charlie ler.

"So you are", säger McAllister och skrattar nervöst. "Excuse me." Han backar ut ur rummet.

"Keep ripping, gentlemen!" säger Mr Keating och börjar gå runt med papperskorgen. "This is a battle, a war."

Den här händelsen är viktig i filmen för det här är Mr Keatings katalysator. Hittills är det ju Keating som varit katalysator, men han har också en kamp att föra. Det här är första gången vi ser att det kan bli problem. Vi har kommit 19% in i filmen.

Kommer du ihog att jag skrev ovan att det är viktigt att man får se huvudpersonerna i deras normala miljö. Om den är negativ så kommer kampen handla om att skapa sig ett bättre liv. Men om den är positiv så kommer kampen handla om att försvara det man har.

De unga killarnas kamp handlar alla om att ta sig därifrån, utom för Cameron som ni kommer märka hänger kvar vid det som varit. För Mr Keating däremot handlar kampen om att få fortsätta undervisa på det sätt han börjat. För hans del handlar alltså kampen om att hålla kvar det han påbörjat.

Händelsen med McAllister blir en påminnelse till läsarna att allt kanske inte kommer gå så bra för Mr Keating. Det går inte att stampa in på en sådan här gammal skola med djupt rotade traditioner och tro att man kan ändra på allt utan att det blir protester.

Vad vi har fått se är en glimt av den antagonistiska kraften. Katalysatorn handlar ofta om att låta läsarna ana hindret. I det här stadiet är det rätt blurrigt, inte alls självklart vad antagonisten är eller hur det kommer att utveckla sig. Men vi kan ana att något är på väg att hända. 

  • I Knox fall handlar den antagonistiska kraften om Chris pojkvän Chet Danburry. Det är Chet som står mellan Knox och hans mål att få tjejen.
  • I Todds fall handlar det om hans dåliga självförtroende.
  • I Neils fall handlar det om hans far.
  • Och i Mr Keatings fall handlar det om att skolans ledning ska förbjuda honom att fortsätta undervisa på det sätt han vill. 


Att McAllister stampade in i klassrummet samtidigt som Mr Keating uppmanar eleverna att riva ut sidor ur böckerna är ingenting som ledningen skulle uppskatta.

Kommer McAllister att skvallra? 

Ja, där har ni ännu en obesvarad fråga och alltså en krok som finns där för att hålla intresset vid liv.

Ser ni hur de här sakerna hela tiden samverkar. Vi har kroken, katalysatorn och tvivlet som jobbar momentant i alla dessa scener. Det är inte enskilda händelser utan en radda av händelser.

Och så ska det vara tills vi kommit ca 25% in i boken eller filmen och nått det som kallas Plot Point 1 eller första vändpunkten. Det är därför som vi kan lägga så mycket som en fjärdedel av boken på det som kallas Akt 1 = Upptakt eller Set Up.

Men där är vi inte riktigt än. Katalysatorn måste nämligen få verka lite till för tvivlet är ännu inte undanröjt. Tankarna har precis börjat väckas.
 


Papperskorgen går runt i rummet.

"You will learn to savour words and language", fortsätter Mr Keating och ställer ned papperskorgen på golve. "No matter what anybody tells you ... words an ideas can change the world."
 


Now I see that look in Mr Pitt's eye, like 19th century literature ..."
Keating går fram till Gerard Pitts.
"... has nothing to do with going to business school or medical school. Right? Maybe."

"Mr Hopkins",
Keating vänder sig till killen som satt och drömde sig bort på lektionen. 
"You may agree with him, thinking ... Yes, we should simply study our Pritchard and learn our rhyme and metre ... and go quitly about the business of achieving other ambitions."

"I've a little secret for you. Huddle up."

Keating sätter sig på golvet. Killarna lutar sig framåt i bänkarna.
 


"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are memebers of the human race ... and the human race is filled with passion."

"And medicine, law, business, engineering ... these are noble pursuits and necessary to sustain life."

"But poetry, beauty ... romance, love ... these are what we stay alive for."
 


Kameran fokuserar mot Charlie som nickar.

"To quote from Whitman ..." fortsätter Keating. "O me, O life of the questions of these recurring of the endelss trains of the faithless of cities filled with the foolish."

Kameran går runt och landar på Meeks som blundar och ler. 

"What good amid these O me, O life."

"Answer: That you are here."

 


"That life exists, an identity."
"That the poowerful play goes on, and you may contribute a verse. That powerful play goes on ... and you may contribute a verse."


Kameran fokuserar på Neil som är helt tagen.
 


What will your verse be? säger Mr Keating.

Kameran stannar på Todd som tittar ned och sedan upp igen som om tanken är fullständigt hisnande.
 


Den här filmen blev så stor för den försökte inte bara berätta en historia, den försökte lära oss något:

Att läsa till läkare, jurist, ekonom eller ingenjör är viktig för vår överlevnad. Men det är poesin, skönheten, romantiken, kärleken som gör livet värt att leva.

Vad är din vers?

Ja, den frågan bör vi alla ställa oss.
 


I nästa scen befinner vi oss i matsalen där det ska ätas lunch.

"Amen", säger rektorn när bordsbönen är avklarad. Alla sätter sig ned. 

Kameran fokuserar på latinläraren McAllister och engelskaläraren Keating som sitter bredvid varandra.

"Quite an interesting class you gave today, Mr Keating." 
 


"Sorry if I shocked you, Mr McAllister", svarar Keating.

"Oh, There's no need to apologize. It was very fascinating misguided though it was." McAllister tar för sig av köttgrytan.

"You think so?" Keaing lägger upp potatismos på tallriken.

"You take a big risk by encouraging them to become artists, John."
De båda fortsätter att lassa upp på sina tallrikar.

"When they realize that the're not Rembrandts, Shakespeares or Mozarts, they'll hate you for it."

Keating lassar upp ytterligare tre slevar med potatismos. Man får inte se tallriken men jag gissar att den består av ett gigantiskt berg av potatismos vid det här laget. För att vara ärlig så funderade jag rätt mycket på hur mycket potatismos det blev på den där tallriken tillslut. Tänk på detaljerna när ni skriver böcker så ni inte drar uppmärksamheten till fel saker.

"We're not talking artists, George, we're talking freethinkers."

Här får vi alltså veta vad det är John Keating försöker uppnå med sina elever. Hans mål är att göra dem till fritänkande individer.

Och äntligen byter McAllister och Keating skålar med varandra. :)
 


"Freethinkers at 17?" McAllister låter inte speciellt övertygad.
"Funny. I never pegged you as cynic", svarar Keating.
McAllister funderar ett tag.
"Not a cynic. A realist. Show me the heart unfettered by foolish dreams ... and I'll show you a happy man."
"But only in their dreams can men be truly free", replikerar Keating. "Twas always thus, and always thus will be."
 


"Tennyson?"
"No. Keating."
Mr Keating blinkar åt Mr McAllister.
George skrattar.

Uppenbarligen har vi ingen moståndare i McAllister, men faran är inte över för det. Det finns andra som inte står på Keatings sida. Att till och med hans vän McAllister ifrågasätter hans metoder är ett tecken på sprängkraften i Keatings mål att göra eleverna till självsändiga och frispråkiga individer.
 


I nästa scen får vi se Neil kasta fram en årsbok på matbordet.
"Hey, I found his senior annual in the library." Neil ger boken til Cameron.

"Listen to this. Captain of the soccer team, editor of the school annual, Cambridge bound ..." 
Cameron skrattar när han får se bilden på Keating som ung.
 


"... thigh man, and Dead Poets society", fortsätter Neil och vänder sig mot Charlie."
 


"Man most likely to do anything", läser Cameron i boken.
"Thigh man!" säger Charlie. "Mr K was a hell-raiser."
Killarna tittar på varandra och ler.
 


What's the Dead Poets Society?"
"I don't know."
"Is there a picture in the annual?"
"No."
"Nothing. No other mention of it."


Intrigen tätnar.

Om katalysatorn ännu inte börjat verka så gör den det defintivt nu. Det här är upptakten till första vändpunkten. Vi har kommit nästan 27 minuter in i filmen och Plot Point 1 ska komma vid 30 minuter om vi ska följa regeln att Akt 1 är en fjärdedel av filmen.

Men tyvärr kära vänner får vi vänta med fortsättningen av min analys av Döda Poeters Sällskap tills nästa blogginlägg. För jag har tydligen lyckats nå gränsen för hur många boxar man kan ha i ett och samma inlägg - nämligen 200.

Så därför tackar jag för mig för denna gång och säger: 

Fortsättning följer ...

Hoppas jag fått er på kroken så ni vill följa med på fortsättningen av resan om Döda Poeters Sällskap.

Kram Pia

Läs de andra delarna av denna bloggserie:
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 2
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 3
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 4
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 5
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 6

Kommentera gärna:

  • Pia Lerigon • 1 februari 2017 18:51:10
    Vad intressant Helene, det visste jag inte. Men troligtvis har du rätt i att 50-talet är valt med omsorg. Allting i den här filmen verkar vara valt med omsorg.

    Kram Pia
  • Helene • 1 februari 2017 16:17:35
    Jag tror att 50-talet är valt med mycket stor omsorg i den här filmen. Det har ett symboliskt värde. Det var på 50-talet allt förändrades i USA. En optimistisk tid efter kriget (andra världskriget där de gick ut som hjältar som räddat världen) och innan nästa krig som svärtade ned deras anseende (Vietnam). 50-talet är alltid den tid de kommer tillbaka till när de 'ser' tillbaka på den gamla goda tiden.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln