Är det magkänslan som styr när förläggarna väljer manus?

Det är inget konstigt att förläggarna går efter läsupplevelsen när de väljer ut manus. Om de inte blir nyfikna, berörda eller känner något när de läser så upplevs boken som tråkig. Och vem vill läsa en tråkig bok?

Exakt - ingen vill läsa en tråkig bok. Förläggarna vill naturligtvis hitta böcker som säljer så de får tillbaka sin investering och gör en vinst.

Därför måste böckerna ge förläggarna en läsupplevelse för att över huvud taget vara intressanta för utgivning.

Så det här med att väcka nyfikenhet och få dina läsare att känna något när de läser är alltså nummer ett för att du ska få din bok utgiven. 
 

Om jag inte blir nyfiken så vill jag inte vända blad. Det är faktiskt så enkelt.

Dessutom vill jag att boken berör mig eller får mig att känna andra känslor. Det kan vara allt från att jag blir arg, ledsen, glad till att den ger mig en stor aha-upplevelse. Men för att komma till den där aha-upplevelsen, som oftast är i slutet, måste boken ha fångat min nyfikenhet redan från början. 

Så redan omslaget, titeln och baksidestexten är viktig för att fånga min nyfikenhet. Annars öppnar jag ju aldrig ens boken. Då kan det vara ett uppseendeväckande omslag, en cool titel, ett spännande ämne, tema eller handling som lockar mig. Ibland är det för att jag gillar författaren. Rätt så ofta är det en historisk kärleksroman, för det lockar mig alltid :) 

När jag väl börjar läsa måste nyfikenheten naturligtvis fortsätta att stimuleras. Annars tröttnar jag på boken. Då spelar det ingen roll att det är ett snyggt omslag, cool titel, min favoritförfattare och dessutom en historisk kärleksroman. Fortsätter min nyfikenhet inte att stimuleras tröttnar jag och vill inte läsa vidare. Så är det för de allra flesta läsare. 

Nyfikenhet är alltså väsentligt. Och för en del läsare är det dessutom fullt tillräckligt för att de ska läsa boken från början till slut. De behöver inte leva sig in i berättelsen, känna med karaktärerna, älska språket eller vad det nu är folk säger att de vill ha. Det räcker att de är nyfikna för att de ska vända blad.

Sådana böcker kan bli stora bästsäljare trots att folk undrar hur det gick till. Hur kan Dan Brown sälja så många böcker när han skriver så uselt, är en vanlig kommentar. Själv tycker jag inte Dan Brown skriver uselt - han väcker folks nyfikenhet och håller den kvar rakt igenom hela boken. Han vet precis vad han gör med andra ord.

Men Fifty shades of Gray är väl ändå ingen spännande bok, tänker du kanske. Nej, men den väckte MÅNGAS nyfikenhet, den saken är säker. Jag tror absolut inte boken sålt så bra om det inte blivit en sådan hype om det sexuella innehållet. Naturligtvis blev jag nyfiken och köpte boken som så många andra. Och jag behövde inte läsa många sidor innan jag blev nyfiken på Anastasia och Christian och ville veta hur det skulle gå. En bok behöver inte vara spännande för att väcka nyfikenhet.
 

Men hur gör man då för att väcka läsarnas nyfikenhet?

Det är den stora knäckfrågan och kan man bara besvara den är det fritt fram att skriva böcker som säljer. Tja, så enkelt är det kanske inte. Men jag ska göra ett försök:

Antingen skapar författaren en känsla som fångar in läsarna redan från första sidan. Det kan vara en drypande obehagskänsla av att något är fel, eller pirret i maggropen att här vankas det romantik. Vilken känsla som helst duger, bara din kropp reagerar fysiskt på det du läser.

Författarna till boken The bestseller code hävdar att alla bästsäljande böcker fick läsarna i deras studie att reagera fysiskt inom bokens första tio sidor. Känslor är alltså viktigt.

Eller så måste författaren relativt snart - helst från första stycket - droppa en fråga eller lämna någonting obesvarat som får läsarna nyfikna på att ta reda på mer. Det behöver inte alls vara något stort och omvälvande, bara tillräckligt stort för att hålla kvar läsarnas intresse tills nästa obesvarade fråga droppas. I detta ingår det vi kallar för cliff hangers, men även att skapa osäkerhet om hur det kommer att gå, vad något betyder eller vad som ska hända.

Tyvärr gör många författare det felet att de förklarar allt, precis allt. De droppar frågan - där står huvudpersonen och kramar en iskall nyckel i sin svettiga hand - och i nästa stycke förklarar författaren vart den där nyckeln går. Vips är spänningen borta och du har tappat läsarnas intresse för att fortsätta.

Exposition, som det kallas när författaren droppar bakgrundsinformation, kan döda en berättelse på två sekunder - framför allt om den droppas för tidigt eller på fel ställe i boken.
 

Den där frågan måste vara obesvarad tills du droppat en ny spännande fråga eller tills du fått dina läsare att bry sig så mycket om din huvudperson att de vill fortsätta följa hens resa.

För oavsett hur känslosam inledningen är och hur intressanta frågor som ställs, så vill åtminstone jag ha en huvudperson med i boken som jag kan bry mig om och och heja på. Och nej, den här huvudpersonen måste inte vara genomgod och perfekt. Men det måste finnas något där som gör att jag vill följa hens resa.

Jag vill kliva in i den person som boken handlar om och se världen genom hens ögon. Jag vill bli karaktären i boken och därför föredrar jag om författaren håller sig så långt borta som möjligt med förklaringar och pekpinnar. Om det är en tydlig yttre berättare som beskriver vad som händer, snarare än gestaltar, så kommer jag troligen att rynka på ögonbrynen och tänka att nej, det här är inget för mig. Då läser jag kanske inte så långt som krävs för att jag ska hinna bli nyfiken.

Jag hör till dem som inte är ett dugg nyfiken på att få veta vem mördaren är. Ska jag gå igång på en deckare räcker det inte med ett mord för att få mig att vända blad. Det måste finns något mer och då är valet av berättarröst och graden av gestaltning väldigt viktigt för att få mig att läsa vidare. Det är därför författare som Kepler, Leif GW Persson och Roslund & Hellström inte får mig att vända blad. Däremot gillar jag författare som Jussi Adler Olsen, Jenny Rogneby och Stieg Larsson.

Där är vi läsare olika, men det finns ett skäl till att förläggarna skriker efter gestaltning. Gestaltning säljer - dagens läsare vill krypa in under skinnet på böckernas karaktärer och se världen genom deras ögon. De vill ha en berättelse som är gestaltad snarare än återberättad. 

Men det handlar inte bara om valet av berättarröst och graden av gestaltning. Det är inte tillräckligt för att läsarna ska bry sig om karaktärerna. Det krävs något mer.

Det är här den yttre och den inre resan kommer in. Bra böcker har både och. De har en intressant yttre händelsekedja som väcker nyfikenhet och gör att läsarna hejar på bokens huvudperson, samtidigt som bokens huvudperson måste lära sig något och göra en inre resa för att lyckas med uppdraget. 

Den yttre resan har jag pratat jättemycket om i tidigare blogginlägg. Det handlar om att din huvudperson ska ha ett mål som är viktigt för honom/henne - så viktigt att hen kan göra i princip vad som helst för att nå det. Men för att dina läsare ska kunna bry sig om bokens huvudperson måste de få veta vad detta mål är.

Tyvärr är det många böcker som brister på den här punkten. Antingen saknas det mål varför bokens huvudperson far som ett rö för vinden (och läsarna fattar ingenting), eller så är drivkrafterna för att nå målet alldeles för svaga så att man som läsare undrar om huvudkaraktären verkligen vill nå det där målet över huvud taget.

Det inser du säkert själv att om dina huvudkaraktärer inte är villiga att kämpa för sitt mål så finns det ju ingen anledning för läsarna att heja på dem. Du kan ju inte inledningsvis hävda att din huvudkaraktär är villig att göra vad som helst för att hitta sin försvunna mamma, men istället för att leta så går hen på första bästa fest och glömmer sin försvunna mamma fullständigt. Om du gör så - och det räcker med ett enda felsteg från din sida - så dödar du läsarnas intresse att vilja följa din huvudperson på hens resa. Om de nu inte misstänker att det är din huvudperson som är mördaren förstås ...

Men lika viktigt som den yttre resan är personens inre resa. Din huvudkaraktär måste ha en vanföreställning - det vill säga vara övertygad om att något är på ett visst sätt, trots att vi alla andra vet att hen har fel. Din huvudperson ska vara fast övertygad om att hen har rätt och inte tänker ändra sig för allt i världen. Samtidigt som hen när en dröm om någonting annat - något som går stick i stäv med den här vanföreställningen. Snacka om konflikt. 
 

Konflikter är essentiellt för en bra berättelse. En scen utan konflikter är nämligen en oerhört trist scen. Så är det bara.

Om alla älskar varandra och bara säger putinuttiga saker hela tiden, spelar det ingen roll att din bok andas romantik från första meningen. Läsarna spyr av tristess. Du måste ha minst en konflikt per scen!

Men det får inte vara vilka konflikter som helst - nej, de ska hänga samman med din huvudkaraktärs mål, det yttre eller det inre.

Det bästa är om bokens yttre handling, det som på engelska kallas plot, tvingar bokens huvudkaraktär att ifrågasätta sin inre (och felaktiga) övertygelse, det som på engelska kallas story.

Ju mer den yttre handlingen (plotten) pushar på, desto mer ska huvudpersonen streta emot (storyn). Då har vi en konfliktupptrappning helt naturligt, där allting stegrar sig tills allt brister i ett enda stort klimax (ja, det här händer i slutet av boken).

Bokens huvudperson får en aha-upplevelse och inser vad allt egentligen handlar om. Hen kanske inte längre vill nå det yttre målet, för hen har lärt sig något nytt. Eller så hjälper aha-upplevelsen hen att nå det yttre målet.

Sådant är bra - det får läsarna att känna att de lärt sig något av boken. Det är inte bara pang-pang och coola specialeffekter. Det finns något djupare som går under huden och dröjer sig kvar. Men det är dessvärre inte allt ...
 

Slutet är viktigt. Det är slutet som avgör om läsarna kommer prata om din bok eller inte. Det är nämligen det vi minns starkast när vi slår igen boken.

• Allra bäst är det om slutet levereras med en twist som får läsaren att sitta med hakan nere vid knäna. Ex. Jenny Rognebys bok Leona - tärningen är kastad
• Eller om slutet levererar en aha-upplevelse som är så stor att det skakar läsaren i dess innersta väsen. Ex. Paulo Coelhos bok Alkemisten
• Fast när det kommer till romance räcker det med att paret får varandra så att läsaren kan slå igen boken med en varm och härlig känsla ... ;) 

Menade verkligen Henrik Fürst att förläggare inte vet det där? Det låter ju alldeles för otroligt för att vara sant och jag är inte den som låter en fråga vara obesvarad om jag kan undvika - så jag mejlade forskaren och frågade. Och såhär svarade han:

Hej Pia!
Tack så jättemycket för ditt mail. Om ändå fler funderade lika mycket på min forskning. Jag uppskattar ditt engagemang och ska försöka svara på dina frågor utifrån hela studien och det jag håller på med just nu.

I studien fokuserar jag på ”förläggarnas” upplevelser i bedömningssituationen av obeställda manuskript som kommer in till förlaget. Manuskripten saknar historia, förläggarna känner oftast inte till författarnamnen, utan möts bara av ett helt nytt manuskript. En poäng jag försöker göra är att manuskript, och andra kulturprodukter, inte är som andra produkter. Det finns inte en eller flera fasta kriterier som används i bedömningen. Hade det handlat om inköp av spik hade det varit tydligt hur man skulle bedöma spikens kvalitet, ex. utifrån metallinnehåll, form, hållfasthet och så vidare. Men manuskriptens innehåll kommer med stor variation.
 
I denna situation av upphöjd osäkerhet rörande kvalitet handlar det, som du skriver om, läsupplevelsen. Förläggarna berättar att det inte är alla förläggare som har ”det”. Det gäller särskilt nya förläggare. En del förläggare försöker använda sig av kriterier, men då innebär det att de inte känner till sin plats i systemet och inte heller har utvecklat den ”smak” som krävs för att göra bedömningar. De måste lära sig en professionaliserad attityd där de frångår färdigformulerade kriterier och litar på ”magkänslan” som kommer ur läsupplevelsen. Om det handlar om ett manuskript som förläggarna klassificerar som ”litterär” handlar det om upplevelsen av ”reading flow” och om ”genrelitteratur”, upplevelsen av matchning med genre. Det är först när de har upplevelsen som de vet att de har ett manuskript som kan bli utgivningsbart.
 
Jag särskiljer en fas av upptäckande från en fas av rättfärdigande. Först måste manuskriptet upptäckas genom en läsupplevelse som har de ovan beskrivna kvaliteterna. Därefter ska de rättfärdigas. I korthet handlar det om att hänvisa till olika legitimeringsgrunder, det kan vara hur manuskriptet matchar med den politiska profilen som förlaget har, om det finns en efterfrågan, om det finns plats för ett ny bok på förlaget, om den platsar i utgivningsprofilen och så vidare. (Detta arbetar jag på just nu). Så hela modellen av hur förlag (och andra grindvakter) bedömer manuskript ska förstås utifrån en upptäckar- och rättfärdigande fas. Och att detta dessutom kopplas till den position som förlag, författare och manuskript har i systemet. Beroende på vilket position de har råder olika bedömningsgrunder och upptäckter görs mer eller mindre naturligt beroende på dessa positioner.

Något som även presenteras i forskning.se-artikeln är vad jag kallar för ”appraisal devices”. Författaren vet oftast inte om den har vad som krävs för att bli utgiven. Lektören kan där fungera som ett mellanled mellan förlag och författare. Men det gäller under vissa förutsättningar, att det finns förtroende för att lektören kan göra en bedömning som om manuskriptet skulle bli bedömt av ett förlag. Det är ett exempel på en ”assessor” och så diskuterar jag ”competition”, som är olika tävlingar som man använder som simuleringar av förlagens bedömningar och ens plats i den litterära världen.

Jaha, tänkte jag när jag såg svaret. Var det så han menade?

Förläggarna litar allt mer på sin magkänsla ju längre de jobbat. Det är inget konstigt. Varför lägga ned mer energi än nödvändigt? Varför analysera något när det räcker att känna efter? Har man jobbat som förläggare i många år och vet att man har det som krävs för att hitta de där manusen som säljer bra - ja, då räcker det att slappna av och lyssna till sitt inre.

Så gör jag hela tiden, trots att jag inte är förläggare. Jag har alltid gillat bästsäljande böcker. Jag behöver inte analysera sönder ett manus för att veta om det är bra.

Men det räcker inte för mig. Jag är en nyfiken person. Jag vill förstå varför. Det är också naturligt. Jag vill ju knäcka koden för hur man skriver bästsäljande böcker så att jag kan tillämpa knepen på mina egna böcker.

Men det kanske inte är så svårt - det räcker måhända att lyssna till sitt inre även för oss som skriver ... Fast å andra sidan tar det många år att få den där magkänslan. Peter Magnusson (ja, skådespelaren och manusförfattaren - jag har ju intervjuat honom här i min blogg) berättade för mig att i början lade han energi på alla regler och knep. Men när de väl satt i ryggmärgen gav han sig bara hän till manusprocessen.

Kram Pia