Pias skrivtips: Hjärnforskningen visar hur du når fram till dina läsare

De senaste veckorna har det gått en fantastisk miniserie i fem delar på SVT som heter Din hjärna med Anders Hansen som är överläkare i psykiatri. Jag har tittat på vartenda avsnitt med stort intresse och tänkt: Det där kan vi dra nytta av när vi skriver.

Det fjärde avsnittet i serien heter Vår sociala värld och där berättar Anders Hansen om en massa spännande saker som fick min hjärna att genast börja dra paralleller till skrivandet och ännu fler tankar fick jag när jag såg femte och sista avsnittet som heter Lika men unika.

Låt mig förklara.
 

I det fjärde avsnittet av Din hjärna intervjuar Anders Hansen antropolgen Robin Dunbar. Han har forskat på människor och djur och hittat ett tydligt samband mellan storleken på neocortex - det vill säga den yttre delen av hjärnbarken - och storleken på grupperna som arten lever i.

Det ledde till begreppet Dunbars tal.

Enligt Robin Dunbars forskning finns det ett klart samband mellan storleken på neocortex och gruppen av individer som arten omger sig med och enligt det sambandet klarar människan av att ha ungefär 150 stabila kontakter.

Siffran 150 är dessutom storleken på grupperna vi levde i förr i tiden, t.ex. klanen, som i sin tur kunde tillhöra en större stam som klanen bara träffade ibland. Det innebar att man föddes och dog in i en grupp om ungefär 150 individer där alla kände alla.

Så är det inte idag när de de flesta av oss bor i betydligt större grupperingar än bara 150 individer. Dessutom rör vi oss ofta mellan olika grupper; vi går i skolan, får jobb, flyttar, reser och därtill umgås vi över sociala media. Likväl visar forskningen att vi bara klarar av att hålla en stabil kontakt med ungefär 150 personer.

I tv-serien Din hjärna sägs att vi människor kan ha ungefär ...

• 5 intimt nära relationer
• 15 riktigt bra vänner
• 50 goda vänner
• 150 kompisar
• 500 bekanta
• 1500 personer som vi minns namnet på

Det här kan vi dra nytta av när vi skriver. Om vi utgår från Dunbars forskning kan du ha upp till 5 stycken perspektivpersoner som läsarna får följa riktigt nära. Sedan kan du ha 15 personer som dessa umgås med flitigt men vars perspektiv du aldrig får följa och 50 karaktärer som behövs för att fylla ut persongalleriet. 

Du behöver inte göra som George R.R. Martin som skrev böckerna Sagan om is och eld (Game of Thrones) och ha över 1.000 namngivna romangestalter, trots att det finns forskning som hävdar att du kan hålla så många namn i huvudet. 

En annan intressant sak som säg sägs i tv-programmet är nämligen att forskningen visar att våra hjärnor inte kan skilja på verkliga personer som vi umgås med i real life och människor vi läser om. Våra hjärnor tror att vi känner dem vi ofta ser på bild eller hört talas om för vi har levt för få generationer med dagens teknik för att våra hjärnor ska ha hunnit anpassa sig till nymodigheter som böcker, magasin, tv, filmer, datorer, smartphones och liknande. 

Med andra ord konkurrerar romangestalterna i din berättelse med alla andra människor som dina läsare har runt omkring sig, så det går inte att säga att bara för att vi kan minnas 1500 namn så skulle 1000 av dessa vara från dina böcker. Inte ens författaren George R.R. Martin själv har koll på alla romangestalter han namngav.

Samtidigt är det extremt intressant att våra hjärnor inte gör skillnad på riktiga real life-vänner och personer vi läser om, för det innebär att om du lyckas gestalta dina romangestalter tillräckligt väl kommer dina läsares hjärnor tro att de känner dessa påhittade personer på riktigt och då är chansen stor att de köper nästa bok i samma serie.

Dra nytta av det faktum att hjärnan tror att alla människor vi omger oss med - i real life eller i romanform - är precis lika verkliga. Då ökar nämligen chansen att du skriver en bok dina läsare återvänder till om och om igen.
 

Michael Gazzaniga är professor i psykologi och han pratar i det fjärde programmet av Din hjärna om the theory of mind som innebär den mänskliga förmågan att ta andra personers perspektiv.

Vi har så kallade spegelneuroner i hjärnan som speglar även de minsta signalerna hos dem vi möter. Vi läser in inte bara VAD andra säger utan HUR de säger det, röstläge, kroppsspråk, blickriktning, ja till och med hur stora pupillerna är. Vi gör det helt automatiskt och när det sker upplever vi samma sak i vår egen kropp som personen framför oss när hen talar. Det gör att vi lättare kan förstå hur denna individ tänker och känner.

Vi skapar på så vis teorier om alla andra personer runt omkring oss så vi kan förhålla oss till dem. Vi bygger alltså modeller av de andra personerna där vi försöker förstå hur de känner och tänker. Det kräver rätt mycket tankeverksamhet, vilket är en anledning till att vi har svårt för grupper större än 150 individer.

Men varför lägger vi så mycket hjärnkapacitet på att förstå våra medmänniskor?

I femte avsnittet av Din hjärna förklaras att fynden av gamla skelett visar att 10-15% av våra förfäder blev dödade av en annan människa, så att förstå våra motståndare var viktigt för vår överlevnad. Så viktigt att det här att läsa av dem vi möter är något vi gör redan som små barn. Det ligger så starkt rotat hos oss att vi även läser in känslor hos djur och saker. 

Studier visar att vi har lättare för att tycka om personer som är enkla att läsa av, medan vi är restriktiva till personer med så kallat pokeransikte. Det kanske inte är så konstigt för vi slappnar gärna av när vi är i goda vänners lag, men vi slappnar ju knappast av förrän vi lyckats tolkat om motståndaren har goda avsikter eller ej.

Jag är själv öppen som en bok och borde därför vara extremt lätt att läsa av. Men min väninnas pojkvän erkände att det tog honom ett år att inse att jag inte spelade något spel. Han var rätt stolt över sin förmåga att kunna läsa av folk och se igenom fasaden, men han hade aldrig tidigare träffat någon som var så öppen som jag, varför han försökte leta efter en fasad som inte fanns. Hans första intryck av mig var därför att jag var oerhört svår att läsa av, när det i själva verket var precis tvärt om. 

Vi människor är nämligen bra på att även läsa in sådant som inte finns. Vi kan tolka in avsikter, önskningar och handlingar även i döda ting som cirklar och trianglar (det var ett rätt kul exempel om detta i programmet). Vi läser helt enkelt in en vilja även där det inte finns någon.

Det här kan och bör du dra nytta av när du skriver.

Rätt använt kan du få dina läsare att dra slutsatser om vad som ska hända så att de blir överraskade när de kommer till bokens stora tvist och du avslöjar hur det verkligen förhåller sig.

Fel använt så fattar dina läsare ingenting.

Som lektör har jag läst många outgivna manus och ett vanligt nybörjarfel gällande dialog är att bara berätta för läsarna VAD som sägs men inte HUR det sägs eller röstläge, blickriktning, mimik, kroppspråk eller pupillernas storlek - ja, allt det där som vi i verkliga livet läser av hos den vi pratar med och som är så viktigt för att vi ska förstå avsikten hos den som talar.

Dessutom har vi ju i verkliga livet en kontext till dialogen - den är satt i ett sammanhang. Är det en främmande människa vi frågar efter vägen, är det en kär vän vi råkar träffa mitt i julruschen, är det ett samtal med mamma när hon kommer på oväntat besök eller kanske med vår chef efter att vi försovit oss? Ja, allt sådant spelar naturligtvis roll för hur vi tolkar orden som sägs.

Men om du som författare hoppar över kontexten, inte berättar något om sammanhanget eller personerna som pratar eller ens hur det sägs - då kan läsaren tolka in i princip vad som helst i orden. 

Ta följande exempel:

Gå!

Du kanske fick en bild av hur ordet ska tolkas in och vem som säger det och varför, men det finns olika lösningar.

• Det kan vara den förbannade hustrun som kommit på sin make i sängen med grannfrun och som pekar på dem båda och morrar: Gå!
• Det kanske är den oroliga mamman som inte fått tag på sin son och som med tårar i ögonen och rösten i falsett ber sin make att ge sig ut och leta: Gå!
• Det kan vara den entusiastiska pappan som hejar på sin lilla dotter att ta sina första stapplande steg och euforiskt ropar: Gå!
• Eller så kanske det är en liten pojke som är domare i ett lådbilsrally och som viftar med armen och skriker: Gå!

Det finns som sagt mängder av sätt att tolka uttrycket gå och det gäller naturligtvis all dialog. 

Det är därför som vi människor inte är gjorda för att kommunicera via sociala media som Facebook, Instagram och Twitter, för hur ska vi få läsaren att förstå allt det där som inte ryms i orden? 

Det är därför som emojin tillkommit, men inte ens det är tillräckligt för hur ska vi tolka en skrattande emoji - skrattar vederbörande med oss eller mot oss?

Som du förstår är risken för missförstånd stora på sociala media och inte gör det saken bättre att våra hjärnor kämpar hårt med att tolka in skribentens verkliga avsikter. Och när det inte finns ett ansikte som våra spegelneuroner kan läsa av så återstår bara ...

... våra egna känslor.

Det är därför det är så lätt att göra misstaget att tolka in våra egna känslor i det någon annan skriver på sociala media. Om du är arg, ledsen eller upprörd är det stor risk att du tolkar allt som skrivs på Facebook som hån mot dig och då blir du ännu mer förbannad. Det trots att de där orden kan läsas på så många olika sätt och den som skrivit till dig kanske inte menar annat än att ge dig en komplimang.

Det har hänt mig, fler än en gång dessvärre.

Jag är extrovert och Facebook är så härligt för då kan jag umgås med andra trots att jag sitter hemma ensam och inte har någon att prata med. Dessutom älskar jag att diskutera med andra. Inte för att jag vill ha rätt utan för att jag vill förstå hur den jag diskuterar med resonerar. Om någon har en avvikande åsikt mot vad jag har så undrar jag alltid varför. Är det för att denna person inte vet det jag vet, eller är det för att jag inte vet det hen vet? I så fall vill jag förklara min syn på saken, men också få veta vad denna person vet så att jag kan vidga mina vyer.

Just därför kastar jag mig in i en rad olika diskussioner på Facebook och det händer att jag blir missförstådd, med risk för att den jag diskuterar med tar illa upp eller får en felaktig bild av vem jag är och mina avsikter.

• En gång gav jag en författarkollega en komplimang. Hon tog det som kritik. Jag förstår än idag inte hur hon kunde misstolka mig så å det grövsta, men faktum kvarstår att hon blev förbannad.
• En annan gång ställde jag en rak och ärlig fråga och blev blockerad. Jag vet fortfarande inte varför, kan bara konstatera att det skedde.
• Jag lovar att jag säkert misstolkar andra lika ofta som de misstolkar mig.

Eftersom man alltid är minst två personer i en kommunikation - en avsändare och en mottagare - och båda har ansvar för att det som sägs tas emot på ett korrekt sätt, kan jag på intet vis svära mig fri och hävda att det är mottagarens fel att de missförstod mig. Nej, jag kan endast ändra på mig själv och mitt sätt att kommunicera och därför har jag funderat mycket på hur jag blir bättre på att uttrycka mig på sociala media. Vad gör jag för fel?

Efter att jag sett Anders Hansens tv-serie Din hjärna börjar jag dock misstänka att det har med våra spegelneuroner att göra och det som kallas för Theory of mind, varför det kanske är rent av omöjligt att aldrig bli missförstådd på sociala media.

Våra hjärnor är inte gjorda att bara tolka orden som skrivs. Vi är gjorda att träffa dem vi talar med och ha dem mitt framför våra ögon så vi kan tolka in hur vederbörande känner och tänker.

När jag träffar någon in real life blir det sällan några missförstånd, då har vi alltid väldigt trevliga samtal - precis sådana jag försöker få till på Facebook. Då ser den jag talar med att jag menar väl med mina frågor - jag är inte ilsken på rösten utan uppmuntrande. Det är ren och skär nyfikenhet som får mig att ställa alla de där frågorna. Och jag i min tur märker om den jag talar med tröttnar och vill prata om något annat. Det är ett givande och tagande där vi hela tiden läser av varandra. Då fungerar kommunikationen som den ska.

Jag gick nyligen en kurs där kursledaren efteråt skrev:

Pia har visat stort intresse för kursens alla delar. Hon har en stor intellektuell kapacitet, är entusiastisk, kreativ och tycker om att vända och vrida på begrepp. Hon har vidare tagit aktiv del i det sociala umgänget med kurskamraterna. Pia är en empatisk person och har uppmuntrat och sett sina kurskamraters stykor.

Så uppfattar alltså denna kursledare mig efter att vi träffats i verkliga livet några gånger i veckan under ett par månaders tid. Samtidigt finns det individer som endast tagit del av det jag skriver på Facebook och som verkar ha fått en annan bild av mig.

Varför kan det skilja så mycket på hur du uppfattas i verkliga livet jämfört med hur du uppfattas på sociala media?

Anders Hansen har ett så bra exempel i sin tv-serie Din hjärna. Han börjar varje avsnitt med en bild från en stor inomhusarena som han fyllt med 10.000 människor. Ja, som bilden nedan för den har jag kopierat från programmet.
 

Varje person i arenan motsvarar en generation som vi människor har levt här på jorden. Av dessa 10.000 individer är det bara 1 som levt hela sitt liv med en smartphone. Det är rätt talande, för våra hjärnor är inte anpassade till en kommunikation över chatten. 

Vi är med andra ord inte gjorda för att umgås på sociala media.

Inte ens när jag skriver ett såhär långt blogginlägg är det säkert att du som läser tolkar mina intentioner rätt, för du ser ju inte mig när jag talar. När du inte har personen du kommunicerar med framför dig kan dina spegelneuroner inte göra sitt och då är risken stor att du istället projicerar in dina egna känslor på motparten. 

Så jag hoppas du inte haft en dålig dag när du läser det här blogginlägget och att du litar på mig när jag säger att jag skriver min blogg för att jag älskar att hjälpa andra. För jag vill ju bara väl.

Kom ihåg det här när du skriver dina romaner. Gör inte misstaget att tro att dialogen talar för sig själv. Sätt den i ett sammanhang och låt läsarna ta del av dina romangestalters mimik, blickar, kroppsspråk och även direkta tankar och känslor. Annars är nämligen risken stor att läsarna missförstår dig och du inte får fram bokens budskap. 
 

I femte och sista avsnittet av Din hjärna som heter Lika men unika tar Anders Hansen upp det faktum att vi människor gärna delar in oss i vi och dem.

Professorn i biologi och neurologi Robert Sapolsky förklarar att om man visar bilder på människor i snabbt tempo, kommer vår hjärna automatiskt att reagera med rädsla när vi ser en person av en annan etnicitet. Det beror på det jag skrev ovan att vi som art har en tendens att ha ihjäl varandra, varför vi måste vara på vår vakt mot dem vi inte känner. Vår hjärna delar alltså blixtsnabbt in människorna i vi och dem.

Det intressanta är dock att om vi sätter på en baseballkeps på personerna och ger några en keps med det lag vi själva hejar på och några en keps med motståndarlaget, så bryr sig hjärnan inte längre om etniciteten - då har vi ändrat vilka vi anser vara vi och vilka vi anser vara dem.

På samma sätt kan två fotbollslags hejarklackar vara bittra fiender när de möts mot varandra i en viktig match, men när Sverige går till EM så enas hela fotbollssverige. 

Vi är alltså biologiskt präglade att dela upp världen i vi och dem och behandla dem illa, men vi är flexibla och våra hjärnor är lättmanipulerade om vilka vi och dem är. 

I ett av de tidigare avsnitten av Din hjärna fanns flera exempel med små bebisar. I ena exemplet valde bebisen mellan en dock som var snäll mot en annan docka och en docka som var elak mot en annan docka. Då valde bebisarna att leka med den docka som varit snäll, vilket visar att vi människor redan i tidigt stadium väljer vilka vi vill umgås med. I ett annat exempel fick bebisarna se en docka äta samma kex som de själva föredrog och en annan docka som åt ett kex de inte gillade. Bebisarna valde då att leka med dockan som gillade att äta samma sak som de själva föredrog. Det här att dela in världen i vi och dem gör vi alltså redan som små bebisar.

Det är därför som det är så lätt att tycka illa om någon som postar något på sociala media som vi inte håller med om. 

Det kan räcka att jag skriver ett inlägg på Facebook om t.ex. klimatet för att en person som inte har samma åsikt som jag i klimatdebatten ska få för mig att jag tillhör de förhatliga "dem" och bestämma sig för att avadda mig som vän.

Det är hur som helst väldigt intressant hur våra hjärnor fungerar och vi kan lära oss mycket som författare och skribenter av att studera hjärnforskningen.

Varför är vi inte alla starka som Arnold Schwarzenegger eller smarta som Marie Curie? frågar sig Anders Hansen i serien. Skälet är att vi är som starkast när vi umgås med någon som är vår motsats, menar evolutionsbiologen Richard Dawkins. Det är olikheterna på individnivå som är gruppens styrka. Det en är dålig på är en annan bra på och tvärt om. För som Anders Hansen säger i tv-serien har vi människor blivit så framgångsrika som art tack vare att vi samarbetat.

Så varför hamnar vi så ofta i konflikter? Varför ser vi "dem" som motståndare och varför är vi så ivriga att knyta näven och ilskna till när vi känner att vi utsatts för en oförrätt?

Anders Hansen förklarar det med de maktstrukturer som finns inbyggda i vår sociala hierarki och som vi även kan hitta hos primaterna. Den som visar sig stark hamnar högt i hierarkin medan den som visar sig svag trycks längre ned i hierarkin. Att svälja förtreten och gå undan kan alltså straffa sig i form lägre social status. Det är därför vi sitter i bilen och svär åt våra medtrafikanter trots att vi inte känner dessa personer.

På samma vis är det på sociala media. Någon skriver en kommentar som du uppfattar som stötande - kanske för att du haft en dålig dag och projicerar in dina egna känslor på orden som skrivs. Plötsligt blir denna individ "dem" och en fiende i våra hjärna. För att inte halka ned på den sociala hierarkin går vi till attack.

Grottmänniskan inom oss har talat och innan vi vet ordet av har den trevliga facebooktråden urartat till ren pajkastning. Om du inte lyckas med det som Steven Pinker menar är vår arts styrka - nämligen självkontroll. Det är självkontrollen som gör att vi inte säger vad vi tycker utan biter oss i tungan innan det är för sent. Vissa individer har lätt för detta, medan andra har svårare. Och samtidigt behövs vi allihop för gruppen är som starkast när vi är olika. 

Dra nytta av detta när du skriver. Använd kunskapen om hjärnan för att skapa dynamiska relationer och intressanta konflikter. Låt inte alla romangestalter vara för lika varandra utan spela på deras olikheter. Minns också att eftersom vi alla har en grottmänniska inom oss kan den mest timida person väckas till en ilsken björn. 

Och kom ihåg att det kan vara dumt att låta berättelsens hjälte vara alltför radikal i sina åsikter, för det finns en risk att läsarna bestämmer sig för att din huvudperson tillhör "dem" och sedan slår de igen boken för att aldrig mer öppna den.  Archer och Jockers fann nämigen ett sådant samband i sin stora studie om vad som gör en bok till en bestseller och som du kan läsa mer om i mitt blogginlägg Så skriver du en bestseller. Där konstaterar de att bästsäljande författare undvek ämnen som var för kontroversiella.

Hoppas du fick lite tips om hur du kan använda dig av hjärnforskningen för att nå fram till dina läsare och att du fick en större förståelse för varför det ibland blir fel när vi kommunicerar över sociala media. 

Kram Pia