Intervju med feel good-författaren Peter Barlach och hur han jobbar med struktur

När jag var 12 år dog min mamma i en bilolycka, berättar Peter. Jag delar en traumatisk barndom med min huvudkaraktär Caroline. 

Det formade hans liv. Först ville han bli skådis, sedan trubadur. När han som 18-åring gjorde lumpen under två veckor var han en total katastrof. Det hela slutade med att han vägrade fortsätta göra lumpen och åkte in i finkan. Men det var trots allt där i lumpen som Peter hittade hem. Sista kvällen var det en tävling och Peter hittade på en ny text till låten "Jag trivs bäst i öppna landskap". Han blev bejublad och på den vägen är det. Han hade funnit sitt kall. 

Peter gick Biskops Arnös Folkhögskola och det han minns som allra bäst var möjligheten att få skriva och få feedback. 

När han var 29 år vann han en tävling där han skrev ett teatermanus för Klara soppteater på Stockholms Stadsteater. Vinsten var att få teaterstycket uppsatt. Åter igen blev han bejublad. Folk skrattade från andra repliken och tidningarna kallade honom för en ny Strindberg. 

Peter fortsatte att skriva teatermanus, bland annat Flickan på Henriksdalsberget som handlar om Caroline och hennes mamma - samma Caroline som senare dök upp i bokform.

Först därefter gick Peter en kurs i filmsmanus och läste en del böcker om struktur. Det mesta han har lärt sig om struktur har han fått från böcker, berättar han.

Efter några uppsättningar vid teatern var det en filmproducent som undrade om Peter ville göra film. Peter skrev ihop en 14-minuters kortfilm, fick sina vänner Magnus Krepper, Frida Hallgren och Tanja Lorentzon att ställa upp som skådisar. Filmen, som fick namnet Grannsamverkan, uppmärksammande av Svenska Filminstitutet och skickades runt i världen. 

Därefter skrev Peter 28-minutersfilmen Två tennisskor och fick åka hela vägen till New Yorks internationella filmfestival där han vann.

Men sedan var det stopp. Peter skrev flera långfilmsmanus som refuserades om och om igen.
 

Om man vill skriva en kronologisk skönlitterär bestesller ska man nog ha koll på dramaturgin, säger Peter.

Peter använder sig av sin egen modell med 7 steg som han snott från olika böcker om struktur.

"Jag gillar att du har fyra akter i din dramaturgiska strukturmodell", säger han och hänvisar till mitt blogginlägg Strukturera dina roman. "Jag tyckte det var konstigt att alla pratade om tre akter, när det är så tydligt att det är fyra."

Han berättar att han gillar min modell och känner igen mycket i den, men själv har han 7 steg som han utgår ifrån när han skriver böcker, teater- och filmmanus:

1. Anslag/presentation: 0-10% in i manuset. 
2. Igångsättande moment: 10% in i manuset. 
3. Första vändpunkten: 25% in i manuset. 
4. Point of no return: 50% in i manuset.
5. Andra vändpunkten: 75% in i manuset. 
6. Klimax: 90-98% in i manuset. 
7. Nedtrappning: 98-100% in i manuset. 

Som ni märker är det inga konstigheter. Dessa sju punkter finns med i de flesta strukturmodeller, inklusive min som har 17 punkter. Vi kallar bara punkterna för olika saker och har olika detaljeringsgrad.

PS! Bilden nedan blir större om du klickar på den.
 

Jag har punkter med som inte finns i Peters modell eftersom det räcker för honom att ha dessa 7 punkter när han skriver.

Jag brukar säga till er läsare att plocka de punkter ni  vill. De viktigaste att ha med är början, slutet samt de tre vändpunkterna. Hur långa dessa vändpunkter är går inte att säga - det är olika för varje manus. Ibland är de flera kapitel långa, ibland bara en mening. Det viktigaste är inte hur långa de är eller om de ens hamnar på 25%, 50% och 75% in i manuset. Det viktiga är att de finns med.

Peter Barlach håller med - det handlar inte om att pricka vändpunkterna exakt. Strukturmodellen ska istället ses som ett hjälpmedel när du skriver ditt bokmanus. Det är bara om du skriver filmmanus som dessa vändpunkter måste sitta på exakt rätt ställe.

Peter använder sig för övrigt av sin 7-punktsmodell i alla sina böcker.
 

Inför intervjun med Peter Barlach läste jag boken Konsten att vara Caroline.

Tanken var att vi skulle diskutera bokens struktur, men ärligt talat glömde jag bort att titta på strukturen - jag försvann in i Carolines magiska värld och satt mest och suktade efter alla rätter som Caroline och hennes pappa lagade i boken. 

De stora vändpunkterna lade jag naturligtvis märke till, men i övrigt fick jag sätta mig ned och bläddra igenom boken igen efter att jag läst den. 

När jag sedan intervjuade Peter visade det sig att han och jag inte hade riktigt samma åsikt om vad som var bokens viktiga vändpunkter. Sådan miss från min sida.

Naturligtvis är det författaren som har rätt - det är vad författaren tänkt sig när han/hon skrivit manuset som är det väsentliga.

Men alla författare måste vara beredda på att bli missförstådda och få sina manus analyserade av folk som mig - och då kan det hända att våra åsikter går i sär.

Såhär tyckte i varje fall Peter och jag att boken var strukturerad. Peters strukturpunkter kom till innan han skrev boken och mina kom till efter att jag läst boken. 

Men jag tar med bådas tankar ändå eftersom det visar hur du kan använda dig av strukturmodellerna när du skriver böcker. 

OBS! Om du inte vill få boken spoila - hoppa över bilden nedan.

PS! Bilden blir större om du klickar på den.
 

Det fanns flera bihandlingar i Konsten att vara Caroline och de flesta knöts ihop så fint på slutet. Det var en ren fröjd att pricka av dem och inse att det handlade om fina planteringar som fångades upp i rätt ögonblick.

Men två saker fick aldrig sin upplösning. 

1. Det första var Carolines lesbiska känslor för Bente. Känslor som hon aldrig berättade för Bente, som aldrig blev besvarade och som rann ut i sanden.
2. Det andra var Carolines nattliga äventyr med en norsk äldre oljemagnat. En händelse som hade kunnat strykas helt utan att någonting i boken förändrades.

"Det handlar om karkatärsutveckling", berättar Peter. "Caroline har en knepig relation till män och tittar på folk som objekt. Det är ett medvetet val."

Personligen hade jag kunnat vara utan scenen med norrmannen eftersom den gjorde mig så illa till mods att jag knappt klarade av att läsa vidare i boken - det tog mig en hel vecka att komma igenom några få sidor eftersom jag bara kunde läsa en liten bit i taget.

"Oj då", säger Peter. "De flesta säger att det är den bästa scenen i hela boken. Min förläggare älskade den och tyckte att den skulle vara kvar."

"Hade jag varit din förläggare hade jag bett dig att stryka allt som inte har med handlingen att göra", svarar jag och Peter skrattar.

"Det handlar om karaktärsutveckling", försöker han igen.

"Men jag tyckte inte det behövdes - du förklarade Carolines karaktär så bra med alla andra scener."

"Jag har inga problem med att vissa saker hänger i luften", säger Peter. "Om allt man planterar skördas så blir det för genomskinligt."

Ja, det är en tanke som tål att tänkas på.

Och vet ni - jag har funderat på det ända tills nu när jag skriver det här blogginlägget.

För en väldans massa år sedan gick jag en skrivarkurs för Jan Arnald (alias Arne Dahl). Läs gärna mer om mitt möte med honom i mitt blogginlägg Populärlittertur versus finlitteratur.

På denna kurs läste Jan Arnald en av sina noveller för oss, om en ung man som inte kunde glömma grannflickan. Det skedde ett brott och naturligtvis var det hon som var boven. Efteråt ville Jan Arnald veta vad vi tyckte.

Jag räckte upp handen och sa att det var uppenbart att det var hon som var förövaren. Jan Arnald såg närmast chockad ut över att någon klurat ut twisten i förväg.

Jamen, förklarade jag, killen tjatade om den där tjejen hela tiden och man kan ju inte ta med en person eller händelse utan att det får betydelse för berättelsen. 

Det här var långt innan jag läst en enda skrivarhandbok i hur man skriver, men redan då hade jag klurat ut att det var så man skrev. Planterade man något var det självklart att det skulle skördas. 

Och så har jag läst böcker i hela mitt liv och aldrig blivit besviken för att det som planterats har skördats - det är inte ATT det skördas som är överraskningen utan HUR det skördas. 

Däremot har jag många gånger blivit besviken över att saker och ting planterats som aldrig skördats. Och det största problemet med det är att jag går och väntar hela boken igenom på att jag ska få svar på varför den där scenen, händelsen eller personen är med - och så får jag aldrig veta det. Med andra ord har jag lagt energi på något helt i onödan.

Så jag tycker faktiskt fortfarande att man ska skörda det man planterar. Men se till att skörda det snyggt så att du likväl överraskar läsarna.

Jag är inte ensam om dessa råd - jag läser dem om och om igen i alla skrivarhandböcker. Och naturligtvis behöver man inte följa råden i skrivarhandböcker, men jag tycker personligen de är väldigt bra.

I min värld skulle scenen med norrmannen tas bort eftersom den inte behövs. Jag tyckte karaktärsutvecklingen fanns där ändå, även utan denna scen. Och till skillnad från Peter Barlachs förläggare så fann jag scenen så osmaklig att jag hade lagt ifrån mig boken om det inte varit för det faktum att jag skulle intervjua Peter Barlach för den här bloggen.

Kill your darlings, säger jag. Men just den här älsklingen vill tydligen ingen annan än jag döda. Och jag är ingen förläggare så jag ger mig:

Ibland funkar det uppenbarligen att ha med scener bara för karaktärsutvecklingens skull. 

(Sa jag verkligen det där?)
 

Någonting jag verkligen uppskattade med boken Konsten att vara Caroline är att allting är så trovärdigt.

Visst blev jag besviken när Peter påstod att vinsten från rånet fyllde en hel hockeytrunk + en väska till. Jag har spelat bandy och ägt en sådan där hockeytrunk - de är gigantiska. Och jag har jobbat på bank och burit betydligt mer pengar än vad Caroline fick ihop i en liten leksakslåda från Ikea. Men då var det förvisso i hundralappar och låg i fina buntar.

Jag förlät Peter när han senare lät Caroline väga pengarna, sortera upp dem i fina högar och stoppa ned dem i en betydligt mindre väska.

Jo, han gjorde sin research. Och kanske har Peter rätt i att pengarna kan fylla en hel hockeytrunk om man har en massa småsedlar som ligger huller om buller. 

Kom ihåg att göra er research - den är viktig!

Peter berättade att han har en vän som är polis och som han frågat ut om allt rörande förhör, spaning och annat. Dessutom satt han själv i arresten under en period när han som 18-åring vägrade göra lumpen. Och just de scenerna är så himla trovärdiga.

Jag hör inte till dem som gillar deckargenren - jag tycker förhörsscener är det tråkigaste som finns. Men Peter Barlachs förhörsscener var inte det minsta tråkiga. Jag satt som på nålar hela tiden och var så spänd över om Caroline skulle lyckas lura i poliserna att hon var oskyldig.

"Det är faktiskt sådär det går till i verkligheten", berättar Peter. "Man spanar inte för att få fast bovarna, utan man spanar för att kunna sätt dit dem när de ljuger."

Åter igen är det ett fantastiskt researcharbete som är anledningen till att det blir så bra. Gör er läxa, kära vänner. 

Och matlagningsscenerna sedan - jag satt och var hungrig hela boken igenom för att allting lät så gott. Jag råkar vara gourmé och Caroline lagar gorumémat. Synd att Peter påstår att han inte är i närheten en lika duktig kock som Caroline - annars hade han gärna fått laga mat till mig.
 

"Jag kör kollegieblockmetoden", berättar Peter. "Där skriver jag ned allting huller om buller. Det finns 60 rader i ett kollegieblock. Mina böcker har ungefär 60 kapitel. Det blir ett kapitel per rad. Enklare än postit-lappar. Sedan brain stormar jag och skissar på kapitel. Det dröjer innan jag skriver i datorn, då gör jag ett synopsis per kapitel."

Jag är mäkta imponerad - ett synopsis per kapitel. Det är outlining det. Vill du veta mer om outlining, läs mitt blogginlägg Vilken typ är du?

"Varje kapitel är som sin egen kortfilm", fortsätter Peter. "Och jag arbetar med olika plan för att få fram undertexter i varje kapitel."

Peter förklarar det hela för mig:

• Plan 1 = vad Caroline säger
• Plan 2 = vad Caroline tänker
• Plan 3 = vad Caroline känner
• Plan 4 = vad de andra karaktärerna i scenen säger, tänker och känner
• Gärna ett psykologiskt plan utöver detta

"Caroline kan säga en sak, men tänka på och känna helt andra saker. Och scenerna där Caroline lagar mat betyder något mer än bara maten i sig." berättar Peter.

Att arbeta med undertexter på det sätt Peter gör är ett jättebra knep för att få karaktärerna och handlingen att lyfta och läsarna att vända blad. Läs gärna mer om undertexter i mitt blogginlägg Skriv dialog.

Men jag måste säga att Peters system går utöver allting jag någonsin hört talas om.
 

"Blir det fler böcker om Caroline?" undrar jag.

"Jag hoppas det", svarar Peter som redan skriver på nästa bok i serien. "Det beror på om förlaget vill ha manuset."

Och det Peter berättar om sin femte bok - men som jag inte får dela med mig av till er eftersom det är hemligt - får mig att hålla tummarna för att förlaget antar Peters femte bok i serien om Caroline.

Men bara för att man vunnit mängder med priser och är etablerad som författare, så är det inte självklart att nästa bok blir utgiven. 

Som författare kan man aldrig slappna av och tänka att man har sitt på sitt torra. 

Om man inte heter Stepen King eller J.K. Rowling vill säga.

Kram Pia