Pias skrivtips: Vilken typ är du?

Är du en organic writer eller en outliner? Och vad är bästa sättet om man vill skriva en bok?
 

Är du en organic writer (även kallad pantsers) i sin mest extrema form skriver du på utan att ha en aning om vad boken ska handla om eller hur den slutar. Kanske du inte ens vet hur den börjar, du skriver och ser var det hela hamnar. Och är du en oganic writer ut i fingerspetsarna så kommer du inte ha tillstymmelse till planering över huvud taget, varken innan du börjar skriva eller när du skrivit på ett tag.

Är du en outliner (även kallad plotters) i sin mest extrema form planerar du hela berättelsen i förväg och du har ett synopsis som är så detaljerat att du tänkt igenom varenda scen i förväg. Är du en outliner ut i fingerspetsarna håller du dig till din strikta planering och avviker inte det minsta från den förutbestämda vägen.

Känner du igen dig?

Nja, kanske inte.  Jag är nämligen övertygad om att de allra flesta är någonstans mitt emellan dessa två extremer.

Skrivarhandböcker och författare må bråka om vilket sätt som är bäst, men båda varianterna har sina fördelar och nackdelar. Det finns inget rätt och inget fel. Det viktiga är att du hittar ett sätt som fungerar för dig.

Ni som följt min blogg med skrivtips kanske inte tror mig när jag säger att jag i grund och botten en organic writer. Att vidga sina vyer är dock aldrig fel och jag har lärt mig massvis av att titta på hur outliners jobbar. Även om du är extrem i någon form så kan du utvecklas som författare genom att kika på hur andra gör. Läs därför vidare så ska jag avslöja knepen för organiskt respektive planerat skrivande.

Vad är då för- och nackdelarna med att skriva organiskt versus planlagt? Och hur går man tillväga rent praktiskt när man skriver organiskt versus planlagt?

Det ska jag prata om idag.

Det bästa med att skriva organiskt är att berättelsen du skriver på blir lika spännande som om du läser boken för första gången. Dessutom lär du känna en rad intressanta karaktärer medan du skriver. De uppvisar överraskande egenskaper, säger saker och tar beslut som du inte förväntat dig och tar dig med på en resa som du inte har en aning om hur den slutar.

Nackdelen med att skriva organiskt är att du inte vet hur saker och ting slutar.

Rent krasst så kanske det aldrig blir något slut. Du kanske fastnar halvvägs och inser att det inte finns något mer att berätta, eller att en där fantastiska början inte är mer än just en fantastisk början.

Ett annat problem är att när du väl är klar med din berättelse kommer du behöva skriva om den från början igen. För vet du inte hur berättelsen slutar när du börjar skriva så kommer du missa en massa planteringar - planteringar som måste finnas där för att slutet ska bli trovärdigt. För oavsett om du skriver organiskt eller planerat kommer din berättelse behöva en fungerande struktur och har du inte planerat den från början får du planera den när du är klar. Skriver du organiskt kommer du alltså med största säkerhet behöva skriva om manuset när du är färdig.

Stephen King gör just så - han skriver 1.000 sidor och först när han är klar vet han vad det är för bok han försökt skriva. Då strukturerar han upp berättelsen och börjar om från början. 

Man kan alltså se organiskt skrivande som världens mest detaljerade synopsis. :)
 

Det bästa med att skriva planerat är att du inte behöver skriva om hela manuset från början och på så vis sparar du en massa tid. Förhoppningsvis. Några garantier finns såklart aldrig.

Men tanken är att du genom att planera ditt skrivande i förväg ska slippa stora missar. Dessutom vet du ju hur boken ska sluta innan du börjar skriva, så den där risken att det inte blir något slut har du redan eliminerat.

Nackdelen är att att berättelsen riskerar att bli rätt stel. Framför allt om du försöker pressa in dina karaktärer och din historia i en på förhand fastställd mall som kanske både är för liten och för skev för att rymma din berättelse.
 

Men vem har sagt att man måste pressa in sina karaktärer och sin historia i en på förhand fastställd mall?

Och vem har sagt att man måste börja skriva utan att ha en aning om hur berättelsen slutar?

Naturligtvis finns inga sådana måsten. De allra flesta av oss skriver både organiskt och planerat. Vi gör ett synopsis - antingen i huvudet eller nedskrivet - och sedan följer vi det inte. ;) Eller så börjar vi skriva och efterhand utkristalliserar sig berättelsen och då gör vi ett synopsis.

Själv sätter jag upp milstolpar - viktiga vändpunkter som jag vet måste vara med för att berättelsen ska bli det jag tänkt mig. Sedan skriver jag på med närmaste milstoplen i huvudet. Mitt färdiga manus följer aldrig min planering, men jag når alltid mina milstolpar. Vägen dit är dock mer eller mindre krokig beroende på vart berättelsen tar mig.

Mitt blogginlägg Strukturera din roman bygger på sådan milstolpar. Tanken är att du plockar så många milstolpar du behöver för att få ordning på ditt romanbygge. Inget tvång alltså. Bara en hjälp på vägen.
 

I sin skrivarhandbok Story trumps structure ger Steven James råd om hur man skriver organiskt och jämför detta med hur man skriver planerat. PS! Boken är för övrigt oerhört bra och jag rekommenderar den varmt.

Steven James menar att du hela tiden ska ställa dig frågor om berättelsen och låta svaren guida dig vidare. Han har tre frågor som du alltid bör ställa när du skriver:

1. Vad är mest naturligt att karaktären gör/säger/tänker i denna situation?
2. Hur kan jag göra saker värre?
3. Hur kan jag avsluta detta på ett sätt som är oväntat men ändå logiskt?

En organic writer ställer första frågan helt automatiskt och bygger hela sitt skrivande på svaret.

En outliner har istället full koll på andra frågan och har planerat varenda liten konflikt i förväg. 

Vad gäller tredje frågan brukar organic writers ha trovärdiga slut, medan outliners tenderar att ha oväntade slut. Det är bara det att slutet ska vara både trovärdigt och oväntat. Så ställ dig alla tre frågorna när du skriver - oavsett om du är en organic writer eller en outliner.

Eftersom en organic writer lätt svävar iväg är det viktigt att gå igenom manuset från början till slut när du skrivit klart första utkastet. Fråga dig huruvida scenerna är relevanta för berättelsen och ska vara kvar eller tas bort. 

Eftersom en outliner följer en färdig plan finns det en risk att berättelsen blir stel och karaktärerna icke trovärdiga. Därför är det viktigt att du frågar dig vad läsarna tänker i varje scen och vad det är de vill ha.

Ta till vana att ställa de här frågorna oavsett om du är en organic writer eller en outliner. 
 

Jag frågar mig alltid:

• Vad är mest logiskt att mina karaktärer gör/säger/tänker i denna situation?
• Hur stämmer det in med vad som hänt tidigare?
• Finns det en orsak och verkan mellan allt som sker?

• Vad är mest naturligt att berättelsen tar vägen härnäst?

Med tanke på vad jag vet om mina karaktärer sedan innan och vad som hänt tidigare i berättelsen kan svaret bli något helt annat än jag förväntat mig när jag planerade min berättelse.

Vid ett tillfälle hade jag bestämt mig för att skriva en sexscen: I det här kapitlet skulle paret falla i varandras armar och älska passionerat. Jag började skriva och insåg att varken hon eller han var redo för att falla i varandras armar riktigt än. Så det var bara att acceptera faktum - det blev ingen sexscen just då. Den kom några kapitel senare när allting stämde.

Om jag tvingat in mina karaktärer i sexscenen hade den aldrig blivit bra. Och det är det stora problemet med att skriva planerat påstår Steven James. Du kan aldrig göra ett så bra synopsis att det tar hänsyn till allting som händer. Om du försöker tvinga in berättelsen i en förutbestämd mall kommer det kännas styltat och onaturligt. Det blir inte trovärdigt.

Tillåt din karaktärer att vara flexibla, anpassa sig och växa med historien. Låt historien forma dem och låt dem forma historien. Det är Steven James råd.

Steven James jämför en berättelse med en dinosaurie. Du är arkelogen som ska gräva fram dinosaurien ur jorden. Om du på förväg har bestämt dig för vad det är för en dinosaurie slutar du gräva när du hittat det du behöver. I själva verket kanske det är en helt annan dinosaurie som gömmer sig i jorden och du har bara skrapat på ytan och missat den verkliga berättelsen.

Följ den väg som berättelsen tar dig. Och det oavsett om du skriver organiskt eller planerat.
 

Det roliga med Steven James bok Story trumps structure är att han påstår att man ska strunta i strukturen och istället fokusera på berättelsen.

... Och sedan ger han en rad råd om vad som krävs för att en berättelse ska bli en berättelse.

... Och de råden går att översätta rakt av till i princip alla strukturmodeller jag någonsin studerat.

Vill du skriva en roman som säljer i stora upplagor kommer du inte undan strukturen. Sedan är det upp till dig om du vill börja med att strukturera upp din roman eller avsluta med att strukturera upp din roman.

En annan bok jag läser just nu - John Yorkes bok Into the Wood - säger samma sak. John Yorke inleder sin bok med att berätta att de som skriker högst om att de minsann inte använder någon struktur visar sig ha samma struktur som alla andra.

Blir inte alla böcker likadana då? Det är en invändning jag ofta hör. Men vi har samma notsystem och ändå tar inte melodierna slut. Vi har samma alfabet och ändå tar inte meningarna slut. Bara för att vi har samma struktur tar inte berättelserna slut. Det finns miljontals och åter miljontals sätt att berätta en historia. Även om vi använder samma bokstäver, samma ord och samma struktur.
 

Naturligtvis kan man bryta mot mallen. Men mitt råd är att du lär dig reglerna innan du försöker bryta mot dem.

Det är nämligen inget svårt att bryta mot reglerna. Vem som helst kan skriva en bok som bryter mot mallen. Det är ingen konst alls. Det kryllar av sådana manus, men de flesta når varken den stora läsarmassan eller kritikerkåren. De blir sällan utgivna över huvud taget.

Så finns det undantag: De där böckerna som inte följer någon mall och som höjs till skyarna av kritikerkåren.

Jag och min poddkompis Johannes Vivers (ja, vi jobbar på en podd om skrivande) diskuterade det här med regler och struktur. Johannes hade läst en gammal klassiker som inte verkade följa någon struktur alls. Idag skulle den inte blivit utgiven utan en rejäl redigering, påstod Johannes. Rent kommersiellt går den typen av böcker inte hem hos den stora massan. Ändå hyllas den av litteraturkritikerna.

Vi funderade på det där. Kanske är det så att de som läser enormt mycket böcker - såsom litteraturkritiker - tillslut tröttnar på att alla böcker följer samma mall. Då blir de här böckerna som bryter mot reglerna ett skönt avbrott.

Men de är ju inte dumma, de där litteraturkritikerna. Nog ser de att det här är en författare som kan hantverket och inte vem som helst som skrivit på utan en aning om att hen brutit mot reglerna. Eller ...?

Jag känner en konstnär vars verk hånades av kritikerkåren. Tillslut ramade han in några teckningar hans femåriga son målat och då fick han strålande kritik.

Hur som helst - utgå inte ifrån att du kommer vinna kritikernas hjärtan. Det är det få som gör. Fundera istället på vem eller vilka du skriver för och skriv en bok som du tror att dina förväntade läsare skulle uppskatta.

De som läser böcker för nöjes skull, och inte som en del av yrket, hinner sällan läsa så många böcker att de uppäcker att det finns en mall. Däremot tycker de att böcker som bryter mot mallen saknar något. De kan upplevas som konstiga, omständiga, svårlästa eller tråkiga. Därför blir dessa böcker sällan några publikfriare som säljer i miljonupplagor. 

Mitt råd är att du lär dig mallen så att du infriar dina läsares förväntningar. Först när du kan reglerna utan och innan kan du göra avsteg från dem. Ska du bryta mot mallen ska du vara fullt medveten om vad du gör och varför. 
 

Steven James påstår att alla berättelser innehåller följande fem delar:

1. Orientation = Orientera läsarna i tid och rum. Porträttera de viktigaste huvudpersonerna. Presentera känslan, tonen och din berättarröst. Kroka i läsarna genom att fånga deras intresse. 
2. Crisis/Calling = Kasta in ett problem eller ett dilemma som som historien kan kretsa kring och som gör att din huvudperson tvingas ge sig ut på en resa.
3. Escalation = Trappa upp konflikten. Gör det svårare och svårare för din huvudperson att nå sitt mål tills allt verkar hopplöst.
4. Discovery = Låt huvudpersonen komma på lösningen på problemet, hitta en utväg som leder till berättelsens klimax.
5. Change = Knyt ihop säcken och visa att världen eller din huvudperson har förändrats. 

Som ni ser av bilden ovan kan Steven James fem hållpunkter för en berättelse enkelt översättas till den traditionella strukturen.

1. Orientation = Akt 1
2. Crisis/Calling = Plot Point 1
3. Escalation = Akt 2 (Akt 2 & 3 i min strukturmodell)
4. Discovery =Plot Point 2
5. Change = Akt 3 (Akt 4 i min strukturmodell)

Det är alltså ingen större skillnad på Steven James modell för hur man skriver en berättelse och andra strukturmodeller.

Oavsett om du skriver organiskt eller planerat kommer du behöva en struktur för din berättelse. Men Steven James har rätt i sak: Haka inte upp dig på strukturen. Det är inte strukturen läsarna vill åt, utan din berättelse.

Kram Pia