Flickan med silverhåret av Margit Sandemo

Jag minns Flickan med silverhåret som en av Margit Sandemos bästa och härom dagen behövde jag en lättläst och inte alltför tjock bok. Det fick bli den.

Nu är det oerhört många år sedan jag läste den för första gången och sedan dess har mycket hänt i mitt liv. Framför allt har jag börjat skriva böcker själv och lärt mig massvis om gestaltning, berättarröst, perspektiv och annat.

Därför var det med nya ögon jag läste Sandemos bok.

Flickan med Silverhåret är en historisk roman som utspelar sig i en svenskby i Ukraina år 1782 och handlar om en flicka med platinablont hår och stora blå ögon. När hon räddar livet på den unga kosacken Vasili ändras hennes liv rejält. Hon blir bortrövad av tatarerna och först efter fyra år möter hon sin kosack igen som ägnat de senaste fyra åren åt att röva, plundra och mörda.

Boken är lättläst och Margit lyckas verkligen få karaktärerna att leva. Det är trevligt att läsa boken, men varför jag tyckte den var så oerhört bra förstår jag inte såhär i efterhand.

Margit skriver i ett allvetande perspektiv, vilket jag normalt inte brukar tycka om. Berättaren lyser igenom både här och där - åter igen grepp jag inte brukar gilla eftersom det distanserar mig till karaktärerna. Hon hoppar in och ut ur olika personers tankar och det brukar vara ett no-no eftersom det är så lätt att bli förvirrad som läsare. Margit klarar det dock med glans - hon kan sin berättarteknik.

Dock är det rätt så lite gestaltning i boken och jag har börjat tycka om gestaltning. Många scener springs förbi i ett rasande tempo och jag hade önskat att hon saktat in, sugit på karamellen, låtit mig får stanna i scenen lite längre. Men det är klart - då hade ju boken blivit klart längre än sina 150 sidor.

Därtill för Sandemo fram storyn rätt så mycket genom dialog och det så pass att det börjar lukta infodumpar om det hela. Det är inte heller direkt trovärdigt att den väderbitna kosacken skulle vara så pratsam. Det hela hade kunnat göras mycket bättre om Sandemo inte var tvingad att hålla sig till ynka 150 sidor utan kunde låta historien få ta sin rättmätiga plats.

Jag börjar förstå kritiken mot Sandemo att hon inte skriver så bra. Jag har alltid tänkt att det beror på att hon är norska och svenska inte är hennes modersmål. Men nu börjar jag förstå att kritikerna troligen även menar avsaknaden av gestaltning, virvarret av perspektiv och infodumparna i dialogerna.

Hur karaktärerna kan bli så levande när boken saknar gestaltning vet jag dock inte. Inte heller gillar jag huvudkaraktären Lisa speciellt mycket den här gången - hon verkar rätt känslokall och det enda attribut som får männen att falla som käglor är hennes utseende. Nog borde en kärleksroman bygga på mer än att kvinnan är fager?

Likväl bjuder boken på trevlig läsning och det är faktiskt inte illa det heller.

Men de diskussioner som förts på nätet att Margit Sandemo har mycket sex i sina böcker kan jag dementera alldeles. De kysser varandra, men längre än så får man inte följa dem ned i sänghalmen. Det enda som nämns är faktiskt att Lisa tog emot fullbordandet av trollmannens kärlek och sedan får fantasin själv fylla i luckorna.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Kapten Krok
Bokus

Kram Pia

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln