2015 > 07

Jag köpte boken Eldbunden av Ylva Lee Lindell på bokmässan Andra Världar tidigare i somras. Och jag skulle ha följt Ylvas råd och köpt bok 2 i samma serie. Fast nu har jag ju en väldigt bra anledning att träffa henne igen på den stora bokmässan i Göteborg i höst :)

Eldbunden är första boken i en serie om tre, om jag förstått Ylva rätt. Det är en fantasy som utspelar sig i Europa, fast när är lite av ett mysterium. Någon gång i framtiden gissar jag, men inte jättelångt fram i tiden för det finns bilar, eller så kanske det är nutid rent utav. Det spelar egentligen ingen större roll.

Skälet till att jag skriver "någonstans i Europa" är att Ylva Lee aldrig berättar var skolan ligger där allting utspelar sig och det är ett stort problem, för jag har kört gissningsleken hela boken igenom. 

Huvudpersonen Mindra bor på en internatskola eftersom hennes fosterföräldrar inte vill ta hand om henne längre då hon börjar brinna flera gånger i veckan. Ja, det blir ju ett problem även på internatet där ingen vill vara hennes vän. En dag kommer en ny kille till skolan, den ursnygga Bastian, som oväntat blir intresserad av Mindra.

Bastians föräldrar är från England, men han har de senaste åren bott hos sin farbror i Frankrike. Så åter igen undrar jag i vilket land skolan ligger. En del av namnen är rätt engelska, men vid ett tillfälle pluggar Mindra engelska glosor och är man infödd britt eller går i en skola i ett engelsktalande land så får man ju inte engelska glosor i läxa. Det får man om man är svensk och bor i Sverige. Men på ett annat ställe får jag veta att Mindra varit i London ett år tidigare, vilket borde betyda att skolan eller hennes fosterföräldrar bor i England - för varför skulle hon annars åka på utflykt till London? Det är ju inget man bara gör över dagen sådär och det är få skolor som låter eleverna åka iväg på långresa - framför allt inte en elev som Mindra som kan börja brinna närsomhelst. Åter igen kan jag inte låta bli att undra var denna skola är placerad egentligen. Och om om Mindra har bott i England stora delar av sitt liv så är ju engelskan hennes modersmål och då behöver man definitivt inte plugga engelska glosor.

Värre blir det när skolans vaktmästare Vika tar hjälp av den den snygga Delhad för att "rädda" Bastian och Mindra och tar dem med på en lång resa för att gömma sig från de onda i norr. Här får vi veta att de aldrig passerar vatten och så småningom kommer de till de spanska bergen. Aha, tänker jag - inte passera vatten - då kan skolan varken ha legat i Norden eller i Storbritannien. Men varför använder då Mindra så typiskt svenska uttryck som "Så in i Norden"? Jag tror knappast tyskar eller fransmän skulle säga så. Det är ett uttryck som bara kan användas av oss som kommer från Norden.

Och varför sällskapet överger ambulansen och bestämmer sig för att gå i fem dagar när bensinen tar slut - istället för att gå till närmaste bensinmack, fylla på en dunk, gå tillbaka till bilen, tanka bilen och köra vidare - det får vi aldrig veta. Nej, varför de går och går och går och inte skaffar någon ny bil det förblir en gåta. Trots att det är så farligt att färdas i det fria så lägger sällskapet många dagar på att ta sig till Delhads hus, när de hade kunnat tillryggalägga sträckan på några timmar med en bil. Och när Dehlhads hus visar sig vara himla flott och ha allsköns tekniska apparater så förblir det en ännu större gåta att de åter igen bestämmer sig för att gå. Ett sådant hus borde ju rimligen komma med ett antal flotta bilar. Men inte ens en förklaring till avsaknaden av bilar får vi i boken.

Det är sådana saker som stör mig. Det är inte en ologisk sak, utan massvis. Den vita mattan blir i nästa scen vinröd. Mindra är supertrött hela tiden medan Bastian, som förlorat mer blod än det finns i tio människor tillsammans, är pigg och alert. Skolans rektor ska enligt Vika vara lugn och snäll, men har mest ett hiskeligt humör. Det snöar ymnigt på kvällen så att det blir jättelika snöhögar på flera meter och morgonen därpå är snön i princip bortsmällt. Fjädrar luktar (vaddå undrade jag?) och blodiga fjädrar är mjuka och fjuniga ... Nej, blodiga fjädrar kan inte vara mjuka och fjuniga - de måste ju vara hemskt kladdiga, tänker jag. Och Mindra går med byxorna vid knäna och då lägger först Vika armen om henne och sedan Bastian, så jag ser framför mig en halvnaken kvinna med två män som håller armen om henne samtidigt ... Och hur kan man titta någon i ögonen om denne håller om dig bakifrån? Både Cassandra och Mindra kallas för "Bambi" i olika scener. Och hur Delhads hus kan ligga vid havet när de precis vandrat i flera dagar uppför berg - det övergår mitt förstånd alldeles. Varför äter de inte mackor så de slipper göra upp eld - framför allt som de hade mackor med sig och elden lockar till sig fienden? Och hur kunde den hatade Isa ta sig hela vägen från norr till Spanien med skadade vingar trots att Delhad bara lyckades tack vare att han hade så många vänner som gömde honom, det får vi heller aldrig veta. Och tillhör Gecko de onda i norr eller inte? Om han gör det - varför välkomnas han då in av skogsdryaderna?

Ja, det är finns en hel del felaktigheter i boken som en duktig lektör eller korrekturläsare borde ha påpekat för författaren. Att det är så pass många ologiska missar drar ned helheten, för det stannar upp läsförståelsen och gör att jag funderar på saker som egentligen är helt orelevant för boken.

Trots det älskade jag boken. Och skälet är enkelt: Boken har nämligen en väldigt stark kärlekshistoria. Eller rättare sagt två kärlekshistorier.

Redan från början blir Bastian och Mindra upp över öronen förälskade i varandra. Det är rätt trevligt, men de får ju varandra omedelbart så det finns ingen spänning som ska övervinnas varför den kärlekshistorien blir rätt trist.

Men så kommer Delhad in i bilden och det tar inte lång tid innan det sprakar av återhållna känslor mellan honom och Mindra. Ju längre in i boken vi kommer desto mer djupnar deras relation och här har vi bokens stora behållning: Kärlekshistorien mellan Dehlad och Mindra är det som lyfter hela boken och får mig att vilja läsa nästa bok i serien. Och Mindra ställer den mycket relevanta frågan som säkert gäckat mänskligheten i alla tider: Kan man älska två män samtidigt?

Jag som älskar triangeldramor blev helt såld.

Jag förstår att boken går hem hos många tonåringar, för Mindra är rätt barnslig och tonårstrotsig. Att Delhad - som förvisso ser ut som en tonåring, men som levt i flera hundra år - faller för henne, var från början en gåta. Men så småningom förstår jag varför och då känns det självklart att han blir förälskad i henne. Här har Ylva Lee verkligen lyckats få fram orsaken till hans känslor.

Sedan är boken löjligt platonisk. Det känns som den är skriven för en amerikansk marknad. Att döda går bra, men att ha sex går inte an. Som läsare får jag nöja mig med några kyssar för den äldre Vika ser till att Mindra och Bastian inte hamnar i samma sovrum - för ajabaja vad kan då hända? Som svensk tycker jag ju att det är lite löjligt att två ungdomar i övre tonåren som älskar varandra inte får sova ihop.

Själva storylinen, förutom kärlekshistorien, är väldigt vag. Bastian och Mindra måste fly och så långt är allt väl. Sedan flyr de och hela tiden hotar faran från Norr vilket gör det farligt att vistas utomhus. Åter igen en helt okej plott. Det är bara det att de inte hade behövt vistas utomhus om de varit smarta att köra bil. Men nu tvingar författaren ut sina karaktärer i naturen (tyvärr utan att förklara varför för oss läsare) och då borde det rimligen hända något - en attack eller något liknande. Men nej, de går och går och går och inget händer. I varje fall inte från norr. Det enda läskiga som dyker upp är den onda Gecko, men om han är utsänd från norr eller inte framkommer aldrig. Han är egentligen ute efter att hämnas på Delhad.

Så själva fantasystoryn haltar. Men kärlekshistorien är fantastisk. Och jag som älskar kärlek går igång på det här totalt. Jag ska erkänna - jag ville helst inte lägga boken ifrån mig, så bra var den. Och det trots alla brister jag berättat om.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Brenda Novak hör till de där författarna jag ramlar över ibland och där jag vet att jag inte blir besviken. Minnen av dig är inget undantag.

Det är en klassisk romance, utspelad i nutidens USA, men har en djupare innebörd än vad romance normalt brukar ha.

Boken handlar nämligen om Chayenne som växt upp med en syster och ett fyllo till morsa. De har flackat USA runt och mestadelen bott i olika husvagnsläger. Ibland har de haft mat på bordet, men oftast inte. De senaste åren har dock modern varit sjuk i cancer och familjen har därför blivit bofasta. Chayenne är hemligt förälskad i den snygga Joe, medan systern håller till med de farliga bröderna Amos. Så en dag dyker en privatdetektiv upp och söker efter Chayenne.

Chayennes jobbiga barndom färgar hennes sätt att se på världen och ger ett djup till boken, samtidigt som den tar upp en del jobbiga frågor och hur vi skulle hantera dem om det drabbade oss. Ändå tar det tunga och jobbiga aldrig överhanden, det blir snarare en krydda till boken.

Brenda Novak kryddar dessutom historien med ett triangeldrama när såväl snyggingen Joe som den lite farliga Dylan Amos förälskar sig i Chayenne. Jag gillar triangeldramor så det var ett extra plus. Dock tycker jag att Brenda lät Chayenne bli lite väl snäll och korrekt.

En sak som jag störde mig på är att Chayenne är runt 30 år, 31 om jag minns rätt, och hon bor fortfarande hemma i rucklet med sin mor och sin syster. Detta trots att hon har ett jobb. Förvisso är det hon som försörjer familjen då storasystern spenderar sin lön på sprit och droger och modern ligger för döden, men ändå. Hade hon varit 20 hade jag förstått det, men runt 30 så blir det konstigt.

Men i övrigt så var det här en lättläst och bra romance med ett tungt underliggande tema som kryddade den för övrigt mysiga kärlekshistorien mellan Chayenne och de två männen.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus
 

Läs hela inlägget »

RayAnne Thaynes romance Lyckostunder gav mig just det - en lyckostund.

När allting fungerar är romance den genre som är absolut lättast att ta till sig, tycker jag. En skön stund i hängmattan, det är precis vad den här boken bjuder på.

Boken handlar om den knubbiga Charlotte som driver en godisbutik i Sugar Rush. Hon har äntligen lyckats gå ned i vikt men har fortfarande yppiga former. Då kommer hennes hemliga tonårsförälskelse Spencer Gregory in i butiken. Han är tillbaka efter några år som framgångsrik basebollstjärna men nu med ett fruktansvärt rykte i bagaget; anklagad för att ha langat droger till ungdomar.

Naturligtvis blossar Charlottes känslor upp igen och Spencer upptäcker för första gången sin bästa väns lillasyster som något annat än en snäll liten unge.

En rätt enkel plot, alldeles utmärkt för den här genren och det råder inga egentliga frågetecken om hur boken ska sluta. Så som det är i den här genren. Man vet vad man får.

Den enda problemet är att Charlotte ibland är lite för löjlig när det kommer till skäl varför hon inte kan ge sig hän för sina känslor för Spencer. Själva konflikten håller inte om jag säger så. Hon har alltid varit förälskad i honom och han blir intresserad av henne: Vad håller dem tillaka?

Nej, just det - ingenting. Och där är ett problem för ingen bok blir intressant om det inte finns en konflikt. Så RaeAnne fabricerar en konflikt som är rätt lam.

Men bortsett från det så var det en läsvärd bok. Sådär njutningfullt lättläst. Med bra sexscener ;)

Kram Pia

Boken kan du köpa här
Harlequin
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

I flera skrivhandböcker påpekas detta: En bra författare får fram handlingen i en historia utan att behöva låta sina karaktärer berätta allt som händer.

Stella Cameron hör tydligen inte till dessa författare och ändå står det på boken att hon har varit på New York Times bestsellerlista. Nåja, det kan inte ha varit med boken "En oberoende kvinna" för tillslut läste jag boken bara för att få veta om den kunde bli sämre än den redan var.

Och jo - det kunde den.

Boken är en romance och en av dem jag fått i Harlequins Silk-serie. Handlingen är det inget fel på: Boken utspelar sig i London 1822 och handlar om Sibyl som gått med i en kvinnoklubb och bestämt sig för att skaffa barn - utan att vara gift. Det är i och för sig en rätt kul bokidé, framför allt en historisk sådan. Samtidigt finns en sidohistoria där hennes stora kärlek advokaten Hunter blivit varnad för att både han och Sibyl svävar i stor fara om han inte åter igen öppnar ett av sina mest omtalade fall. 

Problemet med boken är alltså inte handlingen utan Stella Camerons sätt att berätta handlingen. Hon tar nämligen alla genvägar som finns och glömmer bort att läsaren kanske själv vill dra sina egna slutsatser och inte få dem skrivna på näsan. Och det gör boken oerhört tråkig. Men det slutar inte där.

Nej, boken börjar med att spöket Spivery i en lång inre monolog berättar vad boken ska handla om. Dessutom är hela kapitlet skrivet i kursiv text, vilket gör det ytterst jobbigt att läsa.

Redan här var jag nära att lägga ifrån mig boken, men jag befann mig på en ö långt ut i Stockholms skärgård och hade bara med mig denna enda bok, så jag var så illa tvungen att läsa vidare.

I andra kapitlet får vi stifta bekantskap med bokens huvudperson Sibyl och hennes syster Meg och här är det bara dialog sida upp och sida ned och det kastas in namn på mängder av personer så att jag blir alldeles snurrig. Jag förstod efter ett tag att det här är andra boken i en serie och att författaren genom att ösa ur sig namnen på alla personer som är med i serien och genom långa dialoger mellan systrarna försöker förklara för läsaren vad som hänt i den första boken.

Hua!

Hur kan man göra så mot sina stackars läsare? För det första dödar hon allt intresse för att läsa vidare och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av att få ett långt referat om vad som hänt i första boken. Vad som hänt tidigare har nämligen föga betydelse vad som ska hända i den här boken och OM det har betydelse kommer jag förstå det ändå. Man behöver nämligen inte förklara allting för sina läsare.

Tyvärr fortsätter boken på samma sätt. De fruktansvärt tråkiga kapitlen med spöket Spivey visar sig också vara ett sätt för författaren att förklara vad som händer i huset. Dessa varvas sedan med kapitel skrivna i dialogform. I princip allt avhandlas i dialog, sida upp och sida ned. Författaren verkar inte ens veta vad gestaltning är och när hon vid några få tillfällen lyckas gestalta sina karaktärer så undrar jag snarast om det skett av misstag.

Med andra ord - hela handlingen drivs framåt antingen genom att spöket förklarar vad som händer eller genom dialogform. 

Och dialogen blir därmed - av förklarliga skäl - fruktansvärt dålig. Det är infodump på infodump på infodump.

En infodump är, för er som kanske inte vet det, när författaren dumpar så mycket information på ett och samma ställe att man som läsare inser att det här bara är ett sätt för författaren att få fram bakgrundsinformation till läsaren. En infodump kan ske i dialog men också genom bakgrundsbeskrivningar eller inre monolog. Till och med långa miljöbeskrivningar för miljöbeskrivningens egen skull kan räknas till infodumparna. En duktig författare ser till att inga stycken i boken känns som infodumpar utan pytsar ut informationen i lagom stora bitar istället för att dumpa allt på ett och samma ställe. Genom att tvinga sig att inte använda dialogen för att förklara saker för läsaren tvingas författaren driva storyn framåt genom att göra läsaren till en del av handlingen. Det är inte lätt och därför frestas många författare till att ta till enkla knep - som infodumpar.

Det är därför som skrivarhandböckerna, med rätta kan jag tycka, varnar från att använda dialogen som ett verktyg för att pressa fram en massa information. Boken blir nämligen ytterst tråkig på så vis.

Men om man måste få fram viktig informaton på det här sättet kan man lätta upp genom att varva dialogen med att karaktärerna gör något - gärna något som är så udda att läsarna fascineras av vad som sker i bakgrunden av dialogen.

Inte ens det gör Stella Cameron. Nej, här pratas det sida upp och sida ned och på sin höjd lyfter någon en tekopp till sina läppar.

Men det är tyvärr inte slut på eländet. Som jag nämnde inleds boken med att Sibyl träffar sin syster. I ett senare kapitel för Sibyl en dialog med prinsessan Desirée och säger till henne "Jag har inga systrar". Redan i kapitlet efter träffar Sibyl sin syster Meg. Varför ens dialogen mellan Sibyl och Desirée handlar om systrar vet jag inte, för den informationen har ingen koppling till handlingen alls. Dessutom verkar ingen på förlaget ha upptäckt den grova redigeringsmissen. Och ärligt talat - en författare som lever med sina karaktärer skulle aldrig göra en sådan miss att huvudpersonen plötsligt förlorar sin syster när systern är en så viktig del av hennes liv.

Nåja, en redigeringsmiss är en redigeringsmiss och egentligen inte så mycket att bråka om: Det finns redigeringsmissar i alla böcker, måhända inte så grov som denna.

Men då kommer vi till själva storyn. Som jag berättade finns det en sidohistoria som handlar om att Hunter och Sibyl blir hotade till livet. En sådan sak kräver naturligtvis en fantastisk upplösning.

Nåja, Sibyl och Hunter går till huset som tillhör Hunters försvunna kollega för att åter igen försöka förmå hushållerskan att öppna dörren. Det hela urartar till ett enormt blodbad där det skjuts med pistoler och folk dör till höger och vänster. Med andra ord en rätt laddad scen.

En bra actionscen får läsaren att bli en del av händelseförloppet, får adrenalinet att pumpa och dig som läsare att darrande vända på nästa blad - orolig för vad som ska hända huvudpersonen.

Det här är ingen bra actionscen. Det är ingen actionscen alls. Allting förklaras nämligen genom - just det ja - dialog.

Har ni någonsin läst en bok där huvudpersonen refererar allt som händer genom att prata med dem som skjuter. Låt mig ge ett exempel:

- Han kommer redan tillbaka, sa hon till Hunter. Jag kan väl hålla pistolen eller vad det är, medan du binder Fishwell? Jag är faktiskt mycket stadig på hand. Jag kanske till och med kan sparka på honom, bara för att jag borde göra det.
- Stadig på hand? Sibyl snurrade runt men kände inte igen mannen som kom in i rummet. - Jag skulle inte bli förvånad om du är många trevliga saker. Bra idé att stå med ryggen mot mig båda två ...


Ja, och så fortsätter det. Och problemet - förutom att det är enormt tråkigt att läsa - är att jag inte hänger med. Plötsligt dyker det upp nya personer och andra försvinner och när kapitlet är slut vet jag varken ut eller in. Det går för fort helt enkelt, så det blir varken intressant eller förståeligt. 

Därtill verkar varken Sibyl eller Hunter ta illa vid sig av alla som dör runt omkring dem. Det finns ingen inre monolog, tankar eller känslor som kan få mig som läsare att känna oro eller må dåligt. Konstigt beteende egentligen att kolugnt befinna sig mitt inne i ett blodbad och fundera på om man borde sparka på den bundna mannen.

Det kastas dessutom in nya bihandlingar hela tiden. Bihandlingar som inte riktigt tas tillvara utan som får sin förklaring genom att antingen spöket Spivey förklarar det för oss eller genom - just det ja; dialog. Författaren gör inget med själva storyn, utan låter den mest glida undan och förklaras bort.

Okej, sexscenerna undrar ni säkert - var de bra då? Tja, Cameron lyckas bygga upp en viss stämning men sedan är det rätt pang boom rakt på och sedan var det över på nästan ingen tid alls. Om man räknar endast fullbordade sexakter finns det bara en i hela boken.

Om ni nu undrar varför jag läste ut boken så blev det tillslut så skrattretande att jag var tvungen att läsa vidare. Och grundhistorien var rätt bra, även om den slarvades bort av en författare som tog alla lätta utvägar som finns. När jag väl läst en bit in i boken ville jag trots allt veta hur det skulle sluta. Och om det - mot förmodan - kunde bli värre än såhär. Som författare lär man sig både genom att läsa såväl bra som dåligt skrivna böcker.

Kram Pia

Om ni vill bilda er en egen uppfattning om boken så hittar ni den här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Marie-Louise var precis som jag med i Harlequins författartävling. Nu skrev hon sitt manus på en månad vilken kanske förklarar varför hon inte tog sig till final. Men hon har ofta kärlek med i sina böcker berättade hon för mig när jag mötte henne på Ljungby berättarfestival och bokmässan Andra Världar.

Nu blev det inget av hennes romancemanus. Istället ville hon skriva klart ett annat manus hon arbetade med. Men bara det att hon har med kärlek i sina böcker var anledning nog till att köpa hennes bok Ljusets Väktare. Det plus att den lät intressant på baksidestexten.

Titeln och den vackra framsidan skvallrar om en fantasy, men enligt baksidan utspelar sig boken i Frankrike i slutet av 1100-talet och handlar om Eliséau vars mod och viljestyrka för med sig både kärlek och sorg medan påvens armé rustar för att invadera Occitanien.

Övertygad om att boken skulle handla om denna kvinna satte jag igång att läsa. Första kapitlet berättar hur modern blev dräpt och fadern hämnades på mördarna. Men andra kapitlet handlade också om fadern. Likaså tredje.

Vid det här laget var jag rätt less på boken - den skulle ju handla om Eliséau, men istället handlade den om hennes far Enricx. Och någon kärlek var det ju inte heller. Inledningsvis förstod jag inte alls varför Marie-Louise envisades med att berätta faderns historia: Det stod ju tydligt på baksidan att boken skulle handla om flickan.

Det var då jag bestämde mig var att fortsätta läsa boken med ett öppet sinna och strunta i den förutfattade mening jag fått om bokens innehåll då jag läst baksidestexten.

Och DÅ blev det här en rätt bra bok. Ja, en riktigt bra bok faktiskt. För Marie-Louise Frtizén kan verkligen berätta en historia och hon har bra gestaltning och bra närvaro i karaktärerna. Fadern kunde väl haft lite mer inre dialog och känslor, men låt gå för det när allting annat var så bra skrivet ;)

Jag imponerades av Marie-Louises sätt att beskriva strider så de kändes verkliga och spännande och den detaljrikedom som gjorde att boken känns väldigt trovärdig. Var det såhär på 1100-talet, tänkte jag flera gånger.

Dessutom lyckas Marie-Louise få in dofter i nästan allt hon beskriver och att använda alla sinnena i sin gestaltning är det få som lyckas med. Jag är själv rätt dålig på att ta med dofter när jag skriver och har en hel del att lära av Marie-Louise.

Ja, hennes scener är så bra att de tål att läsas om och njutas av.

Efter ungefär halva boken får vi då äntligen följa Eliséau och hennes historia. Att hon är en ovanligt stark kvinna är väldigt positivt. Själva kärlekshistorierna är dock mer åtrå än kärlek och Marie-Louise berättar trovärdigt om Eliséaus dragning till män, men inte fick jag följa med in i sängkammaren och jag är inte helt säker på om hon alls hade sex med den där första mannen eller inte. Det är synd att Marie-Louise inte låter oss vara med på resan och få veta vad som hände där efter att han dragit med henne ut i trädgården och varför hon senare har så svårt att möta honom. Relationen mellan Eliséau och smeden är dock vackert beskriven även om den är rätt barntillåten.

Att det är en historisk roman med en hel del fantasyinslag framgår rätt snart för i boken finns det människor som har krafter utöver det vanliga, men Marie-Louise behandlar det som om det är fullt normalt och därför köper jag hela historien. Vad som var kättare, katarer och renläriga, eller om det var samma sak, förstod jag aldrig - men det gjorde inte så mycket för historien.

Var titeln Ljusets väktare kommer ifrån fick jag dock aldrig svar på i boken och slutet var sådant att jag antar att det kommer en uppföljare. Kanske titeln skulle passat bättre på nästa bok i serien. Om det nu blir en sådan. Baksidestexten ger inga hintar om att detta är första boken i en serie, men det måste det ju vara, för den kan inte sluta såhär.

Och visst vill jag läsa fortsättningen för Marie-Louise fick mig fast och jag vill gärna veta hur det ska gå för Eliséau.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Hitta på bloggen

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter