Pias skrivtips: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 2

Nu fortsätter vi resan in i Döda Poeters Sällskap.

Exempel är så fantastiskt bra när man ska lära sig något. Jag märker själv att allting jag lärt mig om skrivhantverket faller på plats när jag analyserar en film på det här sättet. 

Jag hoppas du vill vara med mig på resan. Förhoppningsvis kommer mycket av det där som känns svårt med att skriva böcker att förklaras när du läst klart mitt blogginlägg.

Det kan vara svårt att tolka det som står i en fackbok till att fungera för ditt eget manus. Men när du ser det i ett exempel såhär så kommer du förhoppningsvis förstå hur du kan göra i din egen bok.

För er som inte hängt med på mitt tidigare blogginlägg om Döda Poeters Sällskap så kom jag 27 minuter in i filmen som är två timmar lång. Vi har nästan nått 25% av berättelsen och närmar oss den första viktiga vändpunkten, eller Plot Point 1 som jag kallar den. Du kan läsa första delen här: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 1.

Jag har pratat om att öppningsscenen finns där för att presentera personerna och deras problem, sätta tid och rum och locka rätt typ av läsare - eller tittare som det handlar om i det här fallet.

Jag har pratat om att kroken, katalysatorn och tvivlet samverkar för att göra historien spännande. Även om vi kunnat peka ut en mycket tydlig tidpunkt för den första katalysatorhändelsen så slutar inte katalysatorn att verka förrän vi når Plot Point 1. 

Och jag har pratat om mycket annat också - som hur du ska tänka om handling och tema - så läs gärna första delen som du hittar här: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap.

Nu fortsätter resan ...
 

Pias strukturmodell

För att vi ska ha strukturmodellen nära till hands när jag analyserar filmen kommer min hemmasnickrade bild på den klassiska strukturen åter igen:

Läs gärna mer om hur du strukturerar din roman i mitt blogginlägg: Strukturera din roman.

Nu fortsätter vi med filmen. 
 

5. Plot Point 1 eller den första vändpunkten


Plot Point 1 är en viktig vändpunkt i ditt bok- eller filmmanus. Här händer något som får din huvudkaraktär, eller dina huvudkaraktärer, att ta steget in i den nya världen. Katalysatorn har fått verka ett tag och oftast finns det en mentor som pushar huvudkaraktären att våga ta steget in i det okända. Det är i Plot Point 1 det sker. Det är den första stora förändringen.

Allting fram tills nu har handlat om att få din huvudkaraktär att ta det här steget. Det är här boken eller filmens verkliga handlinga börjar. Det här är startskottet på den berättelse du egentligen tänkt berätta.

Känns det luddigt? Okej, låt oss titta på hur filmskaparna gjort i Döda Poeters Sällskap och se om vi kan lära oss något på det.
 


Mr Keating! ropar Neil och springer ut från skolan med vännerna tätt bakom sig. Mr Keating!

Kameran fokuserar på Mr Keating som i godan ro strövar i parken med sikte mot sjön.

Sir? säger Neil, när han inte får någon reaktion.
Say something, uppmanar Charlie.
Oh Captain, my Captain? säger Neil prövande.
 


Gentlemen, svarar Keating och vänder sig om.

We were just looking in your old annual.
Neil lämnar över skolboken till Mr Keating.

Oh, my God, säger Keating och ler. No, that's not me.
Han vänder sig om och betraktar boken, men Neil och de andra killarna bakom sig.
 


Varför befinner vi oss utomhus, undrar du kanske? Varför har manusförfattaren eller regissören valt att förlägga scenen just hit?

Skälet är variation. Såväl filmtittare som bokläsare älskar variation. Det är trist om alla scener utspelar sig på samma ställe. Och här har vi dessutom möjlighet att frossa i vackra scener. Sådant säljer en film.

Så tänkt på det när du skriver ditt eget manus. Variera var scenerna utspelar sig. 

Stanley "The Tool" Wilson. Keating hukar sig ned. Vi får se den vackra sjön i bakgrunden. God.

Neil tar mod till sig.
What was the Dead Poets Society?
 


Han sätter sig på huk bredvid Keating som vänder sig om och möter Neils blick.
I doubt the present administration would look too favourably upon that.

Why? What was it? frågar Neil och ser osäker ut. 

Och den där osäkerheten mina vänner får tittarna att känna exakt samma sak. Vi människor speglar ofta den vi talar till. Vill du få dina läsare att bli rädda, så funkar det inte särskilt bra att ösa på med blodiga scener och vilt krigande. Nej, det är mycket mer effektivt att låta någon av karaktärerna känna rädsla. På samma sätt försöker filmskaparna få tittarna att bli nyfikna. Det här mina vänner är ännu en krok.
 


Sure, yeah, svarar Neil.
De andra killarna hukar sig bakom honom, ivriga på att höra vad Keating ska säga.

The Dead Poets were dedicated  to "sucking the marrow out of life."
That's a phrase from Thoreau we would invoke at the beginning of every meeting.
You see, we would gather at the old Indian cave ... and take turns reading from Thoreay, Whitman, Shelley. The biggies! Even some of our own verse.


Kameran fokuserar på Cameron som rynkar pannan och ler. Ett tvetydigt leende som säger oss att han tycker att det låter skumt, men att det nog är bäst att hålla med engelskaläraren så han får bra betyg.
 


And in the encantment of the moment, we'd let poetry work its magic, fortsätter Keating.

You mean, säger Knox och rynkar på ögonbrynen, it was a bunch of guys sitting around reading poetry? Han betonar det sista ordet så det nästan spottas fram.

Knox är inte övertygad än. Katalysatorn som Keating står för har inte börjat verka hos Knox. Ni minns väl att Knox hade en annan katalysator - den vackra Chris. Men för att få henne måste han godta Keatings idéeer, vilket ni kommer få se om en stund.
 


No, Mr Overstreet, it wasn't just guys, svarar Keating och betonar ordet guys.
We weren't a Greek organization. We were Romantics. We didn't just read poetry, we let it drip from our tongues like honey.
Spirit soared, women swooned.


Kameran fokuserar på Todd som ler. Här har katalysatorn börjat verka.
 


... and gods were created, gentlemen. 

Knox tittar upp, fortfarande inte riktigt övertygad.

Not a bad way to spend an evening, eh? avslutar Keating.

Kameran fokuserar på Charlie som ler eftertänksamt. Även här verkar katalysatorn.
 


Thank you, Mr Perry, for this stroll down Amneisa Lane. Burn that, especially my picture. Mr Keating erser sig upp. 

Kameran fokuserar på Neil och man ser att tankarna snurrar i hans huvud. Katalysatorn verkar definitivt och är på väg att leda till någonting mer - nämligen Plot Point 1.
 


Förutom de fyra huvudpersoneran Neil, Todd, Knox och Charlie samt antagonisten Cameron har vi Pitts och Meeks med oss i gänget. De är dock bara bikaraktärer och får därför inte lika stor uppmärksamhet som de andra killarna.

Keating vänder sig om och strosar vidare mot sjön.
 


Kameran fokuserar på Neil.

Dead Poets Society, säger han.

Här har vi Neils vändpunkt. Vi har kommit 29 minuter, vilket motsvarar 24% in i filmen.
 


What?

Skolklockan ringer in för lektion och killarna vänder sig om. Neil reser sig sakta upp.
 


I say we go tonight.
Tonight? svarar Charlie.
Neil möter hans blick och höjer på ögonbrynet. Ett tecken på att de förstår varandra och är överens.

Now wait a minute, protesterar Cameron.
Han är inte alls så långt kommen att han accepterar Neils förslag. Cameron är fortfarande i stadiet av debatt och tvivel.

Everybody in? Neil vänder sig mot Cameron och möter hans blick.
Det är tydligt att Neil här tar rollen som mentor som försöker få sina kamrater att ta det stora steget in i den nya världen.

Where's this cave he's talking about? frågar Pitts.
Inte heller han är redo att ta det stora klivet.
Its beyond the stream. I know where it is, svarar Neil.
That's miles! protesterar Pitts och går.

Sounds boring to me, säger Cameron.
Don't come, svarar Charlie.

Killarna börjar gå mot ingången.
 


Do you know how many demerits we're talking, Dalton? säger Cameron och springer efter.

Här får vi tittare veta att det finns en risk för att eleverna får en eller flera anmärkningar om de lämnar skolområdet för att läsa poesi i en grotta. Naturligtvis är det Cameron som tar upp saken med de andra. Han är inte en sådan person som vill dra på sig anmärkningar och det här - mina vänner - är en ledtråd. 

Just nu kanske vi inte anar någon oro, men i det undermedvetna sparar vi på alla pusselbitar och Camerons motstånd mot att bryta mot reglerna är en sådan pusselbit. Vi vet ännu inte vart den passar in, eller om det finns en plats för den, men vår hjärna lagrar informationen åt oss.

Mot slutet av filmen kommer hjärnan plocka fram alla dessa pusselbitar igen och då faller bitarna på plats. Det är det som är det fina med väl planterade ledtrådar. De är för vaga för att vi ska ana någon oro eller dra några slutsatser när vi se dem, men vi kommer ihåg dem när det är dags.

Det är så du skapar ett bra slut som överraskar samtidigt som det känns fullständigt logiskt. Läs mer om hur du skapar sådana slut i mitt blogginlägg Så skapar du en bra twist.

So don't come. Please, svarar Charlie och fortsätter gå.
Look, all I'm saying is that we have to be careful, försvarar sig Cameron. We can't get caught.
No shit, Sherlock,
 svarar Charlie och vänder sig om.

You boys there, hurry up! ropar Dr Hager från skolbyggnaden.
 


All right. Who's in? Neil vänder sig till sina vänner. Åter igen blir det tydligt att han har tagit över mentorsrollen från Mr Keating.

Oh, come on, Neil, protesterar Cameron, Hager's the ...
 


Forget Hager! avbryter Neil och skakar på huvudet. No, Who's in?

Cameron suckar uppgivet.

I'm in, svarar Charlie med eftertryck.

Vi har kommit nästan 30 minuter, alltså nästan 25% in i filmen, och här tar Charlie steget in i den nya världen. Han har nått Plot Point 1.
 


I'm warning you! move! ropar Dr Hager.

Cameron suckar uppgivet: 
Me, too.
Neil har lyckats få med sig Cameron.

I don't know, Neil, säger Pitts och går förbi de andra killarna.
What? Pitts! Neil springer efter honom. Pittsie, com on!

His grader are hurting, Charlie, förklarar Meeks.
You can help him, Meeks, säger Neil.
What is this? A midnight study group? Pitts tittar utmanande på Neil.
Forget it, Pitts, you're coming. Neil dunkar Pitts i ryggen.

Meeks, your grades hurting, too? Han vänder sig mot Stephen Meeks.
I'll try anything once, svarar Meeks.
Except sex, svarar Charlie och skrattar.

Killarna springer nu för att hinna in i skolan it id.
I'm in as long as we're careful, säger Pitts och visar att han också är med.

What about you, Knox? Charlie vänder sig mot Knox.
Nu är det Charlie som agerar mentor och försöker få med sig Knox.
I don't know, Charlie.

Come on, Knox, Charlie vänder sig mot Knox, it'll help you get Chris.
Han släpper Knox och vänder sig mot dörren igen.
 


Yeah? How? Knox sträcker sig efter Charlie.
Women swoon! säger Charlie och springer in i byggnaden.
But why do the swoon? Charlie, tell me why they swoon. Charlie!

Knox springer efter Charlie.
Dörren stängs igen bakom honom.

Kommer du ihåg att jag i förra blogginlägget om Döda Poeters Sällskap sa att man bara får ha med en bihandling om den vid något tillfälle tangerar vid huvudhandlingen. Knox har sina egna personliga mål - att få den vackra tjejen Chris. Hans katalysator var inte Mr Keatings lektion utan första gången han såg Chris.

Den här scenen är viktig för den knyter samman Knox mål att få tjejen med filmens övergripande mål att fånga dagen. Att gå med i Döda Poeters Sällskap blir ett medel för Knox att nå sitt personliga mål. Huvudhandlingen och bihandlingen tangerar här varandra. 

Det är så du ska tänka med bihandlingar i en berättelse. Kasta inte in dem bara för att det är coolt eller du vill fylla ut boken. Se till att de och huvudhandlingen knyts samman.
 


Vi har kommit exakt 25% in i filmen och nu har alla killar utom Todd accepterat utmaningen att skapa Döda Poeters Sällskap. Alla utom en har tagit det avgörande steget in i den nya världen.

Vi har nått Plot Point 1 och den kom mer eller mindre exakt 25% in i filmen, precis som det ska enligt den klassiska modellen.

Filmen Döda Poeters Sällskap hade biopremiär 1989. Även om Joseph Campell publicerade sin bok The hero with a thousand faces redan 1949, var det var först på 80-talet Hollywood på allvar började diskutera om det fanns en modell för att skriva film. Detta efter att Syd Field publicerat sin bok om screenwriting och Christopher Vogler sammanställt ett PM om hjältens resa som vandrade runt i Hollywood.

Det är oklart om manusförfattaren till Döda Poeters Sällskap tog del av dessa diskussioner eller om han skrev utifrån en omedveten inlärd förståelse för vad som gör en film bra. Det sägs nämligen att vi skrivit dramer, böcker och filmer enligt den här modellen sedan tusentals år tillbaka och att den ligger djupt rotad i vår berättartradition.
 


I nästa scen fokuserar kameran på en karta.

You're not listeing.
Any questions?
Look, you follow the stream to the waterfall.
It's right there.
It's gotta be like that.


Vi får se Charli, Neil, Knox, Cameron, Meek och Pitts sitta böjd över en karta i klassrummet där de diskuterar hur de ska ta sig till indiangrottan som Mr Keating pratat om.
 


I don't know. It's starting to sound dangerous, protesterar Cameron. 

Som ni märker så fortsätter debatten och tvivlet trots att vi kommit in i Plot Point 1. Det finns inga exakta gränser och det är viktigt att komma ihåg. Du ska inte stoppa in manuset i en för liten box och anpassa den efter formatet. Låt istället formatet anpassa sig efter ditt manus.

Oh. Why don't you just stay home? säger Charlie och blänger på Cameron.
Hey, you're crazy.

For God's sake, stop chattering and sit down! ropar latinläraren McAllister där han står vid skrivbordet och röker pipa.
 


Neil går tillbaka till sin bänkkamrat Todd

Todd, are you coming tonight?
No.

 


Why not? God, you were there. You heard Keating, säger Neil upprört. Don't you want to do something about ...
Y-Yes. But ...
stammar Todd.
But, but what?
Todd tittar bort.
Keating said that everybody took turns reading and ...
 


Todd skakar på huvudet.
I don't want to do that.

Här får vi åter igen veta lite om vad som är Todds stora dilemma. Han döljer något, men vi vet inte riktigt vad. Krokar läggs fortfarande ut för att fånga läsarnas intresse, som du märker.

Gosh. You really have a problem with that, don't you? 
Todd tittar på Neil och skakar sedan på huvudet.
N-No, I, I don't have a problem, stammar han. Neil, I just ... I don't want to do it, okay?

All right. Neil tittar upp som om han kommit på något. What if you didn't have to read? What if you just came and listened?
T-That's not how it works.
Forget how it works! What if ... What if they said it was okay?
What? What, are you gonna go up and ask'em if ...

Neil rycker på axlarna.

No, no.

I'll be right back.
Neil reser sig upp och går.

Neil? Neil?

Kameran visar Neil som springer fram till de andra killarna. Mr McAllister sitter och röker på sin pipa vid skrivbordet.

Oh, shut upp, will you? säger han och tittar upp.
 


 I nästa scen står killarna och borstar tänderna i badrummet.

It's my stuff for my astma, okay? säger den ständigt snoriga Spaz. Could you givet that back, please? Could you give that back?
What's the matter? Dont you like snakes?


Vad killarna bråkar om i bakgrunden är ointressant. Det är bara ett sätt att visa hur det dagliga livet fungerar i skolan. Några meningar här och där sätter tonen. Mer behöver det inte vara.

Det intressanta är vad som utspelar sig mellan de två huvudpersonerna Neil och Todd.

You're in, säger Neil till Todd till en förvånad Todd.

Get away from me, okay?  fortsätter bråket i bakgrunden. Spaz, why don't you check your pockets?

Neil lämnar Todd och går.

Come on Spax, I have to brusch my teeth.
Hurry up. Get off.

Cut out that rackets in there
, säger dr Hager som har sitt rum mitt emot badrummet.

Syftet med den här scenen är egentligen endast att Neil ska säga åt Todd att han är med i Döda Poeters Sällskap. Längre än så är den inte. Men det är svårt att göra en scen som är en mening lång. Därför har manusförfattaren förlängt scenen med bakgrundsbråket med Spaz och hans astmamedicin.

Visst hade du kunnat köra samman denna scen med den förra och låta Neil säga till Todd att han är med redan på lektionen. Men tanken är att visa att det är kväll och då passade det bara att förpassa scenen till badrummet.

Välj dina scener med omsorg. 
 


I nästa scen får vi se Neil gå in i sitt rum och rota i garderoben. Han hänger en jacka över armen och plockar ned en ficklampa från hyllan.

När han lägger ficklampan på skrivbordet upptäcker han att det ligger en bok där.
 


Fundersamt plockar han upp boken.

Five centuries of verse står det på pärmen.

Han slår upp pärmen och ser J. Keatings nanm samt en inskription som har med Döda Poeters Sällskap att göra.
 


Neil läser inskriptionen och ett stort leende sprider ut sig över hans läppar.
 


I nästa scen får vi se mörka skuggor mot en något ljusare vägg. Det verkar som om flera personer springer i mörkret. Kameran fokuserar på gobelängen med de unga pojkarna, som vi såg i inledningen av filmen.

En ljuskägla träffar gobelängen som framträder tydligare. Är det bara jag som tycker att den unga mannen närmast i bild är rätt lik Todd?
 


Vi får se Dr Hager i sitt rum, han vänder fundersamt på huvudet.

I mörkret ser vi en hund som får hundkex kastade till sig på golvet.
 


Dr Hager går ut i korridoren och ser sig omkring. Han lyser med ficklampan. Men det är tomt.

Kameran fokuserar på ett mörkt takvalv med vackra bågar. Mörka siluhetter smyger ut mot dörren.

Come on. Let's get out.
Go! Go! manar killarna.

Dörren öppnas och de smiter ut
 


En vacker stenuggla till vänster, en spetsig portal och så män i mörka huvor som springer mot natten. Vilken fantastisk bild som målas upp för tittarna.

Killarna springer bort från skolan med en mörkblå himmel som bakgrund.

När man tittar på en film på tv eller bio så är det sådana här händelser som tydligt visar att vi kommit till en viktig vändpunkt. Att dr Hager fundersamt såg sig om i korridoren när han hörde konstiga ljud, visar att det inte är tillåtet för killarna att lämna skolan utan lov. De unga männen har nu för första gången i filmen trotsat skolans regler. De har tagit steget ut i det okända - till den nya världen. 

Vi har passerat Plot Point 1.

Killarna springer bort från kameran och försvinner i dimman.

Och det är nu som jag - som är miljöförstörd när det kommer till att kolla strukturen i filmer - pausar filmen och kollar på klockan. Jo, det stämde den här gången också. 33 minuter har gått och vi har kommit ungefär en fjärdedel in i filmen.

Kom ihåg att en vändpunkt, som Plot Point 1, kan vara en exakt händelse men lika gärna en scen eller en radda av scener. Den här sekvensen av scener, som jag beskrivit här för er, påbörjades 27 minuter in i filmen och avslutades 33 minuter in i filmen. Eftersom filmen är två timmar lång ligger en fjärdedel av filmen 30 minuter in i filmen. Plot Point 1 håller sig alltså väl inom Hollywoods strukturregler.
 

6. Reaktion eller livet leker

Vad är nästa steg för en människa som precis tagit ett viktigt kliv och förändrat något i sitt liv? Vad brukar vi göra när vi genomfört en förändring?

Jo, att reflektera över det som hänt. 

Den här delen av en film eller en  bok kallas även för "Livet leker". Helt enkelt eftersom saker många gånger är rätt bra i den här delen av boken/filmen.

Karaktärerna är fullt upptagna med att utforska sin nya tillvaro och sina nya bekantskaper. Det är spännande och kul.

Exakt detta händer i Döda Poeters Sällskap.
 


I drygt en och en halv minut springer killarna omkring i skogen innan de hittar till grottan. Det kan tyckas onödigt långt och trist, men tvärt om är detta en scen där filmtittarna sitter som på nålar.

Vi - precis som killarna - vet inte vad som ska hända. Vi vet bara att något stort har skett. De fantastiska vyerna finns där för att skapa en känsla hos tittarna, beröra oss. Och filmteamet lyckas oerhört bra.
 


I'm a dead poet! säger Charlie och skrämmer stackars Meeks som äntligen hittat till grottan.

Charlie.
Guys, over here! ropar Charlie till de andra.

You're funny. You're real funny, svarar Meeks. Fortfarande uppskrämd.

I nästa scen får vi se killarna göra upp en eld i grottan.
 


It's too wet.
God, you trying to smoke us out of here?
No, no, the smoke's going right up this opening.


Röken väller in i grottan.
You okay?
Oh, God. Clods.
All right, all right, forget the fire.
Forget it, forget it.


Neil reser sig upp med Mr Keatings poesibok i handen.
Let's go, gentlemen.
Can't light a swamp.

 


I hereby reconvene the Dead Poets Society, säger Neil och stoppar en cigarett i munnen. Welton Chapter. The, uh, meetings will be conducted by myself and the other new initiates now present.

Neil lyser med ficklampan över gruppen.
Uh, Todd Anderson, because he preferes not to read, will keep the minutes of the meetings.
Kameran fokuserar på Todd som nickar osäkert.

I'll now read the traditional opening message ... fortsätter Neil, by society member Henry David Thoreau.
 


I went to the woods because I wanted to live deliberately, läser Neil ur boken med en ficklampa som enda lyse, I wanted to live deep, and suck out all the marrow of life.
 


I'll second that. Kameran fokuserar på Charlie som ler stort. Även han har en cigarett i handen.

To put to rout all that was not life ... fortsätter Neil, and not, when I hade come to die, discover that I had not lived.

Kameran fokuserar på Meeks som gapar och Knox som gör ett tydlig O-ljud.

Åter igen får vi höra det Mr Keating försökte lära eleverna på den första engelskalektionen - nämligen det om att suga märgen ur benen och leva sitt liv fullt ut. Han nämnde samma sak när Neil frågad honom vad Döda Poeters Sällskap var för något.

Här hör vi det alltså för tredje gången och det är så du bankar in en sak i dina läsares undermedvetna - säg det inte en eller två gånger, säg det en tredje gång.

And, uh, Keating's marked a bunch of other pages, säger Neil och bläddrar i boken.

I bakgrunden hör vi killarna snacka om annat:
All right, intermission. Dig deep. Right here, right here, lay it down. 
On the mud?
We're gonna put our food on the mud?

Meeks, put your cot down.
Kameran fokuserar på Charles. Picnic blanket.

Yes, sir!
säger Meeks och reser sig upp.
Excuse me. 
Use Meeks' coat.


Meeks lägger ut sin rock på golvet.
Don't keep anything back, either.

Killarna kastar ut äpplen och annat på rocken.
You guys are always bumming my smokes.
Raisins?
Yeah.

 


En halv fralla dimper ned bland maten.
Wait a minute. Who gave us a half roll?

Den täcks snabbt av en massa kakor.
Händer börjar gräva bland godsakerna.

I'm eating the other half, hörs Cameron svara.
Come on!
What? You want me to put it back?


Den här sekvensen med maten som kastas ut på Meeks rock finns där för att bryta av något som annars kunnat bli en alldeles för lång redogörelse för hur vi ska leva våra liv. I en bok, lika mycket som i en film, är det viktigt att bryta av långa redogörelser med att det händer andra saker i bakgrunden som handlar om något helt annat. 
 


It was a dark and rainy night, avbryter Neil och killarna tystnar. And this old lady, who had a passion for jigsaw puzzles sat by herself in her house at the table to complete the new jigsaw puzzle.

Killarna lyssnar andäktigt på Neil när han fortsätter.

As she pieced the puzzle toghether ... she realized to her stinishement ... that the image that was formed was her very own room ...
 


... and the figure in the centre of the puzzle as she completed it was herself. And with trembeling hands, she placed the last four pieces ...

Kameran fokuserar på Cameron som ser förskräckt ut och Meeks som tuggar på en kaka. Därefter går den vidare till Pitts som stirrar med uppspärrade ögon.

... and stared in horror at the face of a demented madman at the window.

Knox gapar och även Todd låter blicken gå mot Neil.

The last thing that this old lady ever heard was the sound of braking glass.

No shit.
Yes. This is true. This is true,
framhävdar Neil.

Vi har fått se Neil göra entré som entertainer. Det är viktigt för filmen, även om vi inte vet varför än. Annars är det här en ypperlig scen för att visa hur det kan gå till när livet leker. Allting är bra, killarna har kul. De upptäcker sin nya värld och de har kul när de gör det.
 


I've got one that's even better than that. I do, säger Cameron som om han försöker övertyga sig själv lika mycket som de andra.

There's a young married couple and they're driving throuch the forest at night from a long trip. And they run out of gas, and there's a madmane on the loose.

Oh, that thin with the hand? avbryter Charlie. This is the madman on the roof?

I love that story, svarar Cameron.
I told you that one.
You did not. I got that in, uh, camp in sicth grade.
Yeah. Were you six last year?


Den här scenen finns med för att visa vilken skillnad det är på Neils sätt att berätta en historia jämfört med Camerons insats. 

In a mean abode in the Shankill Road lived a man named William Bloat. Pitts har plockat upp poesiboken och läser högt ur den.
 


Kameran fokuserar på Pitts och Meeks.

Now he had a wife, the plague of his life, who continually got his goat. Läser Pitts. And one day at dawn with her night shift on her slit her bloody throat.

Inte heller Pitts är någon lysare berättare men killarna ler.

Oh, and it gets worse, säger Cameron och tar boken från Pitts. 

Do you wanna hear a real poem? frågar Charlie.
Want this? Cameron sträcker boken till Charlie.
All right? No, I don-t need it. You take it.

Charlie reser sig upp utan att ta emot boken.
What, did you bring one?
You memorized a poem?


I didn't memorize a poem, svarar Charlie. Move up.

Am orginal piece by Charlie Dalton.
An original piece.
Take the centre stage.
You know this is history.


Right? This is history. Charlie ställer sig på plats och vecklar ut ett pappersark han har tagit med sig.
 


Sakta går det upp för killarna att det är en bild på en pinuppa.

Oh, wow. 
Where did you get that? undrar Cameron.

 


Naturligtvis har Charlie en bild på en pinuppa. Det enda han tänker på är tjejer och tittarna kommer snart märka vad hans personliga mål handlar om. Hittills har det bara hintats om det och bilden på den nakna kvinnan är bara en del i ledet.
 


Meeks och Pitts flinar stort. Till och med Todd skrattar.

Where did you get that?
Whoa.


Teach me love, läser Charlie från baksidan av bilden.
 


Go teach thyself more wit, Charlie låter blicken vandra runt bland killarna innan han åter igen läser innantill. 

I, chief professor, am of it. 

Neil smyger upp bredvid honom och lyser med ficklampan på texten som Charlie läser.

The god of love, if such a thing there be ... fortsätter Charlie.

Neil skrattar när han inser vad det är som Charlie läser.
 


The go of love, if such a thing there be ... my learn to love from me.

Wow! Did you write that?

Killarna klappar händerna.

Charlie vänder på bilden och visar en handskriven text.

Abraham Cowley, säger Charlie och pekar på texten.

Okay, who's next? Charlie viker ihop sin utvikningsbrud.
 


Alfred Lord Tennysson, läser Neil ur boken.

Come, my friends. Tis not too late to seek a newer world. For my purpose holds to sail beyond the sunset. And though we are not now that strength which in old days moved earth and heaven that which we are, we are. One equal temper of heroic hearts made weak by time and fate, but strong in will. To strive, to seek, to find ... and not to yeild.

Nå den långa harangen - som tar en halvminut i filmen - hade väl ingen orkat lyssna på om inte scenen i grottan varit uppblandad med fikapaus och nakna bröst :)
 


I nästa scen ser vi Meeks läsa högt ur boken. 

Then I had religion. Then I had a vision. I could not turn from their revel in derision. Then I saw the Congo creeping through the black ... cutting throught the forest with a golden track.

Meeks läser inte texten - han sjunger fram den med en melodi som påminner om det urfolk brukar köra runt lägerelden om kvällarna.

Then I saw the Congo, sjunger Meeks, creeping throught the black ...
Meeks. Meeks,
ropar killarna.
Cutting through the forest with a golden track, fortsätter Meeks.

Killarna reser sig upp en efter en.

Then I saw the Congo, sjunger killarna med, creeping through the black ...

Knox hittar ett gammalt plåtlock som han slår på som en trumma så dammet yr.
 


Cutting through the forest witt a golden track, sjunger killarna och börjar vandra runt i en cirkel på golvet som indianerna säkert gjort en gång i tiden i denna indiangrotta.

Then  I saw the Congo creeping through the black ... cutting through the forest with a golden track.
 


Then I saw the Congo creeping through the black ... Kameran fokuserar på utsidan av grottan och vi ser killarna komma ut med Meeks i spetsen, fortfarande sjungande. Cutting through the forest with a golden track.
 


De dansar iväg i skogen på ett långt led. 

Livet leker verkligen, eller hur? Visst är det ett passande namn på denna del av ett manus?
 


Killarna springer tillbaka mot skolan. Åter igen en smäktande vacker bild som låter känslan dröja sig kvar hos tittarna.
 


I nästa scen fokuserar kameran på ett skolfönster.

A man is not very tired. He is exhausted! säger Mr Keating och går förbi fönstret. And don't use "very sad". Use ...
 


Come on, Mr Overstreet, Mr Keating pekar på Knox, you twerp.

Morose? Undrar Knox.

Exactly! Morose.

Morose betyder för övrigt dyster om någon undrade. Det Mr Keating säger i filmen Döda Poeters Sällskap gäller för övrigt även när du skriver böcker. Var inte så försiktig i ditt språk att du skriver att mannen var mycket trött när du kan skriva att mannen var utmattad. Våga ta i. Det blir ofta bättre.
 


Now, language was developed for one endeavour, and that is? Mr Anderson?

Keating vänder sig till Todd.

Come on! Are you a man or an amoeba?
 


Todd tittar ned i bänken. Mr Keating ställer sig framför honom och Todd tittar upp igen.
Keating möter hans blick, förstår vad som rör sig inne i Todds huvud och tittar sedan upp.

Mr Perry? säger Mr Keating och vänder blicken in mot rummet.

Kameran fokuserar på Neil.

Uh, to communicate, svarar Neil.

No! To woo women.
 


Neil och de andra killarna i klassen skrattar.

Today we're going to be talking about William Shakesepare, fortsätter Mr Keating.

Oh, God! utbrister någon.

I know.  A lot of you look forward to this about as much as you look forward to root canal work. 

We're gonna talk about Shakespeare as someone who writes someting very interesting.

Kameran fokuserar på Hopkins som vänder bort ansiktet.

Now, many of you have seen Shakespear done very much like this, fortsätter Mr Keating och sträcker ut armen.

O Titus. bring your friend hither.
 


But if any of you have seen Mr Marlon Brando ... you know that Shakespeare kan be different.

Friends, Romans, contrymen, lend me your ears, säger Keating och imiterar Marlon Brando.
 


You can also imagine, maybe, John Wayne as Macbeth going ... Well, is this a dagger I see before me?
 


Killarna har nu krupit upp på sina skrivbord och sitter i en klunga och skrattar. I mitten sitter Neil och ler försiktigt.

Det märks att han funderar på det som Mr Keating gör.
 


Den här scenen verkar inte ha någon egentlig betydelse för filmen mer än att den handlar om döda poeter och Shakespeare var ju en av de främsta. Jag har själv funderat på om scenerna tillkom bara för att det är Robin Williams som spelar Mr Keating.

Och så kanske det är. Ibland ska man inte överanalysera saker och ting. Ibland sker de bara för att någon kommer på en bra idé och bestämmer sig för att pröva den.

Men eftersom jag nu analyserar Döda Poeters Sällskap i detalj så vill jag ändå säga att scenerna har ett syfte - de finns där för att tända gnistan hos Neil. Vi kommer nämligen snart få veta vad som är Neils stora mål i filmen - han vill nämligen bli skådespelare.
 


Dogs, sir? fortsätter Mr Keating. Denna gång sittande på sitt skrivbord där han läser innantill ur sin poesibok. Oh, not just now.

Kameran fokuserar på den ständigt snorgia Spaz, som för en gångs skulle inte snorar. Han skrattar så högt att tandställningen syns.

I do enjoy a good dog once in a while, sir. You can have yourself a three-course meal from one dog.

Även Neil skrattar högt.
 


Start with your canine crudites ... go to your Fido flambe for main course ...

Kameran fokuserar på Todd, som också skrattar. Även han har lämnat sitt skrivbord och sitter i högen bland unga män som betraktar Mr Keating.
 


And for desert, a Pekingese parfait. Todd skrattar ännu högre. And you can pick your teeth with a little paw.

Livet leker för de här unga männen, eller hur?
 


I nästa scen tar Mr Keating ett jättesprång upp på skrivbordet.

Why do I stand up here? frågar Keating och slår ut med händerna. Anybody?

Kameran fokuserar på eleverna som nu sitter snällt vid sina skrivbord igen. Tydligen har det gått lite tid sedan förra scenen - hur skulle de annars hamnat vid sina skrivbord? Men fort gick det med kameraskiftningarna, må jag säga. Jag uppfattade knappt att det var ett scenbyte.

To feel taller, föreslår Charlie.
No! thank you for playing, Mr Dalton, svarar Keating och plingar med foten i sin hotellklocka som står på skrivbordet.

Killarna skrattar.

I stand upon my desk to remind myself ... that we must constantly look at things in a different way, svarar Keating och ser sig om.
 


You see, the world looks very different from up here. You don't belive me? Han slår ut med händerna. Come see for yourselves, Come on.

Killarna sitter kvar i sina bänkar, men så reser sig Charlie och Neil upp nästan samtidigt. 

Att det är just Charlie och Neil är inget konstigt - de var ju först med att acceptera Mr Keatings idéer och har agerat som mentorer åt de andra killarna sedan dess. Bara för att vi passerat Plot Point 1 betyder inte det att mentorsrollen försvinner.
 


Come on! manar Mr Keating. 

Killarna reser sig upp.

Just when you think you know something, you have to look at it in another way. Even though it may silly or wrong, you must try! säger Mr Keating och tar emot den första eleven på sitt skrivbord, vilket är någon mindre än Neil.
 


Mr Keating hoppar ned och lämnar plats åt Charlie som ställer sig på skrivbordet bredvid Neil.

Now, when you read, don't just consider what the author thinks ... consider what you think, säger Keating.

Neil hoppar ned medan Charlie fundersamt tittar upp i taket.

Boys, säger Keating, you must strive to find your own voice.
 


Because the longer you wait to begin, the less likely you are to find it at all.

För alla er som kämpar med att hitta er egen röst när ni skriver, så hoppas jag innerligt att Mr Keating har fel. Själv fann jag min röst när jag var tonåring, men den utvecklas än. Precis som med allting annat i livet så stagnerar rösten om vi inte ständigt strävar efter att uveckla den.

Så ha hopp om att du också kommer finns din röst en dag. Troligtvis finns den redan där - du kanske bara inte har tittat efter.

Meeks och Knox står nu bredvid varandra på skrivbordet.

Thoreau said, forstätter Keating. "Most med lead lives of quit desperation." Don't be resigned to that. Break out! 

Vi får se den ständigt snuviga Spax med en näsduk i handen kliva upp på skrivbordet.

Don't just walk off the edge like lemmings. Look around you. Spaz hoppar ned och en tjock kille som tydligen heter Mr Priske kliver upp på skrivbordet.

There! There you go, Mr Priske. Thank you! Yes!

Klassen fortsätter att kliva upp på skrivbordet en efter en. Mr Keating tar sin portfölj.

Dare to strike out and find new ground. Han vänders sig om och går mot ytterdörren.

Now, in addition to your essays, I would like you to compese a poem of your own, an original work. 
 


Keating öppnar dörren för att gå ut ur klassrummet. De killar som redan varit uppe på skrivbordet och nu satt sig i bänkarna igen vänder sig förvånat om.

Mr Keating får tag i knappen till takbelysningen och tänder och släcker ett antal gånger i rask följd. Kameran fokuserar på Pitts som står på skrivbordet.

That's right! You have to deliver it aloud in front of the class on Monday. Bon chance, gentlemen. Mr Keating släpper lysknappen och går ut genom dörren.

Kameran fokuserar på Todd som är den sista eleven upp på skrivbordet.

Mr Anderson? Säger Mr Keating och sticker in huvudet genom dörröppningen. 

Todd, som är på väg att hoppa ned från skrivbordet hajar till.

Don't think that I don't know that this assignment scares the hell out of you, your mole.
 


Kameran fokuserar på Todd som ser rädd ut. Keating släcker ljuset. 

Åter igen har vi fått en hint om vad som skrämmer Todd. Hur ska det här gå, tänker vi och det är precis det producenten vill. Det här är ännu en krok, en cliffhanger.

Cliffhangers måste inte vara huvudpersonen som hänger nedför ett stup utan möjlighet att ta sig upp. En cliffie kan vara precis vad som helst så länge den avslutar en scen och vi får vänta på svaret. Om du avslöjar svaret det första du gör i nästkommande scen har du kastat bort hela cliffhangern. Gör inte det!
 


Livet leker, har jag sagt. Men har du märkt vad som precis hänt?

Vi kan inte låta livet leka för evigt för då tröttnar läsarna. Det måste till smolk i glädjebägarna. Du måste fortsätta lägga ut krokar och låta läsarna ana att allt inte står rätt till.

För det är just detta som dina karaktärer ska komma fram till - allting är inte guld och gröna skogar i den nya världen. Det kanske inte är riktigt så bra som de först trodde.

Vi är nämligen på väg mot Pinch Point 1 - mötet med den antagonistiska kraften. Men inte riktigt än. Detta är bara förvarningen om vad som komma skall. Intrigen tätnar ...
 


I nästa scen får vi se Charlie och Knox som ror en sådan där tävlingsbåt. Det är en vacker scen med skolan i bakgrunden där några killar i likadana röda tröjor spelar boll på gräsmattan.

Kameran visar en gråhårig lärare som står och skriker i en megafon i fören:
Take a power train in two!
Three! 
Stroke, stroke.
Keep you eyes in the boat!

 


Kameran sveper över och vi hamnar på skolans tak där Pitts och Meeks håller på med något fuffens.

We got it. Pittsie, we got it! säger Meeks till Pitts som klättrar ned från tornet.

Pitts hukar sig bredvid Meeks som sitter vid en liten transistorradio - typ samma som killarna arbetade med i uppehållsrummet i en av de tidigare scenerna, om du minns.

Radio Free America!
 


I nästa stund dånar rockmusik ut över skolgården och vi får se killar som fäktas i backen samtidigt som en artist sjunger:

Some poeple like to rock
Some people like to roll
But movin' and a-groovin's
gonna satisfy my soul
Let's have a party
Ooh

 


Åter igen leker livet. Låten är vald med omsorg: Let's have a party.

Killarna är inne i en fas när de skiter i traditioner och istället gör livet till en fest. Meeks och Pitts är de första som går emot reglerna på skolan. De dansar bugg på skoltaket med den idylliska sjön i bakgrunden.

Musiken spelar:

Let's send it to the soul
Let's rock and roll

 


Men som jag sa kan allt inte vara guld och gröna skogar för då tröttnar tittarna. Samma sak gäller när du skriver böcker. Låt dina karaktärer roa sig ett tag i den nya världen och upptäcka allt det nya och spännande, men när du kommit sisådär 35-40% in i manuset så måste det till något mer.

Det är dags för tittarna att få möta den antagonistiska kraften - motståndet!

Och det mina vänner tar vi i nästa blogginlägg om Döda Poeters Sällskap. 

Kram Pia

Läs de andra delarna av denna bloggserie:
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 3
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 4
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 5
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 6

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln