Pias skrivtips: Gestaltning i praktiken

Behövs det ett till blogginlägg om gestaltning? Jag frågade mig själv samma sak tills jag läste Janice Haryds bok Understanding show, don't tell. Jag tyckte att jag visste vad gestaltning var, men ändå gav boken mig en del insikter.

Det Janice tar upp, som jag inte har stött på tidigare, är hur man använder gestaltning i praktiken.

Jag har pratat mycket om syftet med gestaltning, vad det är och olika nivåer av gestaltning, men inte gett så mycket praktiska exempel. Så jag tänkte jag skulle ta några av Janice fantastiska exempel om gestaltning.
 

Förstå vad som är berättad prosa

Janice börjar med att vi måste förstå vad som är berättad prosa för att över huvud taget kunna bli bättre på att gestalta. För om du inte vet vad som är berättad prosa kan du inte fixa till det.

Berättad prosa är sådant du förklarar för läsaren, medan gestaltning är när läsaren själv får dra egna slutsatser. Men vad innebär det i praktiken?

Det är här Janice bok är så bra. Janice ger nämligen konkreta exempel.

Jane lutade sig över bordet för att plocka upp koppen.

Det kan kännas som att den här meningen är gestaltad, vi kan tycka att den är rätt bra. Men det beror på vem som har perspektivet i den här berättelse, det vill säga ur vems point of view vi ser det som händer. 

Om det är Sally som har perspektivet kan hon omöjligt veta att Jane lutade sig över bordet för att plocka upp koppen förrän efter att Jane har koppen i sin hand. Hon kan gissa, men inte veta. Det betyder att antingen har Sally återberättat det som skett för oss, eller så går författaren in och förklarar för läsarna vad som kommer att ske. Då är det berättad prosa, inte gestaltad.

Så fort du återberättar eller förklarar något har du berättad prosa.
 

Allt är relativt

Här är ett annat av Janice exempel:

John var förbannad för att han fått sparken. Han skrek åt sin fru, sina barn och till och med sina grannar. Ingen av hans vänner ville prata med honom och det hade gått så långt att de låtsades att de inte såg honom när de sprang på honom i köpcentret. Naturligtvis gjorde detta honom ännu mer förbannad och han lät sin ilska gå ut över den stackars hunden.

Vissa personer skulle säga att det här är gestaltat, andra inte, skriver Janice. Det beror nämligen på vilken roll det här stycket spelar i berättelsen i stort och vilket perspektiv du valt för din berättelse.

  • Om det här stycket är tänkt som en snabb sammanfattning, så fungerar den säkerligen rätt bra. Men om det är tänkt att visa att John är arg så fungerar den sämre. 
  • Om det här är skrivet med en stark yttre berättare så kan det nog te sig rätt så gestaltat, men om det är sett ur Johns synvinkel så blir det helt klart berättad prosa.

Allt är nämligen relativt. Låt oss därför titta på vad som händer om vi dramatiserar Johns känslor:


John slog igen dörren bakom sig. Vem trodde den där stroppen att han var? Sparka honom? Den där stinkhögen till kontor skulle vissna och dö utan honom.
"Du är hemma tidigt." Maria kom ut från köket.
"Stör jag ditt smygätande eller ...?"
Hennes leende dog ut. "Vad är fel?"
"Jag får ingen jävla respekt, det är felet!"


När du nu jämför de två texterna så ter sig den första mer återberättad och förklarande än den andra texten som ter sig mer gestaltad.

Berättad prosa kan vara svår att upptäcka och det är först när du jämför med en mer gestaltad text som du upptäcker att den är berättad.
 

Föreställ dig vad personen gör

Ett knep för att komma runt detta är att du föreställer dig att du gör det dina karaktärer gör, skriver Janice. Om du klarar av det, så visar du, om inte så berättar du. 

"Jag hatar dig", skrek hon argt.

Hur agerar man ut argt? Du kan säkert komma på massvis av sätt hur en arg människa agerar, men ordet argt i sig kan du inte spela upp. Antingen slår du näven i bordet, eller så går din röst upp i falsett, kanske din bröstkorg höjer och sänker sig i takt med orden. Någon skriker sig blå, men en annan person viskar fram orden. Det är det som är grejen - gestaltning innebär att man kan se framför sig exakt vad som händer och därifrån dra slutsatsen att personen är arg. Dessutom drar du rätt många fler slutsatser än så från en gestaltad text - personen som skriker sig hes är troligen en helt annan person än den som viskar fram orden.

"Jag hatar dig", skrek hon och slog igen dörren med en smäll.

Nu kan du göra exakt det din karaktär gör och därmed har du gestaltat. Ytterligare en fördel är att du säkerligen ser en person framför dig. Jag ser en tonårstjej som blir sur på sin mamma för att hon inte får gå ut med kompisarna. För inte är det högsta chefen på bankkontoret som gör detta inför kunder och anställda.

Han gick långsamt över rummet.

Det här är en knepig mening för de flesta kan se framför sig hur någon går långsamt. Men om vi tittar närmare så uppstår frågan - exakt hur går en person som går långsamt över rummet? Går personen på tå, smyger sig personen fram, eller ...?

Och vad är egentligen normal hastighet? Jämfört med tanten med rullator går jag väldigt fort, men jämfört med mina två meter långa arbetskollegor går jag oerhört långsamt (trots att jag småspringer). 

Förställ dig därför en person som går långsamt över rummet och fundera på exakt hur personen gör och vad du menar med långsamt.

Hon suckade när hon insåg att hon lämnat telefonen på skrivbordet.

Sucka är något du kan göra. Men försök agera ut någon som inser något. Nej, det går inte. Meningen ovan är alltså berättad prosa.

Hon suckade. Fan också. Telefonen låg kvar på skrivbordet.

Nu har du gestaltat att hon insåg.

Så länge det känns som om karaktärerna tänker är det oftast gestaltat. Men så fort det låter som att författaren är där och förklarar saker för läsarna så är det berättad prosa.
 

Valet av berättarröst och graden av gestaltning

Det här har jag pratat om tidigare - nämligen att valet av berättarröst har stor betydelse för hur gestaltad din text ter sig.

Ju tydligare yttre berättare du har, desto mer distanserad blir dina läsare till dina karaktärer, skriver Janice.

Tydlig yttre berättare:
När zombien kastade sig in genom fönstret så sträckte sig Bob efter geväret. Skit också! tänkte han innan han tryckte på avtryckaren.

I det här exemplet med en tydlig yttre berättare förklarar författaren vad som händer för läsaren. Författaren förklarar till och med att det är Bob som tänker. Det blir berättad prosa.

Osynlig yttre berättare:

Zombien kastade sig in genom fönstret. Skit också! Bob slet tag i geväret, siktade och tryckte av.


I det här exemplet är den yttre berättaren inte lika tydlig och då blir texten mer gestaltad. Det finns ingen röst som förklarar för läsarna vad som sker. Läsarna får dra egna slutsatser.

Det här med tydlig och osynlig berättare är en varierande skala. Det finns inte bara två lägen utan alla möjliga varianter. Men huvudregeln är den att ju tydligare du som författare skiner igenom, desto mer tenderar du att förklara och desto mindre tenderar du att gestalta.
 

Valet av perspektiv och graden av gestaltning

På samma vis har valet av perspektiv betydelse för gestaltningen.

Naturligtvis kan du gestalta lika mycket oavsett vilket perspektiv du än väljer. Men om du har ett jagperspektiv kan du inte kliva ur jaget och se världen från ovan. Det i sig gör att du tenderar att gestalta mer.

Väljer du istället att skriva i trejde person är det lätt hänt att du råkar skriva saker som:

Jane lutade sig över bordet för att plocka upp koppen.

Det är gestaltat om det är Jane som har perspektivet i scenen, för hon vet ju varför hon lutar sig över bordet. Men om det är Sally som har perspektivet blir samma mening istället berättad prosa.

Därför har valet av perspektiv betydelse för om din text upplevs som gestaltad eller inte.

Läs mer om perspektiv och berättarröst i mitt blogginlägg Perspektiv och berättare
 

Filteruttryck

Janice lägger en stor del av sin bok på att förklara olika "filteruttryck". Det är ord eller uttryck som lägger sig som ett filter mellan läsaren och bokens karaktärer, som distanserar läsarna från berättelsen och som gör att det blir berättad prosa och inte gestaltad.

Det finns mängder av sådana ord och uttryck som Janice går igenom i sin bok och jag tänker inte ta upp dem allihop. Men jag ska ge några exempel. 

Vi har redan varit inne på ordet insåg och problemet det orskar. Ett annat sådana uttyck är bestämde sig för.

Sally bestämde sig för att de måste hoppa och se vad som skulle hända.

Jämför med denna mening:

De var tvungna att hoppa och se vad som hände.

I första meningen är det någon som förklarar att Sally bestämde sig, vilket alltså är berättad prosa. I andra meningen får vi se Sally bestämma sig. Ingen förklarar att hon gör det eller varför. Vi får själva dra alla slutsatser. Det är gestaltning.

Ett annat sådant filteruttryck är kunde. Hon kunde se, kunde känna, kunde höra och så vidare. Jag själv överanvände ordet kunde för bara några år sedan. Jag var även tossig på att överanvända ord som började, hennes, hans, mitt och mina och först när min redaktör strök över vartenda ett av dessa ord insåg jag hur mycket bättre det blev utan dessa ord

Hon kunde känna det mjuka silket smeka mot hennes kind.

Denna mening blir betydligt bättre om du skriver:

Hon kände det mjuka silket smeka mot kinden.

Men tyvärr menar Janice att även kände är ett sådant filteruttryck. Det förklarar ju faktiskt att hon kände något och vi kan ju gestalta det istället genom att skriva:

Mjukt silke smekte kinden.

Hur långt du vill gå i din gestaltning är en smaksak. Men det är viktigt att du förstår skillnaden så du kan göra ett aktivt val.
 

Passiva meningar blir ett aktivt problem

Som tur var är det få som skriver i passiva meningar, men det händer att jag stöter på författarkollegor som frossar i passiva meningar. Och det är ett problem för gestaltningen.

Passiva meningar är meningar där något annat än subjektet är den som agerar, t.ex.

Bob blev biten av zombien.

Bob är subjektet i denna mening, men det är inte han som biter. Alltså är det en passiv mening. Och som du själv ser så är det en förklarande text. Någon förklarar för läsaren att Bob blev biten.

Zombien bet Bob.

Nu är det subjektet som agerar och genast har vi en aktiv mening. Det är inte längre någon som förklarar vad som hänt utan vi får vara där när det händer. Men meningen är rätt trist och för att göra den mer intressant så bör dramatisera den mer.

Bob skrek och vred benet under zombiens tänder.

Okej, det är inte lika tydligt som att Bob faktiskt blev biten. Men det är mycket intressantare. Och det är ju det som är syftet med gestaltning - att göra texten intressant.
 

Vem är det som berättar

När du väl börjar gestalta så märker du att världen ter sig olika beroende på ur vems perspektiv du berättar scenen. Och det är så det ska vara. Jämför följande texter:

Regnet öste ned utanför restaurangens fönster. Robin satt vid bordet, med en stor hög av pannkakor bredvid sig. Robin studerade brevet i sin hand, medan klockan på väggen tickade.

Detta är ett tydligt exempel på berättad prosa. Den har inget liv och är rätt trist.

Men vad händer om vi istället ser scenen genom vår karaktärers ögon? 
 

Regnet slog mot rutan som ljudet från en kulspruta. Robin satt vid bordet längst in mot väggen, med en stapel av oätna pannkakor bredvid sig. Hans grepp om brevet hårdnade för varje tick från väggklockan ovanför. Nya order. Fantastiskt.

Nu får du säkert en känsla för vem denna Robin är. En rätt tuff man, kanske du tänker, kan han vara en hemlig agent?

Men vad händer om din karaktär inte alls är en hemlig agent utan en skrämd flicka. Hur skulle sammas scen kunna te sig då? Kanske såhär:

Regnet täckte rutan och suddade ut världen utanför. Robin sjönk ihop bakom bordet, huvudet stack nästan inte upp över pannkaksstapeln bredvid henne. Brevet låg i hennes knä. Hon ville inte ta i det, än mindre öppna det. Hon tittade på klockan och suckade. Tiden höll på att rinna ut.


Som du märker blir det två helt olika scener beroende på ur vems synvinkel du ser scenen. Och det är det som gör gestaltning så intressant.

Naturligtvis måste inte allt gestaltas, men det är viktigt att du gör ett aktivt val om när du ska gestalta respektive använda dig av berättande prosa. Och med Janice knep får du ytterligare ett verktyg för att förstå vad gestaltning är.
 

Kommentera gärna:

  • Karin • 2 september 2017 11:45:04
    Tack Pia för bra tips! Det är lite märkligt att "show don´t tell" används så mycket, men att så få faktiskt lyckas sätta fingret på exakt vad i en meningsuppbyggnad som gör skillnaden. Att så små ändringar i en mening kan ändra läsupplevelsen och närheten till karaktären, det är häftigt. Det här, och Janice´s webbsida, gav nya insikter!
  • Janice har gjort ett jättebra jobb med sin bok Understanding Show don´t tell. Det finns många exempel i boken jag inte tog upp, så läs den gärna. Kram Pia

    3 september 2017 10:29:39

  • Ethel • 27 augusti 2017 15:25:26
    Bra inlägg som får mig att tänka till!

    Bara en sak jag funderade på i sista exemplet. Robin själv kan väl inte se att huvudet nästan inte stack upp över pannkaksstapeln? Möjligen kan hon märka att hon inte ser vad som händer på andra sidan högen av pannkakor. Förstår du vad jag menar?
  • Jag håller faktiskt med. Jag tänkte själv samma sak när jag översatte exemplet från Janice bok. Det borde vara någon utomstående som lägger märke på detta. Det hade varit bättre att säga att hon inte kunde se över pannkaksstapeln, då hade det varit mer ur hennes synvinkel.

    Kram Pia

    27 augusti 2017 16:17:13

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln