Leona av Jenny Rogneby

Jenny Rogneby är ett fenomen. Hon har aldrig tänkt på att bli författare, men som kriminalare fick hon en minst sagt udda idé till en kriminalroman och bestämde sig för att skriva en bok.

När manuset väl var klart var det tio förlag slogs om att ge ut boken. Inte ett, inte två, utan tio förlag. Och boken toppar försäljningslistor och vinner priser och jag vet inte allt.

Jenny är helt klart en naturbegåvning. Och hon är begåvad på många sätt: Hon har tidigare varit musiker och lyckades så bra att hon var med i Melodifestivalen. Det här är helt enkelt en tjej som knäcker all konkurrens oavsett vad hon får för sig att göra.

Dessutom är hon otroligt trevlig.

Naturligtvis var jag nyfiken på hennes debutroman Leona, tärningen är kastad. Jag önskade mig boken i julklapp men fick den inte. Men tror ni inte att jag hade sådan tur att jag gick och vann hennes bok i Månpockets tävling?

Nu hör det till saken att jag inte gillar deckargenren. Visst finns det bra böcker även i denna genre, men generellt tycker jag att kriminalromaner är rätt trista.

Men Jennys bok fångade mig från första sidan. Bokens huvudperson Leona, utredare på Citypolisen, är nämligen inte som alla andra människor och Jenny har lyckats att gestalta henne så bra att jag som läsare blir otroligt nyfiken på denna karaktär. Jag minns att jag skrattade redan inom de första tre sidorna och inte kunde sluta förrän jag läst ut första kapitlet, trots att jag bara skulle kika lite på hur boken var skriven.

Efter den inledningen var förväntningarna skyhöga på boken och när jag väl hade tid att läsa skönlitterära böcker igen så var Leona den bok jag plockade ned från bokhyllan före alla andra som stått på min läslista betydligt längre.

Tyvärr är det här en kriminalroman med inslag som jag finner rätt tradiga och efter ett tag tappade jag tempot och hade svårt att förmå mig att läsa vidare. Till viss del beror det på genren - det är alldeles för lite kärlek i kriminalromaner och jag gillar ju kärleshistorier. Dessutom var det jobbigt att läsa om den lilla flickan Olivia som tvingats råna banker naken och blodig. Därtill inte direkt logiskt att blodet skulle få människorna i banklokalen att inte springa fram och vilja ta hand om den lilla flickan som så uppenbart blir misshandlad hemma. Men den allra viktigaste anledningen till mitt motstånd mot boken beror på att huvudkaraktären Leona visade sig vara allt annat än en sympatisk person.

Det finns en regel när man skriver böcker att läsaren måste sympatisera med huvudkaraktären för att gilla boken. Det betyder inte att huvudkaraktären måste vara god, men det måste finnas något eller några sympatiska drag som gör att man ändå ställer sig på huvudkaraktärens sida.

Så är det inte med Leona och jag kom på mig själv med att ogilla henne mer och mer ju längre in i boken jag läste. Och tillslut ville jag henne allt ont i världen - jag ville att hon skulle misslyckas!

Det var nog en kombination av att boken saknar en kärleksrelation och att huvudpersonen är så osympatisk som gjorde att boken tappade intresse ju mer jag läste. Det ska dock tilläggas att slutet kom väldigt oväntat. Jag var övertygad om att allt var över och storyn var klar när det inte bara kom en - utan två - oväntade vändningar.

Och det är klart - med ett sådant slut är det omöjligt att tycka att det här är en dålig bok. Och jag förstår ju att bokförlagen slagits om manuset och boken vunnit priser och toppat listor.

Men ändå - om jag bara gillat Leona lite mer - då hade det här blivit en bättre bok. Och så mer kärlek och sex då. Fel genre helt enkelt för min smak.

Dock en ovanlig bok i kriminalgenren.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris pocket
Adlibris inbunden
Bokus pocket
Bokus inbunden

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln