2015

Idag börjar jag med en nyhet i min blogg - jag kommer att dela med mig av olika skrivtips och jag börjar med det viktiga anslaget.

Oj oj oj, vad jag fick leta innan jag insåg vad som menades med "det viktiga anslaget". Jag sökte på nätet, i skrivhandböcker, frågade författarkollegor och författarcoacher men fick inget svar. Och killen som skrev till mig och sa att jag missat detta viktiga anslag svarade aldrig på min fråga vad han menade.

Men tillsist förstod jag och jag vill därför dela med mig för anslaget är faktiskt väldigt viktig.

VAD ÄR ANSLAG?

Anslaget är början på din bok. Andra ord är ansats eller inledning. Den är viktig eftersom det är här du ska fånga läsarna och inte vilka läsare som helst utan "de rätta" läsarna. 

Därför är det oerhört viktigt att början på din bok speglar resten av innehållet. Annars kanske du skrämmer bort de läsare som skulle älska din bok om de läste vidare, men lockar läsare som gillar din början men hatar resten.

Att skriva på ett sätt i början och något annat i resten av boken är alltså en dum idé som riskerar att ge dig dåliga recensioner eftersom din bok missat sin målgrupp. Har du riktig otur blir din bok inte läst över huvud taget om du missat den viktiga ansatsen.

OBS! Vill du veta vad du ska tänka på när det gäller anslaget? Artikeln är så lång att du måste klicka på Läs hela inlägget för att se resten.

Läs hela inlägget »

Önskar er en riktigt God Jul och Gott Nytt år.

Detta foto tog jag hos fotograf Jini Sofia som också sminkade mig. Kan varmt rekommenderas.

Kram Pia

Läs hela inlägget »
Etiketter: pia lerigon, god jul

Idag var deadline för del 2 i Harlequins författartävling, vilket innebär att skicka in hela manuset. Av dem väljs sedan fem manus ut som går till final.

Själv har jag ägnat tiden sedan jag fick veta att jag gått vidare med mitt manus Falskspel till att redigera. Två stora omgångar har det blivit. Tre fantastiska skrivarkollegor läste råmanuset och kom med kommentarer som hjälpt mig att strama upp storyn och få fram det viktiga. Vi får se om det håller hela vägen till final, jag hoppas ju det.

Förra året kom jag trea i Harlequins författartävling med mitt historiska manus Dubbelspel, som är första delen i en planerad trilogi. Falskspel är andra delen i samma trilogi. Leonore har klätt ut sig till sin bror och tagit hans plats på Upsala universitet. Om det framkommer att hon är kvinna åker hon ut fortare än kvickt. Det hela kompliceras av att hon måste dela lägenhet med två män, den intelligenta Michael som verkar se rakt igenom hennes förklädnad samt Vincent som är bror till den man som lämnade Leonore i första boken för att gifta sig med en annan.

Håll tummarna nu för att jag tar mig till final i år igen.

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Härom dagen utkom novellantologin "På denna grund" med 22 skräcknoveller om ett och samma hus.

Jag älskar hus, så jag gick igång på temat trots att jag normalt inte skriver skräck. Men jag skriver snusk så jag tänkte: Varför inte låta kärleken gå över till besatthet.

Jag skickad in två besatta noveller till tävlingen och fick med båda!!!

En bok blir alltid bättre med minst en kittlande kärlekshistoria. I "På denna grund" får du två riktigt mörka kärlekshistorier.

Beställ gärna boken direkt från mig. Jag tar 150 kr + frakt. Då signerar jag boken också.

PS! Jag har läst nästan alla novellerna redan och de håller väldigt hög klass allesammans. 

PERFEKT SOM JULKLAPP?

KRAM Pia

Boken kan du köpa här:
Mejla mig om du vill få den signerad och stödja en fattig författare
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Jag har just upptäckt Pias fina blogg och det är en ära att få göra ett inlägg här.

När jag började skriva ”Sekten på Dimön” mådde jag inte bra, även om jag vägrade att erkänna det för mig själv. Det hade gått 10 år sedan jag flytt från Scientologernas högkvarter i Los Angeles och jag hade precis flyttat till Halmstad, min barndomsstad.

Jag tror att de bekanta omgivningarna fick mig att tänka på hur mitt liv hade kunnat bli om jag inte gått med i sekten. Så började jag drömma mardrömmar. Alltid samma dröm. Jag var fånge bakom elstängslen igen, men nu gick det inte att ta sig ut. Taggarna hade växt och såg ut som jättelika knivar.

Det var en god vän som uppmuntrade mig att skriva. Iden till en roman i sektmiljö föddes. Något som även kunde läsas av ungdomar som är det hetaste bytet för sekter.

Den där åldern, 19-20 när man inte riktigt fått fotfäste i livet, söker efter en mening och kanske undermedvetet letar efter gemenskap. Det finns de vars skrivande blir en verklighetsflykt. För mig var det tvärtom. Jag tvingades tillbaka till en verklighet som jag inte riktigt vågat granska. Men det fungerade. Jag skrev mig faktiskt frisk från ångest och effekterna av traumat jag gått igenom. Och när första boken var färdigskriven insåg jag att det fanns oändligt mycket mer att berätta, så nu blir det en trilogi. Del ett om att bli fast och hur svårt det är att ta sig ut. Del två om en avhoppares lott i livet. Del tre om hur det är att växa upp som barn i en sekt.

Jag skriver om sektmentalitet, när en person tar makten över en grupp eller individ och tar ifrån dem deras självbestämmande. Det finns överallt. I mobbningssituationer i nästan alla skolor. Misshandelsrelationer. Till och med i ett land som är en diktatur.

Manipulation, hjärntvätt, fanatisk besatthet, det är sådant jag gillar att skriva om.

Och det finns mycket av det i Sekten på Dimön.

Trakasserierna började så fort boken kom ut. Hotbrev. Mysko samtal mitt i natten.

En virusinfekterad dator. Hackat mejlkonto, med mera. Manuset till min andra bok nästan förstört (det klarade sig!). Och det är bara en början, jag vet, för jag har jobbat där, med de allra högsta hönsen

Är jag rädd? Ibland. Men allra mest ger mig de idiotiska hoten foder för mitt skrivande. Ilskan blir som ett bränsle, en drivkraft som inte går att stoppa.

Jag vill avsluta med mitt motto: att vända på livet, ta de dåliga erfarenheterna och göra något bra med dem.

Så jag fortsätter att skriva. 

Mariettes bok kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Här kommer en purfärsk intervju med författaren Terese Marvelin som tidigare utkommit med boken "Var lugn allt är i sin ordning" som jag skrivit om tidigare.

 I lördags kom din andra roman ut som heter "Allt som glimmar". Två romaner betyder att du kan gå med i författarförbundet och titulera dig författare "på riktigt". Tänker du göra det?

Som det ser ut nu så kommer jag inte att gå med i författarförbundet. Jag ser mig själv redan som en författare på riktigt. Jag har hört mycket om det ovärderliga i att få juridisk hjälp vilket i dagsläget inte är ett dragplåster för mig att gå med. Jag äger mitt eget förlag och hoppas inte att jag kommer att lura mig själv vad gäller min royalty ;) Nej men, skämt åsido så ser jag idag ingen mening med det. Den dagen någon tänker försöka övertala mig så kommer jag att lyssna uppmärksamt och om jag inte kan motstå argumenten så lovar jag att omvärdera.

Du skriver om en ung kvinna som ska gifta sig men får kalla fötter och inleder en relation med en annan man. Du ska ju själv också snart gifta dig. Ser du några likheter mellan dig och huvudpersonen och finns det någon fara med att låta huvudpersonen få låna egenskaper av sin författare?

Jag ser alltid väldigt få likheter mellan mig och mina huvudkaraktärer. Vissa drag och vissa kommentarer kan absolut komma från mig men i det stora hela är vi väldigt olika. Jag tycker att man absolut kan låna egenskaper från sig själv (och även från andra) till sina karaktärer men det gäller att se upp med hur man skriver det. Folk som läser mycket böcker kan ofta se vilka delar som kommer från själva författaren. Det gäller att karaktärsdragen och tankarna passar karaktären även om det är inspirerat av författaren själv.

Du säger att man kan låna egenskaper från andra. Händer det att du använder folk i din omgivning som förebilder när du hittar på dina karaktärer?

Det kan hända. Oftast är det roligare att hitta på så mycket som möjligt och ge sina karaktärer drag som känns rätt för just den karaktären men många vänner och bekanta kan antagligen känna igen bitar både från mig och från sig själva. Man ska passa sig för att göra bort sig i min närhet, då kanske det kommer med i en bok ;)

Du hade en tävling tidigare under året där vinnaren fick namnge en karaktär i boken. Vilken karaktär blev det och varför vann den personen?

Det blev en karaktär, i en relativt kort scen, som arbetar som restaurangchef. Det vinnande namnet var Aurora. Tävlingen gick ut på att beskriva sitt drömyrke och vinnaren skickade en lång förklaring till varför hon ville bli just konditor, som var hennes drömyrke. 

I lördags hade du releasefest för boken och temat var Scottland. Varför det?

Sommaren 2014 gjorde jag en roadtrip i Skottland och blev totalt förälskad i landet. Jag kände att jag var tvungen att låta min nästa bok utspela sig i Skottland. Jag har försökt skildra landet för läsaren så som jag upplevde det, vilket inte är helt lätt. Jag hoppas att kanske någon läsare får samma bild av landet som jag har - vilket är att det är ett av de vackraste länderna i hela världen!

Hur gör man research när man skriver om en plats långt hemifrån?

Jag har ju som sagt varit där och har min helhetsbild väldigt tydlig. Däremot så finns det ju självklart hur mycket som helst på internet och mycket research går att sköta från sin stol hemma i Sverige. Man kan ju till och med, genom google maps, ta sig runt och se hur omgivningarna ser ut. Dessutom så måste jag erkänna att jag skapar förutsättningar för mig och mina karaktärer. Alla platser som finns med i mina böcker existerar faktiskt inte på riktigt.

Du jobbar själv som skyddsvakt och ändå skriver du feel good-romaner, hur går det ihop?

Det låter ju kanske lite speciellt att leva i så två helt olika världar, men det fungerar alldeles utmärkt. Jag älskar att arbeta med säkerhet och trivs extremt bra med mitt jobb. Jag är en ganska tuff och inte så ”flickig” tjej men när det handlar om vad jag läser och skriver så är det ’all in’ på chic-lit. Med mitt arbete kanske jag har materialet och researchen klar för att skriva en spänningsroman, men det är en helt annan del av mitt liv som i dagsläget inte mina läsare får ta del av.

Blir det fler böcker eller har du total idétorka nu?

Idétorkan har inte infunnit sig än. Jag skriver just nu på en tredje bok, som precis som den senaste blir en helt fristående bok där man får lära känna ännu en kvinna. Jag kan inte svara på hur många böcker det kommer att bli totalt. Antingen så blir den tredje också den sista eller så skriver jag tills jag dör. Det får framtiden utvisa.

Tack Tessie och stort lycka till. Kram Pia

Terese Marvelins bok kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Tjoho! Jag kom vidare till nästa deltväling i Harlequins författartävling 2015 och ska skicka in hela manuset för min bok Falskspel innan den 12 dec.

Råmanus är klart och jag håller som bäst på med redigeringen, men nu får jag sätta lite fart och inte slipa så mycket på varje kapitel som jag har en tendens att göra. 

Sedan får vi se om jag lyckas lika bra som förra året då jag gick till final och fick en fantastisk 3:e-plats där jag vann böcker för ett helt år. Det var för övrigt ett helt underbart pris och jag ser fram emot bokleveransen varje månad. Enda nackdelen är att det börjar bli väldigt fullt i min bokhylla - ett så kallat lyxproblem :)

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Boken "På denna grund", en skräckantologi med 22 noveller om ett läskigt hus, utkommer förhoppningsvis innan jul.

Jag deltar med 2 noveller.

Och idag kom alltså förlagsavtalet. Det första någonsin som jag skrivit under.

Det känns rätt kul.

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Harlequin upprepar förra årets författartävling. Då kom jag 3:a med min historiska kärleksroman Dubbelspel, som är första delen i en tänkt trilogi, och vann en hel årsförbrukning av böcker. 

Sedan dess har jag skrivit klart del 2 i trilogin och vad passar väl bättre än att skicka in den till årets tävling?

Sagt och gjort i lördags skickade jag in mitt första kapitel i min nya roman Falskspel.

Den egensinniga Leonore, som även första boken handlade om, har bestämt sig för att inte ge upp sin dröm om att studera på Upsala universitet (ja, Uppsala stavades så år 1858 då boken utspelar sig). Hon klär ut sig till sin bror, rymmer hemifrån och hamnar i ett snöigt och blåsigt Upsala där alla rum är uthyrda. Som tur är erbjuds hon boende hos två studenter. Det är bara det att den ena av dem, Vincent, visar sig vara bror till den man som lämnat Leonore för att gifta sig med en annan. Och den andra, Michael, är förvisso en kul prick, men också oerhört intelligent och verkar se rakt igenom hennes förklädnad. Om det framkommer att hon är kvinna mister hon sin plats vid universitetet och förlorar allt hon kämpat för.

Läs mer om tävlingen här:
Harlequins författartävling 2015

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Jag gjorde ett misstag: Jag såg filmen Divergent.

Efter att jag läst boken blev jag nyfiken på hur huvudpersonerna såg ut på filmen, så jag hyrde den i tron att den skulle vara lika bra som filmatiseringen av Hungerspelen.

Men oj vad besviken jag blev.

Rätt mycket av storyn från boken är struken och vissa delar har gjorts om helt. Okej, jag antar att de behövde korta storyn för att få in allt i en spelfilm, men det gick ju med Hungerspelen och den boken var ju lika lång som Divergent.

Både Divergent och Hungerspelen är skrivna i jagform. I filmatiseringen av Hungerspelen har regissören löst det genom att låta tittarna följa fler än bara en person. I Divergent har regissören behållit förstapersonsperspektivet vilket innebär att alla scener är sedda ur Tris perspektiv. Det är en miss som tvingat manusförfattarna att skriva om stora delar av Divergent och alltså en av anledningarna till att filmatiseringen av Divergent är så mycket sämre än boken.

Dessutom tycker jag inte att rolltolkningarna håller. Four är inte alls lika tuff som i boken utan ser snäll ut mest hela tiden och den elaka Erik är inte särskilt skrämmande. Den psykopatiska Peter märks knappt över huvud taget och relationen mellan honom och Tris är mer vänskaplig än något annat. Slagsmålen är inte särskilt blodiga och överfallet på Tris inte särskilt skrämmande. Filmen är rätt barntillåten om jag säger så.

Enda scenen som är bättre än boken är den när Tris och Christina ska ta flaggan. Här har storyn utvecklats. Dock har den ändrats så att det är Tris som tar flaggan och inte Christina.

En annan sak som är bättre i filmen än i boken är att det är fler elever i filmen. I boken är de ju bara 20 och just det var väldigt ologiskt. I boken är de utökade till drygt 30, vilket även det är lite för lite för att vara trovärdigt.

Slutet är för övrigt helt förändrat och jag undrar hur de tänkt sig att den förändringen ska påverka film två och tre. Nu har jag inte läst de andra böckerna i serien, men en sådan förändring borde få följdeffekter.

Men det värsta med filmen är att den fantastiska kärlekshistorien mellan Tris och Four förminskats till nästan ingenting. Det finns ingen spänning, ingen glöd och de kysser varandra bara en enda gång. Inte ens det fantasiska slutet där Four säger att han älskar Tris har de med. I filmen kramas de bara och han säger något tafatt att han vet vem hon är eller något i den stilen.

Hur kan man förringa en sådan fin kärlekshistoria?

Nej, filmen var en stor besvikelse. Boken var tio gånger bättre. Alla ni som sett filmen men inte läst boken - läs boken!

Kram Pia

Läs hela inlägget »

I torsdags var jag på Camilla Davidssons bokrelease för uppföljaren till Under vintergatans alla stjärnor som heter Pensionatet vid världens ände.

Visste ni att Camilla driver ett eget pensionat, eller bed & breakfast, ute på Fårö som heter Fårögården? Den här veckan är det författarvecka på Camillas B&B och jättemånga av mina författarkollegor skulle dit. Jag blir ju lite avundsjuk, även om jag inte hade kunnat följa med själv ens om jag vetat om det. Dottern börjar nämligen i skolan imorgon och sådant kan en mamma inte missa :)

Camillas release var den lyxigaste hittills. Vi var i gamla tändstickspalatsets, Kreugers vackra hus på Trädgårdsgatan i Stockholm och det bjöds på goda ostar, prescutti och salami samt ständig påfyllning i skumpaglasen. Trevliga människor och förutom att jag träffade en massa författarkollegor och förläggare som jag kände sedan tidigare lärde jag även känna lite nya personer.

Tack Camilla för en jättetrevlig release. Nu har jag två av dina böcker att se fram emot att läsa.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Jag erkänner; jag är ungefär 2-3 år efter alla andra när det kommer till att läsa boken Divergent. I varje fall om jag får tro hyllningarna som var tryckta i min bok.

Divergent påminner rätt mycket om Hungerspelen på så vis att det handlar om ett framtida USA med rätt speciell politisk idiologi och en stark ung kvinna som måste genomgå rätt jobbiga utmaningar för att överleva. Men ändå är inte det här en sämre kopia av Hungerspelen. Nej, den här boken har ett klart egenvärde. Och det säger jag trots att Hungerspelen är en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Divergent handlar om 16-åriga Beatrice som måste välja falang. Det finns fem olika att välja bland och väljer hon något annat än det som hon är uppvuxen i kommer hon aldrig mer återse sin familj. Men Beatrice är inte som alla andra. Hon drömmer om något annat än sina föräldrar och under testerna framkommer det att hon är divergent, något hon får rådet om att inte yppa för någon eftersom det är väldigt farligt. Beatrice vet varken ut eller in och vet inte vad divergent betyder eller varför hon inte får säga något. Men när valdagen kommer väljer hon att lämna sin falang och istället gå med de i de tappras falang. För att bli en av dem måste hon först genomgå en månads stenhårda tester och bara hälften av alla som sökt sig dit kommer att bli antagna. Resten blir falanglösa, vilket innebär ett liv i missär och utan naturlig tillhörighet. Det blir inte bättre av att hennes medtävlare är beredda att gå över lik för att vinna och hon förvirras av sina känslor till den skrämmande ledaren Four.

Jag måste erkänna; precis som alla hyllningar om boken så håller jag med - den var oerhört svår att släppa ifrån sig. Jag ska ju skriva på min egen bok, men jag skrev inte ett ord förrän Divergent var utläst. Och det är ju bara första delen i en trilogi så jag gör nog bäst i att inte köpa resten av böckerna i serien förrän mitt eget manus är klart ;)

Precis som Susanne Collins skriver Veronica Roth med ett bra driv. Det finns inga trista eller onödiga partier och jag lockas hela tiden läsa vidare. Det som jag gick igång på var naturligtvis den spirande kärlekshistorien mellan Beatrice och Four. Veronica lyckas verkligen skildra den där unga nyförälskelsen och den jobbiga perioden innan man vet om den andra känner likadant. Det är småsaker som får mig att inse att Four nog har ett gott öga till Beatrice. Det är en lite för lång blick, ett extra ord, en klapp på axeln. Små, små saker som får mig att bli sådär lycklig i kroppen och tänka att jo du Beatrice, den där skittuffa och supersnygga Four som får alla att darra, är nog lite kär i dig. Fast Beatrice förstår det inte alls till en början. Hon förstår knappt sina egna känslor. 

Och det jag minns mest när jag slagit ihop boken är Fours ord till Beatrice: "Jag tror nog at jag kanske är kär i dig. Kanske är jag redan säker, men vill bara inte skrämma dig." Beatrice svarar: "Som du vet är jag inte så lättskrämd av mig." "Okej", säger han. "I så fall älskar jag dig." Och där smälte jag totalt :)

Och för er som inte gillar kärlek och romantik - nej, det här är en action och fantasy och kärleken är bara den där extra kryddan på moset. Som jag brukar säga: En bok blir alltid bättre av en kittlande kärlekshistoria.

Nåja, undrar säkert ni som följt min blogg och vet att jag brukar hitta alla möjliga och omöjliga logiska luckor i de böcker jag läser. Jodå, Divergent är faktiskt inget undantag - det smiter in konstigheter här också.

Det som störde mig mest är att jag inledningsvis får intrycket av att det är väldigt många 16-åringar som genomgår den här riten. Jag menar: Det finns fem falanger som bor på olika delar av stan, men vars barn går i samma skola. Det måste ju vara en gigantskola, tänker jag. Boken utspelar sig i ett framtida Chicago och Chicago är idag en rätt stor stad med nästan 3 miljoner invånare. Jag antar att det var rätt många som överlevt i detta framtidsscenario. Under själva riten där ungdomarna ska välja falang är det hur mycket folk som helst och de flesta väljer den falang som de själva är uppvuxen i. Några få gör som Beatrice och byter falang till allas stora fasa. När Beatrice sedan springer ut tillsammans med de andra som valt de tappras falang så är det hundratals springande fötter. Summa summarum: Jag fick intrycket av att det var rätt många som valt de tappras falang och att Beatrice var udda som valt att byta falang.

MEN - sedan får jag veta att det är nio personer som valt att byta till de tappras falang. Det var inte så konstigt för i min värld så var det ju så få som bytte falang. Det konstiga är när det framkommer att det bara var elva personer som valt att stanna i de tappras falang och som alltså var födda i denna falang. Totalt sett tjugo stycken ungdomar, Och så ett par personer som ramlade av tåget och blev falanglösa direkt, så säg tjugotvå. Det betyder att det är ungefär hälften av alla som bytt falang - med andra ord inget ovanligt alls att vara falangbytare. Trots det skrivs det uttryckligen ut att de flesta valt att stanna kvar inom sin falang. Jag tycker inte att en uppdelning på 55% kontra 45% är så jättestor skillnad och jag tror de flesta skulle anse att en grupp på nio och en grupp på elva är rätt jämnt fördelat.

Dessutom påstås det ingenstans i boken att det är ovanligt få som söker till de tappras falang. Nej, tvärt om får jag för mig att det är rätt jämnt mellan falangerna. Tjugotvå ungdomar gånger fem falanger innebär 110 ungdomar totalt. Det blir tre till fyra gymnasieklasser det. Inte mer. För det är inte så att man väljer falang den dag man fyller 16 eller den månad man fyller 16, nej - falangvalet sker endast en gång per år så alla 16-åringar det året gör valet samtidigt.

Hm, så den här "jättestora" skolan som Beatrice gick i är alltså rätt pluttig. Men om den är så pluttig borde det ju finnas fler gymnasieskolor, eller hur? För inte kan det väl vara så att gigantstora Chicago endast har lite drygt hundra stycken 16-åringar totalt? Och om det är så att det finns flera gymnasieskolor så är det konstigt att inte varje falang har sina egna skolor när de lever så åtskilda från varandra i övrigt.

Det här är rätt intressanta frågor för att få ihop den här fantasyvärlden och ändå reflekterar författaren inte ens över frågorna. Mycket annat får vi svar på, men inte just det här. Och det vore ju så lätt att skriva att dessa tjugo ungdomarna kom från denna gymnasieskola, men att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak.

Fast jag tror inte att det fanns hundratals andra skolor som gjorde samma sak för Beatrice och hennes studiekamrater får nämligen göra sina månadslånga tester i de tappras högkvarter och det kan ju bara finnas ett högkvarter. Och då kan man ju undra var de andra gymnasieskolorna håller hus. För ingenstans nämns det hundratals, eller tusentals trängade elever i dessa lokaler. Nej, det är bara dessa tjugo. Och är det så att olika skolor har de här valen vid olika tillfällen under året, så betyder det max 12 skolor i hela Chicago. Det är inte mycket. Framför allt inte om alla skolor bara har 3-4 klasser i varje årskurs.

Det författaren däremot lyckas med är att förklara det väldigt konstiga i att ha en fantasyvärld där man delat upp befolkningen i fem falanger som alla står för varsitt karaktärsdrag. Det tyckte jag inledningsvis var jätteknäppt, men det får faktiskt sin förklaring. Okej, jag är fortfarande skeptisk, men det funkar. Dock hade jag själv valt andra falanger om jag hade skrivit boken och de tappra hade absolut inte fått vara med för den gruppen är ju rent livsfarlig.

Bokens premiss är dock väldigt intressant: Dels snuddar vi vid frågor som hur det är att lämna sin familj bakom sig för att påbörja ett liv med idel främlingar. Dels snuddar vi vid frågor vilka egenskaper som är viktiga. Dels snuddar vi vid frågor vad som händer när någon bestämmer sig för att utnyttja systemets svagheter.

För det händer nämligen: Boken får en rätt brutal och mycket intressant vändning som fick mig att fundera på hur det skulle vara att hamna i den situationen. Och ja - det var trovärdigt att det skulle ske. Egentligen var jag inte direkt förvånad, för jag var från början rätt övertygad om att något måste hända med denna tokiga idé om att dela upp befolkningen i olika falanger. Och ja - jag hade rätt. Så överraskningen var inte speciellt stor, men frågorna det väckte hos mig var väldigt intressanta.

Kort och gott en bok med slukarvarning.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »


Idag var jag på Katarina Bivalds bokrelease för hennes nya bok "Livet motorcyklar och andra omöjliga projekt".

Katarina har tidigare gett ut"Läsarna i Broken Wheel rekommenderar", en feelgoodhistoria som sålde i över 50.000 exemplar.

Vi får hålla tummarna att hennes nya bok blir en lika stor succé.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge på releasefesten, för dottern var med och hon börjar i skolan imorgon. Men jag hoppas att alla som stannade kvar har en riktigt kul kväll, för festen fortsätter i några timmar än.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Birgitta Bergins bok "Ett oemotständligt förslag" väckte min nyfikenhet omedelbart när jag såg den. Det var något med omslaget och titeln som gjorde att jag lade märke till den. Och lägg därtill till en spännande baksidestext.

Boken handlar om Anna Holm som en dag får ett rekommenderat brev från en advokatbyrå. Hon har angetts som arvtagare till 5 miljoner euro om hon utför ett uppdrag. Var ska hon börja och vem är egentligen den här jetset-killen Carl-Henrik Vansbo? Kan kärlek förändra gamla mönster och invanda beteenden?

Spännande baksida som dessutom lovar kärlek - det kändes verkligen som en bok för mig och jag läste den med stora förväntningar.

Det första jag undrade över var varför Anna skulle få 5 miljoner euro och inte 50 miljoner kr när boken utspelar sig i Sverige och mannen hon ska ärva är svensk. Den frågan får aldrig något svar. 

När hon sedan börjar arbeta på Vansbo fastigheter så var avdelningen rätt liten och ändå kunde företagets ägare roa sig kungligt, ha eget jet-plan och mycket annat. Kanske företaget hade fler avdelningar, men det verkade inte så. Hur ägaren kan tjäna så mycket på ett så pluttigt bolag förstod jag inte.

Och hur kunde den intelligenta Anna, som verkat i fastighetsbranschen länge, inte veta vem Vansbo är när Vansbo fastigheter är störst i Sverige? Och hur kunde den ständigt festande sonen till denna fastighetsmagnat vara totalt okänd för pressen? Nej, det var frågor jag ställde mig som inte fick något svar.

Och hur kunde Calle bli kär i Anna?

Ja, det var den största frågan av dem alla. För Anna är konstant otrevlig mot Calle. Jätteotrevlig. Inte ett snällt ord kommer över hennes läppar. Och visst kanske det händer saker mellan scenerna - scener som vi läsare inte får vara med om - men varje gång Anna och Calles relation gestaltas så är det med en bitsk dialog och hårda ord från Anna. Så hur kunde Calle bli upp över öronen förälskad i denna kvinna?

Nej, kärlekshistorien lämnade mycket kvar att önska. Den kändes inte logisk eftersom Anna är så konstant hård i tonen. Och för att vara en smart kvinna så uttrycker hon sig väldigt stolpigt. Dialogen kunde ha varit bättre, smartare och roligare att läsa. Och kärlekshistorien mer kittlande.

Men plotten som sådan - att hon skulle få dessa pengar för att utföra sitt uppdrag - är fortfarande bra. Väldigt bra. Själva storyn kittlade mitt intresse från bokens första sida hela vägen till slutet.

Och Birgitta har ett väldigt lätt och ledigt språk som gör boken lätt att ta till sig och som inte står ivägen för själva storyn. Sådant gillar jag.

Det här var ingen bok jag stönade mig igenom. Nej, tvärt om läste jag ut den med glädje. Jag trodde ju faktiskt att Annas dåliga humör gentemot Calle skulle vända någon gång. Och visst blev det lite bättre mellan dem mot slutet. 

Men själva slutet var ju inte som jag önskat mig. Så onödigt kände jag. Oväntat skrev en annan bokbloggerska och visst var det oväntat. Men inte oväntat på ett positivt sätt som när man läser slutet och tänker "Aha - så smart. Naturligtvis att boken kunde sluta så - tänk att jag inte klurade ut det." Nej, det här är oväntat som "Nej, men vad gör författaren - det där passar inte in med resten av handlingen. Det är ologiskt och gör hon så för att hon inte kan lösa problemet på ett smartare sätt?"

Anledningen till att slutet blir oväntat på det här trista sättet beror på att det inte förankras tillräckligt. Visst finns det en liten notering tidigare i texten att Calle äger en motorcykel, men hade Birgitta låtit mig som läsare bättre förstå att Calle är en extremsportare som gör sådana här saker när han redan befinner sig i ett totalt lyckorus så skulle jag köpa det. Men inte nu. Framför allt inte som jag förstått att Calle festar så mycket bara för att hämnas på sin far och egentligen är en ansvarstagande ung man. Då kändes slutet bara fel och något som kastats in för att författaren inte fick ihop slutet. Fast det hade hon ju kunnat få - det fanns ju ett alternativ som jag hade hoppats på. Inte lika oväntat, men jag läser ju mycket romance och i romance vet man ALLTID hur boken ska sluta ;)

Nu har jag förstått att det utkommer en fortsättning, en tvåa, vilket kanske kan förklara slutet på första boken. För med ett annat slut skulle det väl inte finnas någon anledning till en uppföljare.

Jag är dock inte övertygad om att jag kommer att läsa uppföljaren. För trots att jag läste ut boken och hade behållning av den, så undrar jag om Birgitta Bergin verkligen kommer att lyckas ge mig en kittlande kärlekshistoria i nästa bok eller om Anna åter igen kommer att vara bitsk och kall i tonen. Och för mig är en kittlande kärlekshistoria väldigt viktigt.

Men, det är väl fel att döma ut en författare efter bara en bok, för det går ju inte alltid att skriva boken som "har allt". Vi får se hur jag gör med fortsättningen. Just nu avvaktar jag nog lite. 

PS! Dessutom tycker jag att Anna ha stått på sig mot Vansbo. Hon sade inte upp sig från uppdraget som Vansbo påstår när han vägrar ge henne pengarna. Tvärt om hävdade hon ju att tiden inte var slut och att hon gärna fullföljde uppdraget. Så när Vansbo vägrar ge henne pengarna trots att uppdraget de facto lyckades borde hon verkligen ha fräst ifrån. Jag blev faktiskt lite sur där för att Anna mesar ihop - hon bara accepterar att det är så och ifrågasätter inte alls vad Vansbo påstår.

Kram Pia

Boken köper du här:
Adlibris
​Bokus

Läs hela inlägget »

Jag köpte boken Eldbunden av Ylva Lee Lindell på bokmässan Andra Världar tidigare i somras. Och jag skulle ha följt Ylvas råd och köpt bok 2 i samma serie. Fast nu har jag ju en väldigt bra anledning att träffa henne igen på den stora bokmässan i Göteborg i höst :)

Eldbunden är första boken i en serie om tre, om jag förstått Ylva rätt. Det är en fantasy som utspelar sig i Europa, fast när är lite av ett mysterium. Någon gång i framtiden gissar jag, men inte jättelångt fram i tiden för det finns bilar, eller så kanske det är nutid rent utav. Det spelar egentligen ingen större roll.

Skälet till att jag skriver "någonstans i Europa" är att Ylva Lee aldrig berättar var skolan ligger där allting utspelar sig och det är ett stort problem, för jag har kört gissningsleken hela boken igenom. 

Huvudpersonen Mindra bor på en internatskola eftersom hennes fosterföräldrar inte vill ta hand om henne längre då hon börjar brinna flera gånger i veckan. Ja, det blir ju ett problem även på internatet där ingen vill vara hennes vän. En dag kommer en ny kille till skolan, den ursnygga Bastian, som oväntat blir intresserad av Mindra.

Bastians föräldrar är från England, men han har de senaste åren bott hos sin farbror i Frankrike. Så åter igen undrar jag i vilket land skolan ligger. En del av namnen är rätt engelska, men vid ett tillfälle pluggar Mindra engelska glosor och är man infödd britt eller går i en skola i ett engelsktalande land så får man ju inte engelska glosor i läxa. Det får man om man är svensk och bor i Sverige. Men på ett annat ställe får jag veta att Mindra varit i London ett år tidigare, vilket borde betyda att skolan eller hennes fosterföräldrar bor i England - för varför skulle hon annars åka på utflykt till London? Det är ju inget man bara gör över dagen sådär och det är få skolor som låter eleverna åka iväg på långresa - framför allt inte en elev som Mindra som kan börja brinna närsomhelst. Åter igen kan jag inte låta bli att undra var denna skola är placerad egentligen. Och om om Mindra har bott i England stora delar av sitt liv så är ju engelskan hennes modersmål och då behöver man definitivt inte plugga engelska glosor.

Värre blir det när skolans vaktmästare Vika tar hjälp av den den snygga Delhad för att "rädda" Bastian och Mindra och tar dem med på en lång resa för att gömma sig från de onda i norr. Här får vi veta att de aldrig passerar vatten och så småningom kommer de till de spanska bergen. Aha, tänker jag - inte passera vatten - då kan skolan varken ha legat i Norden eller i Storbritannien. Men varför använder då Mindra så typiskt svenska uttryck som "Så in i Norden"? Jag tror knappast tyskar eller fransmän skulle säga så. Det är ett uttryck som bara kan användas av oss som kommer från Norden.

Och varför sällskapet överger ambulansen och bestämmer sig för att gå i fem dagar när bensinen tar slut - istället för att gå till närmaste bensinmack, fylla på en dunk, gå tillbaka till bilen, tanka bilen och köra vidare - det får vi aldrig veta. Nej, varför de går och går och går och inte skaffar någon ny bil det förblir en gåta. Trots att det är så farligt att färdas i det fria så lägger sällskapet många dagar på att ta sig till Delhads hus, när de hade kunnat tillryggalägga sträckan på några timmar med en bil. Och när Dehlhads hus visar sig vara himla flott och ha allsköns tekniska apparater så förblir det en ännu större gåta att de åter igen bestämmer sig för att gå. Ett sådant hus borde ju rimligen komma med ett antal flotta bilar. Men inte ens en förklaring till avsaknaden av bilar får vi i boken.

Det är sådana saker som stör mig. Det är inte en ologisk sak, utan massvis. Den vita mattan blir i nästa scen vinröd. Mindra är supertrött hela tiden medan Bastian, som förlorat mer blod än det finns i tio människor tillsammans, är pigg och alert. Skolans rektor ska enligt Vika vara lugn och snäll, men har mest ett hiskeligt humör. Det snöar ymnigt på kvällen så att det blir jättelika snöhögar på flera meter och morgonen därpå är snön i princip bortsmällt. Fjädrar luktar (vaddå undrade jag?) och blodiga fjädrar är mjuka och fjuniga ... Nej, blodiga fjädrar kan inte vara mjuka och fjuniga - de måste ju vara hemskt kladdiga, tänker jag. Och Mindra går med byxorna vid knäna och då lägger först Vika armen om henne och sedan Bastian, så jag ser framför mig en halvnaken kvinna med två män som håller armen om henne samtidigt ... Och hur kan man titta någon i ögonen om denne håller om dig bakifrån? Både Cassandra och Mindra kallas för "Bambi" i olika scener. Och hur Delhads hus kan ligga vid havet när de precis vandrat i flera dagar uppför berg - det övergår mitt förstånd alldeles. Varför äter de inte mackor så de slipper göra upp eld - framför allt som de hade mackor med sig och elden lockar till sig fienden? Och hur kunde den hatade Isa ta sig hela vägen från norr till Spanien med skadade vingar trots att Delhad bara lyckades tack vare att han hade så många vänner som gömde honom, det får vi heller aldrig veta. Och tillhör Gecko de onda i norr eller inte? Om han gör det - varför välkomnas han då in av skogsdryaderna?

Ja, det är finns en hel del felaktigheter i boken som en duktig lektör eller korrekturläsare borde ha påpekat för författaren. Att det är så pass många ologiska missar drar ned helheten, för det stannar upp läsförståelsen och gör att jag funderar på saker som egentligen är helt orelevant för boken.

Trots det älskade jag boken. Och skälet är enkelt: Boken har nämligen en väldigt stark kärlekshistoria. Eller rättare sagt två kärlekshistorier.

Redan från början blir Bastian och Mindra upp över öronen förälskade i varandra. Det är rätt trevligt, men de får ju varandra omedelbart så det finns ingen spänning som ska övervinnas varför den kärlekshistorien blir rätt trist.

Men så kommer Delhad in i bilden och det tar inte lång tid innan det sprakar av återhållna känslor mellan honom och Mindra. Ju längre in i boken vi kommer desto mer djupnar deras relation och här har vi bokens stora behållning: Kärlekshistorien mellan Dehlad och Mindra är det som lyfter hela boken och får mig att vilja läsa nästa bok i serien. Och Mindra ställer den mycket relevanta frågan som säkert gäckat mänskligheten i alla tider: Kan man älska två män samtidigt?

Jag som älskar triangeldramor blev helt såld.

Jag förstår att boken går hem hos många tonåringar, för Mindra är rätt barnslig och tonårstrotsig. Att Delhad - som förvisso ser ut som en tonåring, men som levt i flera hundra år - faller för henne, var från början en gåta. Men så småningom förstår jag varför och då känns det självklart att han blir förälskad i henne. Här har Ylva Lee verkligen lyckats få fram orsaken till hans känslor.

Sedan är boken löjligt platonisk. Det känns som den är skriven för en amerikansk marknad. Att döda går bra, men att ha sex går inte an. Som läsare får jag nöja mig med några kyssar för den äldre Vika ser till att Mindra och Bastian inte hamnar i samma sovrum - för ajabaja vad kan då hända? Som svensk tycker jag ju att det är lite löjligt att två ungdomar i övre tonåren som älskar varandra inte får sova ihop.

Själva storylinen, förutom kärlekshistorien, är väldigt vag. Bastian och Mindra måste fly och så långt är allt väl. Sedan flyr de och hela tiden hotar faran från Norr vilket gör det farligt att vistas utomhus. Åter igen en helt okej plott. Det är bara det att de inte hade behövt vistas utomhus om de varit smarta att köra bil. Men nu tvingar författaren ut sina karaktärer i naturen (tyvärr utan att förklara varför för oss läsare) och då borde det rimligen hända något - en attack eller något liknande. Men nej, de går och går och går och inget händer. I varje fall inte från norr. Det enda läskiga som dyker upp är den onda Gecko, men om han är utsänd från norr eller inte framkommer aldrig. Han är egentligen ute efter att hämnas på Delhad.

Så själva fantasystoryn haltar. Men kärlekshistorien är fantastisk. Och jag som älskar kärlek går igång på det här totalt. Jag ska erkänna - jag ville helst inte lägga boken ifrån mig, så bra var den. Och det trots alla brister jag berättat om.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Brenda Novak hör till de där författarna jag ramlar över ibland och där jag vet att jag inte blir besviken. Minnen av dig är inget undantag.

Det är en klassisk romance, utspelad i nutidens USA, men har en djupare innebörd än vad romance normalt brukar ha.

Boken handlar nämligen om Chayenne som växt upp med en syster och ett fyllo till morsa. De har flackat USA runt och mestadelen bott i olika husvagnsläger. Ibland har de haft mat på bordet, men oftast inte. De senaste åren har dock modern varit sjuk i cancer och familjen har därför blivit bofasta. Chayenne är hemligt förälskad i den snygga Joe, medan systern håller till med de farliga bröderna Amos. Så en dag dyker en privatdetektiv upp och söker efter Chayenne.

Chayennes jobbiga barndom färgar hennes sätt att se på världen och ger ett djup till boken, samtidigt som den tar upp en del jobbiga frågor och hur vi skulle hantera dem om det drabbade oss. Ändå tar det tunga och jobbiga aldrig överhanden, det blir snarare en krydda till boken.

Brenda Novak kryddar dessutom historien med ett triangeldrama när såväl snyggingen Joe som den lite farliga Dylan Amos förälskar sig i Chayenne. Jag gillar triangeldramor så det var ett extra plus. Dock tycker jag att Brenda lät Chayenne bli lite väl snäll och korrekt.

En sak som jag störde mig på är att Chayenne är runt 30 år, 31 om jag minns rätt, och hon bor fortfarande hemma i rucklet med sin mor och sin syster. Detta trots att hon har ett jobb. Förvisso är det hon som försörjer familjen då storasystern spenderar sin lön på sprit och droger och modern ligger för döden, men ändå. Hade hon varit 20 hade jag förstått det, men runt 30 så blir det konstigt.

Men i övrigt så var det här en lättläst och bra romance med ett tungt underliggande tema som kryddade den för övrigt mysiga kärlekshistorien mellan Chayenne och de två männen.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus
 

Läs hela inlägget »

RayAnne Thaynes romance Lyckostunder gav mig just det - en lyckostund.

När allting fungerar är romance den genre som är absolut lättast att ta till sig, tycker jag. En skön stund i hängmattan, det är precis vad den här boken bjuder på.

Boken handlar om den knubbiga Charlotte som driver en godisbutik i Sugar Rush. Hon har äntligen lyckats gå ned i vikt men har fortfarande yppiga former. Då kommer hennes hemliga tonårsförälskelse Spencer Gregory in i butiken. Han är tillbaka efter några år som framgångsrik basebollstjärna men nu med ett fruktansvärt rykte i bagaget; anklagad för att ha langat droger till ungdomar.

Naturligtvis blossar Charlottes känslor upp igen och Spencer upptäcker för första gången sin bästa väns lillasyster som något annat än en snäll liten unge.

En rätt enkel plot, alldeles utmärkt för den här genren och det råder inga egentliga frågetecken om hur boken ska sluta. Så som det är i den här genren. Man vet vad man får.

Den enda problemet är att Charlotte ibland är lite för löjlig när det kommer till skäl varför hon inte kan ge sig hän för sina känslor för Spencer. Själva konflikten håller inte om jag säger så. Hon har alltid varit förälskad i honom och han blir intresserad av henne: Vad håller dem tillaka?

Nej, just det - ingenting. Och där är ett problem för ingen bok blir intressant om det inte finns en konflikt. Så RaeAnne fabricerar en konflikt som är rätt lam.

Men bortsett från det så var det en läsvärd bok. Sådär njutningfullt lättläst. Med bra sexscener ;)

Kram Pia

Boken kan du köpa här
Harlequin
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

I flera skrivhandböcker påpekas detta: En bra författare får fram handlingen i en historia utan att behöva låta sina karaktärer berätta allt som händer.

Stella Cameron hör tydligen inte till dessa författare och ändå står det på boken att hon har varit på New York Times bestsellerlista. Nåja, det kan inte ha varit med boken "En oberoende kvinna" för tillslut läste jag boken bara för att få veta om den kunde bli sämre än den redan var.

Och jo - det kunde den.

Boken är en romance och en av dem jag fått i Harlequins Silk-serie. Handlingen är det inget fel på: Boken utspelar sig i London 1822 och handlar om Sibyl som gått med i en kvinnoklubb och bestämt sig för att skaffa barn - utan att vara gift. Det är i och för sig en rätt kul bokidé, framför allt en historisk sådan. Samtidigt finns en sidohistoria där hennes stora kärlek advokaten Hunter blivit varnad för att både han och Sibyl svävar i stor fara om han inte åter igen öppnar ett av sina mest omtalade fall. 

Problemet med boken är alltså inte handlingen utan Stella Camerons sätt att berätta handlingen. Hon tar nämligen alla genvägar som finns och glömmer bort att läsaren kanske själv vill dra sina egna slutsatser och inte få dem skrivna på näsan. Och det gör boken oerhört tråkig. Men det slutar inte där.

Nej, boken börjar med att spöket Spivery i en lång inre monolog berättar vad boken ska handla om. Dessutom är hela kapitlet skrivet i kursiv text, vilket gör det ytterst jobbigt att läsa.

Redan här var jag nära att lägga ifrån mig boken, men jag befann mig på en ö långt ut i Stockholms skärgård och hade bara med mig denna enda bok, så jag var så illa tvungen att läsa vidare.

I andra kapitlet får vi stifta bekantskap med bokens huvudperson Sibyl och hennes syster Meg och här är det bara dialog sida upp och sida ned och det kastas in namn på mängder av personer så att jag blir alldeles snurrig. Jag förstod efter ett tag att det här är andra boken i en serie och att författaren genom att ösa ur sig namnen på alla personer som är med i serien och genom långa dialoger mellan systrarna försöker förklara för läsaren vad som hänt i den första boken.

Hua!

Hur kan man göra så mot sina stackars läsare? För det första dödar hon allt intresse för att läsa vidare och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av att få ett långt referat om vad som hänt i första boken. Vad som hänt tidigare har nämligen föga betydelse vad som ska hända i den här boken och OM det har betydelse kommer jag förstå det ändå. Man behöver nämligen inte förklara allting för sina läsare.

Tyvärr fortsätter boken på samma sätt. De fruktansvärt tråkiga kapitlen med spöket Spivey visar sig också vara ett sätt för författaren att förklara vad som händer i huset. Dessa varvas sedan med kapitel skrivna i dialogform. I princip allt avhandlas i dialog, sida upp och sida ned. Författaren verkar inte ens veta vad gestaltning är och när hon vid några få tillfällen lyckas gestalta sina karaktärer så undrar jag snarast om det skett av misstag.

Med andra ord - hela handlingen drivs framåt antingen genom att spöket förklarar vad som händer eller genom dialogform. 

Och dialogen blir därmed - av förklarliga skäl - fruktansvärt dålig. Det är infodump på infodump på infodump.

En infodump är, för er som kanske inte vet det, när författaren dumpar så mycket information på ett och samma ställe att man som läsare inser att det här bara är ett sätt för författaren att få fram bakgrundsinformation till läsaren. En infodump kan ske i dialog men också genom bakgrundsbeskrivningar eller inre monolog. Till och med långa miljöbeskrivningar för miljöbeskrivningens egen skull kan räknas till infodumparna. En duktig författare ser till att inga stycken i boken känns som infodumpar utan pytsar ut informationen i lagom stora bitar istället för att dumpa allt på ett och samma ställe. Genom att tvinga sig att inte använda dialogen för att förklara saker för läsaren tvingas författaren driva storyn framåt genom att göra läsaren till en del av handlingen. Det är inte lätt och därför frestas många författare till att ta till enkla knep - som infodumpar.

Det är därför som skrivarhandböckerna, med rätta kan jag tycka, varnar från att använda dialogen som ett verktyg för att pressa fram en massa information. Boken blir nämligen ytterst tråkig på så vis.

Men om man måste få fram viktig informaton på det här sättet kan man lätta upp genom att varva dialogen med att karaktärerna gör något - gärna något som är så udda att läsarna fascineras av vad som sker i bakgrunden av dialogen.

Inte ens det gör Stella Cameron. Nej, här pratas det sida upp och sida ned och på sin höjd lyfter någon en tekopp till sina läppar.

Men det är tyvärr inte slut på eländet. Som jag nämnde inleds boken med att Sibyl träffar sin syster. I ett senare kapitel för Sibyl en dialog med prinsessan Desirée och säger till henne "Jag har inga systrar". Redan i kapitlet efter träffar Sibyl sin syster Meg. Varför ens dialogen mellan Sibyl och Desirée handlar om systrar vet jag inte, för den informationen har ingen koppling till handlingen alls. Dessutom verkar ingen på förlaget ha upptäckt den grova redigeringsmissen. Och ärligt talat - en författare som lever med sina karaktärer skulle aldrig göra en sådan miss att huvudpersonen plötsligt förlorar sin syster när systern är en så viktig del av hennes liv.

Nåja, en redigeringsmiss är en redigeringsmiss och egentligen inte så mycket att bråka om: Det finns redigeringsmissar i alla böcker, måhända inte så grov som denna.

Men då kommer vi till själva storyn. Som jag berättade finns det en sidohistoria som handlar om att Hunter och Sibyl blir hotade till livet. En sådan sak kräver naturligtvis en fantastisk upplösning.

Nåja, Sibyl och Hunter går till huset som tillhör Hunters försvunna kollega för att åter igen försöka förmå hushållerskan att öppna dörren. Det hela urartar till ett enormt blodbad där det skjuts med pistoler och folk dör till höger och vänster. Med andra ord en rätt laddad scen.

En bra actionscen får läsaren att bli en del av händelseförloppet, får adrenalinet att pumpa och dig som läsare att darrande vända på nästa blad - orolig för vad som ska hända huvudpersonen.

Det här är ingen bra actionscen. Det är ingen actionscen alls. Allting förklaras nämligen genom - just det ja - dialog.

Har ni någonsin läst en bok där huvudpersonen refererar allt som händer genom att prata med dem som skjuter. Låt mig ge ett exempel:

- Han kommer redan tillbaka, sa hon till Hunter. Jag kan väl hålla pistolen eller vad det är, medan du binder Fishwell? Jag är faktiskt mycket stadig på hand. Jag kanske till och med kan sparka på honom, bara för att jag borde göra det.
- Stadig på hand? Sibyl snurrade runt men kände inte igen mannen som kom in i rummet. - Jag skulle inte bli förvånad om du är många trevliga saker. Bra idé att stå med ryggen mot mig båda två ...


Ja, och så fortsätter det. Och problemet - förutom att det är enormt tråkigt att läsa - är att jag inte hänger med. Plötsligt dyker det upp nya personer och andra försvinner och när kapitlet är slut vet jag varken ut eller in. Det går för fort helt enkelt, så det blir varken intressant eller förståeligt. 

Därtill verkar varken Sibyl eller Hunter ta illa vid sig av alla som dör runt omkring dem. Det finns ingen inre monolog, tankar eller känslor som kan få mig som läsare att känna oro eller må dåligt. Konstigt beteende egentligen att kolugnt befinna sig mitt inne i ett blodbad och fundera på om man borde sparka på den bundna mannen.

Det kastas dessutom in nya bihandlingar hela tiden. Bihandlingar som inte riktigt tas tillvara utan som får sin förklaring genom att antingen spöket Spivey förklarar det för oss eller genom - just det ja; dialog. Författaren gör inget med själva storyn, utan låter den mest glida undan och förklaras bort.

Okej, sexscenerna undrar ni säkert - var de bra då? Tja, Cameron lyckas bygga upp en viss stämning men sedan är det rätt pang boom rakt på och sedan var det över på nästan ingen tid alls. Om man räknar endast fullbordade sexakter finns det bara en i hela boken.

Om ni nu undrar varför jag läste ut boken så blev det tillslut så skrattretande att jag var tvungen att läsa vidare. Och grundhistorien var rätt bra, även om den slarvades bort av en författare som tog alla lätta utvägar som finns. När jag väl läst en bit in i boken ville jag trots allt veta hur det skulle sluta. Och om det - mot förmodan - kunde bli värre än såhär. Som författare lär man sig både genom att läsa såväl bra som dåligt skrivna böcker.

Kram Pia

Om ni vill bilda er en egen uppfattning om boken så hittar ni den här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Marie-Louise var precis som jag med i Harlequins författartävling. Nu skrev hon sitt manus på en månad vilken kanske förklarar varför hon inte tog sig till final. Men hon har ofta kärlek med i sina böcker berättade hon för mig när jag mötte henne på Ljungby berättarfestival och bokmässan Andra Världar.

Nu blev det inget av hennes romancemanus. Istället ville hon skriva klart ett annat manus hon arbetade med. Men bara det att hon har med kärlek i sina böcker var anledning nog till att köpa hennes bok Ljusets Väktare. Det plus att den lät intressant på baksidestexten.

Titeln och den vackra framsidan skvallrar om en fantasy, men enligt baksidan utspelar sig boken i Frankrike i slutet av 1100-talet och handlar om Eliséau vars mod och viljestyrka för med sig både kärlek och sorg medan påvens armé rustar för att invadera Occitanien.

Övertygad om att boken skulle handla om denna kvinna satte jag igång att läsa. Första kapitlet berättar hur modern blev dräpt och fadern hämnades på mördarna. Men andra kapitlet handlade också om fadern. Likaså tredje.

Vid det här laget var jag rätt less på boken - den skulle ju handla om Eliséau, men istället handlade den om hennes far Enricx. Och någon kärlek var det ju inte heller. Inledningsvis förstod jag inte alls varför Marie-Louise envisades med att berätta faderns historia: Det stod ju tydligt på baksidan att boken skulle handla om flickan.

Det var då jag bestämde mig var att fortsätta läsa boken med ett öppet sinna och strunta i den förutfattade mening jag fått om bokens innehåll då jag läst baksidestexten.

Och DÅ blev det här en rätt bra bok. Ja, en riktigt bra bok faktiskt. För Marie-Louise Frtizén kan verkligen berätta en historia och hon har bra gestaltning och bra närvaro i karaktärerna. Fadern kunde väl haft lite mer inre dialog och känslor, men låt gå för det när allting annat var så bra skrivet ;)

Jag imponerades av Marie-Louises sätt att beskriva strider så de kändes verkliga och spännande och den detaljrikedom som gjorde att boken känns väldigt trovärdig. Var det såhär på 1100-talet, tänkte jag flera gånger.

Dessutom lyckas Marie-Louise få in dofter i nästan allt hon beskriver och att använda alla sinnena i sin gestaltning är det få som lyckas med. Jag är själv rätt dålig på att ta med dofter när jag skriver och har en hel del att lära av Marie-Louise.

Ja, hennes scener är så bra att de tål att läsas om och njutas av.

Efter ungefär halva boken får vi då äntligen följa Eliséau och hennes historia. Att hon är en ovanligt stark kvinna är väldigt positivt. Själva kärlekshistorierna är dock mer åtrå än kärlek och Marie-Louise berättar trovärdigt om Eliséaus dragning till män, men inte fick jag följa med in i sängkammaren och jag är inte helt säker på om hon alls hade sex med den där första mannen eller inte. Det är synd att Marie-Louise inte låter oss vara med på resan och få veta vad som hände där efter att han dragit med henne ut i trädgården och varför hon senare har så svårt att möta honom. Relationen mellan Eliséau och smeden är dock vackert beskriven även om den är rätt barntillåten.

Att det är en historisk roman med en hel del fantasyinslag framgår rätt snart för i boken finns det människor som har krafter utöver det vanliga, men Marie-Louise behandlar det som om det är fullt normalt och därför köper jag hela historien. Vad som var kättare, katarer och renläriga, eller om det var samma sak, förstod jag aldrig - men det gjorde inte så mycket för historien.

Var titeln Ljusets väktare kommer ifrån fick jag dock aldrig svar på i boken och slutet var sådant att jag antar att det kommer en uppföljare. Kanske titeln skulle passat bättre på nästa bok i serien. Om det nu blir en sådan. Baksidestexten ger inga hintar om att detta är första boken i en serie, men det måste det ju vara, för den kan inte sluta såhär.

Och visst vill jag läsa fortsättningen för Marie-Louise fick mig fast och jag vill gärna veta hur det ska gå för Eliséau.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

På Ljungby berättarfestival hölls även  Andra Världar - en bokmässa med inriktning mot Fantasy.

Eftersom jag ändå skulle till berättarfestivalen för att träffa Margit Sandemo fick jag en bra aneldning till att träffa en rad författarkollegor och vänner.


På bokmässan träffade jag nämligen min kära vän Malin K Eriksson, förläggare på Bankeryd Bok och Kultur och författare till fem böcker, bl.a. feel good-romanen "När minnen får liv" som är en finstämd historia om rullstolsbundna Grace och henns vänskap med hunden Sally och den nya vårdaren Emmalisa. Malin har även skrivit den historiska romanen "Fisken i snön" om en ung kvinna som blir inlagd på mentalsjukhus. Därtill ungdomsromanen "Kyrkan brinner" och två barnböcker om Kalle Frågvis.
 

Jag träffade även min face book-vän och manusbytarkollega Marcus Olausson som skrivit fantasyböckerna "De rotlösa" och "Bäraren" på Mörkirsdottirs förlag. Marcus ställer för övrigt upp och läser vissa scener ur mina kärleksromaner som är sedda ur en manlig synvinkel så att de känns trovärdiga. Och det är jag oerhört tacksam för eftersom det är svårt att hitta män som är villiga att ställa upp som testläsare för romance. Och jag i min tur ställer upp och läser sådant som Marcus har skrivit. Det är viktigt att ha bra författarvänner som man kan byta manus med.

Och så träffade jag Marie-Louise Fritzén som liksom jag också var med i Harlequins författartävling och av henne köpte jag boken "Ljusets väktare" som är en fantasy med inslag av kärlek. 

Ja, jag träffade en massa andra underbara människor också, men tyvärr tog jag inte kort på alla vilket jag naturligtvis borde ha gjort. Men det kommer fler tillfällen hoppas jag.

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Även den sämsta romance är läsvärd, sa Simona Ahrnstedt. Och jag tror nog hon har rätt. För även om boken kanske lämnar en hel del att önska så vill man i varje fall veta hur den slutar.

Lust & Löften är en sådan bok. Den är inte särskilt bra, men jag läste ändå ut den med lätthet och det kan jag verkligen inte säga om dåliga böcker i andra genres.

Boken utspelar sig på 1820-talet i England och Venedig och handlar om Victoria och Jonathan. Redan från början får man veta att de älskar varandra så redan där gör författaren en miss - normalt brukar själva intrigen handla om att de ska finna varandra och sedan göra allt för att få leva tillsammans. Här har författaren redan kapat början om jag säger så.

Efter ett tidshopp på fem år återvänder Jonathan för att anhålla om Victorias hand, men då är hon inte riktigt lika villig att ta honom tillbaka. Istället tvingas han tävla om hennes gunst.

Det är en plot god som någon annan när det kommer till romancegenren. Jag såg framför mig ridkapplöpningar, svärdfäktning och andra manliga sporter där Jonathan skulle utklassa sina motståndare. Men nej, så roligt fick jag inte. Själva tävlingen var rätt intetsägande.

Men det var inte därför som boken aldrig föll mig i smaken. Delilah Marvelle vet nämligen inte när hon ska avsluta ett kapitel. När allt som borde ha sagts i kapitlet är sagt så fortsätter kapitlet att mala på ett par varv till och tillslut så gäspar man högt och tänker - är inte kapitlet slut någon gång?

Boken hade lätt kunna kapats till en tredjedel och utrymmet användas till att utveckla själva storyn. Och sexscenerna. För de är rätt trista. När Victoria och Jonathan lyckats undvika att hamna i sängkammaren trots otaliga möjligheter så får de till det när det är som absolut minst trovärdigt. Därtill på ett ställe som inte är det minsta romantiskt och i en sexakt som är pang boom rakt på och sedan är det över. Och thats it. Bättre än så blev det aldrig.

Så visst läste jag ut boken och det utan några större problem. Men för att vara en romance blir betyget väldigt lågt.

Och med tanke på att jag vet hur hårda Harlequin är innan de godkänner ett manus så är det konstigt att just den här boken har passerat nålsögat. Framför allt som den dessutom översatts till svenska.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

När jag fick veta att Margit Sandemo, författare till Sagan om Isfolket, skulle komma till Ljungby berättarfestival stuvade jag om i mitt schema bara för att kunna åka dit. Hon är trots allt 91 år gammal så det var kanske sista chansen att få träffa henne. Och det var helt klart värt de extra timmarna i bilen att ta mig till Ljungby.

Med över 37 miljoner böcker sålda kan hon mycket väl vara nordens bäst säljande författare och hon skriver fortfarande, berättade hon, trots att böckerna numera tar ett år att färdigställa. Hon är just nu inne på sin 183:e bok. Själv har jag läst nästan alla Margits böcker, men jag inser att om hon fortsatt att skriva så saknar jag de senaste. 

Som person var hon varm och underbart humoristisk och vi skrattade ett flertal gånger under den timme vi hade möjlighet att lyssna till Margit. Dessutom fick jag min första Margit Sandemo-bok signerad. Mitt intresse för hennes böcker började när jag var 16 år och fick första delen av Sagan av Isfolket av min moster i julklapp. När jag läst den boken var jag tvungen att läsa resten.

Kram Pia

Läs hela inlägget »
När jag kom trea i Harlequins författartävling var vinsten ett års förbrukning av böcker. Efter att jag lyssnat med Anna, redaktör på Harper Collins, valde jag serien Silk och trodde att jag skulle få en bok i månaden - det blev tre böcker i månaden.

Och böckerna är sådana att jag bara vill läsa dem allihop: Nu!

Som ni vet har jag en diger läslista av vänners böcker och böcker som vänner tipsat om, men för några dagar sedan behövde jag en bok snabbt att ta med mig på bussen och jag plockade på mig en av romanceböckerna från Harlequin: Det blev Julia London och boken "Hjärtats dårskap".

Jag hann bara läsa två sidor på bussen och inledningen var lite seg så boken blev liggandes, men så igår läste jag vidare. Och när första kapitlet var slut var jag totalt fast.

Boken utspelar sig i Londons societet år 1812 och handlar om den orädda och självsäkra miss Honor Cabot, styvdotter till den omåttligt rike earlen av Beckington. Hon går in på en spelklubb för män och spelar skjortan av den ökända kvinnokarlen George Easton, den icke erkända utomäktenskaplige sonen till kungens bror. Attraktionen är naturligtvis omedelbart och deras relation totalt omöjlig. Precis som det ska. Honor behöver gifta sig rikt så att hon kan försörja sina fyra syskon och sin mor innan earlen dör och hon blir utkastad av sin blivande svägerska och George Easton har precis förlorat hela sin förmögenhet.

Det var ett tag sedan jag blev så fast i en bok att jag inte ville släppa den ifrån mig. Skälet till att jag inte gillade inledningen var att den var skriven i ett allvetande perspektiv där författaren förklarade vad som hände, men snart byttes perspektivet mot omväxlande Honor och George och då blev karaktärerna genast levande. Hon kan verkligen skriva den här Julia London.

Kärleksscenerna är dessutom välskrivna, heta och många. Betydligt bättre än Fifty shades of gray. Och historien sådär omöjligt så att man bara måste veta hur det ska gå.

När jag vaknade i morse med en brännande hals och ett halvtaskigt väder slog jag mig ned i fåtöljen och läste medan dottern lekte vid mina fötter. Och nu är boken utläst.

Som sig bör slutade allting lyckligt, förutom ett litet orosmoln: Vad hände egentligen med Honors syster? Det visade sig att boken är den första i en serie - troligen i fyra delar, en för varje syster - och jag hoppas naturligtvis att Harlequin kommer skicka mig nästa bok i serien så att jag får fortsätta följa systrarna Cabots öde.

Boken kan du köpa här:
Harlequin
Adlibris
Bokus
Läs hela inlägget »

Terese "Tessie" Marvelins debutroman "Var lugn allt är sin ordning" har en särskild plats i mitt hjärta: Det är nämligen den första bok som jag varit med och testläst som blivit utgiven. Det är stort.

Nu har jag läst det färdiga resultatet och oj vilken skillnad. Desto roligare är att Tessie tagit tillvara på nästan alla mina kommentarer. Hon har stuvat om i handlingen, lyckats få till karaktärerna så att kärleshistorien kommer mer i fokus och man gillar James mer. 

Så visst känner jag mig stolt just nu :)

Boken handlar om singeltjejen Rebecka som drömmer om den stora kärleken men aldrig verkar träffa honom. Tills hon en dag möter den mystiska James. Hon faller pladask, men är allting verkligen en bädd av röda rosor?

Det finns en del tårögda avsnitt i boken, men jag lovar - den slutar som en riktig feel good ska sluta: Lyckligt. Jag kände mig glad när jag lade ifrån mig boken trots allt som hänt.

Och för dig som är lite klurig så har Tessie gömt ett så kallat "easter egg" i boken. Jag hittade den inte för jag förstod mig inte på sådant där, så Tessie fick avslöja det för mig. Kanske du kommer hitta hennes hemliga ägg?

Kram Pia

Boken köper du här:
Direkt från Tessie
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »
Pia Lerigon Pia Lerigon

Hur har jag kunnat missa att blogga om detta? Jag vet inte, så jag bloggar nu istället.

I söndags den 23 maj var jag med i Radio P1:s program Godmorgon Världen och blev då intervjuad om varför jag vill bli författare och fick även läsa högt ur en sexscen från min kärleksroman Dubbelspel som kom trea i Harlequins författartävling.

Ni kan lyssna på radioinslaget här. Jag är med både i början och slutet.

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Vad jag har väntat på Elisabeth Akteus Rex senaste bok Valet.

Redan för många år sedan berättade hon om sin bokidé - boken har nämligen flera olika slut.

Och nu äntligen går den att köpa och jag kastade mig över den. Inte nog med att boken har tre potentiella slut, det är dessutom en erotisk relationsroman och alltså HELT i min smak ;)

Boken handlar om Sara som är lyckligt gift men har en affär vid sidan om sedan tio år tillbaka. Hon slits mellan sin make och sin älskare och det ständigt dåliga samvetet. Så en dag ramlar hon över en kurs "The real choice" och bestämmer sig för att välja.

Boken öppnar upp för rätt många tankar och funderingar och jag inser att jag är lyckligt lottad som har ett så bra äktenskap. Kursen "The real choice" känns dessutom väldigt autentisk och det visade sig att den finns på riktigt, men under ett annat namn. Elisabeth får dessutom in de tre valen så att det är intressant att läsa samma scener om och om igen, men utifrån olika förutsättningar. Jag vet att hon kämpade länge med just detta, men det betalade sig väl.

Sexscenerna är dessutom riktigt bra - och många - trots att Elisabeth gruvat sig alldeles över dem. Men när Sara sätter sig över växelspaken i älskarens bil och utför en het sexakt med den, så var min första tanke: "Men usch, så mycket bakterier det måste vara på den där spaken" och sedan "Torkade de inte av den?!? Ska han köra bilen nu med kletet kvar?" Resten av boken funderade jag på om han tvättat av växelspaken än. Jag råkar nämligen ha väldigt lätt för att bli matförgiftad så jag tvättar händerna väldigt ofta och är noga med vad jag tar i för att inte av misstag råka få något i munnen som magen inte tycker om. Det har satt sina spår.

Med andra ord - ni kan vänta er heta sexscener i mina böcker också, men sätter hon sig någonsin över en växelspak lovar jag att torka av den först ... och efteråt ;)

Boken är lättläst, vilket jag ser som något enormt positivt, och skriven i tredje person presens, alltså med hon/han och nutid. Det är första gången någonsin jag tycker att det valet har funkat i en bok. Här kändes det bara naturligt. Elisabeth låter oss bli ett med de olika personerna - vi får växelvis följa Sara och hennes älskare Kim - och hon gör det bra.

Det enda jag tänkte på är att det är rätt lite gestaltning. Inte för att jag har något emot det - det funkar nämligen jättebra - utan för att Elisabeth är oerhört skicklig på gestaltning och bl.a. skrivit tre gestaltningsbiblar. Kanske är det så att när man behärskar något så bra som Elisabeth då märks det inte. För den här boken känns otvungen och ledig i sitt språk, som om orden strömmat ut från Elisabeths fingrar i ett enda stort flow.

Jag säger bara: Tummen upp för din bok Elisabeth! Låt oss ta en lunch och diskutera den.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
​Bokus

Läs hela inlägget »

Jag har gjort det igen - läst en fantasy.

Marcus lovade mig nämligen "ångande heta kärleksscener" i sin nästa bok och det kunde jag naturligtvis inte motstå.

Bäraren är andra delen i Marcus fantasyserie om Sarahema, där vi åter igen får stifta bekantskap med Elderim - den unga man som blivit utvald att rädda världen.

I den här boken får vi även lära känna fler kvinnliga karaktärer och det jag gillar med boken är att kvinnorna inte är några veka sippor som böjer sig för sitt öde. Faktiskt är allesammans oerhört starka individer som tar för sig av livet. Visst är flera av dem onda, men det beror på att de valt att gå över till den mörka sidan då det gynnat deras intentioner.

Och nog kom det en sexscen också - även om jag fick vänta länge på den. Och i sann stark kvinnoanda är det tjejen som förför den stackars oerfarna Elderim.

Faktum är att hans agerande känns väldigt trovärdigt. Som ung man blir han kär i varenda vacker kvinna han ser och så var det ju under ungdomsåren - själv hade jag väldigt svårt att förklikas med tanken att jag bara fick välja en.

Alla ni som undrar över fantasystoryn och skiter fullständigt i kärlekshistorierna så kan jag säga att det är en klassisk fantasy med en fantasivärld, en ond och en god sida, en massa kluriga gåtor som måste lösas och en hel del monster. Och där är Marcus fullständigt brilliant - inte för att jag läst jättemånga fantasy och kan jämföra - men de där monstren är väldigt trovärdiga och jag tänkte flera gånger: Var får han allt ifrån?

Själva gåtan blir dessutom mer och mer invecklad och sådant triggar mig - jag anar att den här författaren är smart, han har hittat på en klurig och mångbottnad gåta som kommer att gäcka oss läsare hela serien igenom.

Jag tycker dessutom att Marcus vuxit som författare sedan förra boken. Jag blev fast i storyn snabbare den här gången och visst saknar jag mer känslor och tankar i stridsscenerna som skulle ha höjt dem till en högre nivå, men det verkar som om Marcus själv är en riktig svärdsmästare för detaljnivån är på sådan nivå att man måste ha fäktats själv för att kunna alla de där sakerna. Det skulle kunna bli för mycket detaljer, men det blir det inte, även här lyckas Marcus balansera upp historien.

Och naturligtvis måste jag ju fortsätta följa Elderim och hans öde. För hur i hela fridens namn ska den här stackars ynglingen klara av att rädda hela världen? Mer bortkommen och oerfaren man får man leta efter. Fast det har ju sin charm naturligtvis att hjälten har fel och brister som vilken människa som helst.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »
Ann Ljungberg Ann Ljungberg

Igår var det min födelsedag. Jag fick en ny telefon - en man kan göra mer saker med än att bara ringa med. Så nu har jag en bättre kamera än den jag fått stå ut med den senaste tiden.

Igår var även Ann Ljungbergs skrivmingel. Ann brukar ha mingel ett par gånger per år och det här var hennes 13:e gång. Jag har gått på de flesta.

Det var jättekul som vanligt. Härlig stämning. Intressanta personer på scenen: En blandning av författare, aspirerande författare, förläggare och lektörer. Ost och vin och mysiga soffor att sitta i. Mingel i pausen med många kända ansikten och kära återseenden.

Och nog har jag fått många nya vänner de här sista åren sedan jag började gå på Anns mingel. Allihop sjöng "Ja må hon leva" för mig och jag fick en blomma av Ann och en hel påse med vindruvor som blev kvar efter festen. Så nu har jag vindruvor för flera veckor. Men de är hemskt goda så första asken är redan uppäten :)

Tack så jättemycket Ann och Jens samt Anna mamma som hade fixat så fint. Stor kram till er alla.

Läs hela inlägget »

I tisdags släpptes äntligen Elisabeth Akteus Rex bok Valet - och oj, så länge jag har väntat på den.

Det är nämligen en erotisk roman med tre olika slut. Som läsare kan jag nämligen välja hur jag vill att boken ska sluta:

Ska hon välja sin make?
Ska hon välja sin älskare?
Eller ska hon ha kvar båda två?

Jag har inte läst boken än - jag köpte den i tisdags på Elisabeths releasefest som hölls hos Bysis Bok & Papper - en supertrevlig liten bokhandel på Hornsgatan. Det var skumpa, mingel med kära författarkollegor och högläsning ur boken. Och så boksignering naturligtvis.

Jag hade tagit med mig Elisabeth Akteus Rex böcker Gestaltningsbibeln I, II och III så att jag fick dem också signerade. Så nu har jag fyra nya signerade böcker att ställa in i bokhyllan bland Elisabeths andra böcker.

Efter bokreleasen vi ett 20-tal personer som slog följe till en restaurang i närheten där vi åt och drack gott. Vi hade hur trevligt som helst.

Tack Elisabeth Akteus Rex och Ewa Åkerlind, redaktör på Ordberoende förlag, för en supertrevlig releasefest.

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Idag är en speciell dag för idag har jag min första gästbloggerska på min blogg: Tessie Marvelin som debuterade tidigare i år med sin kärleksroman "Lugn allt är i sin ordning" som jag var med och testläste.

Här nedan berättar Tessie om sin skrivarresa och ger tips till er andra som skriver.



Tessies gästblogg:

När jag började skriva min bok kände jag inga andra som skriver. Jag googlade mycket, om allt, när jag skrev. Det finns många regler som folk tycker att man ska följa när man skriver. Åt helvete med dom tycker jag. Jag anser att om du ska försöka bli världskänd eller rik på ditt skrivande så kanske du ska följa regler, eller hitta något helt unikt. Men om du som jag, skriver för att det är något som du älskar och tycker är superkul så ska inga regler och pekpinnar förstöra det roliga för dig. Så, släng regelboken och ha kul - oavsett vad du gör.

Reglerna är till för att hjälpa dig göra det bästa av ditt verk, men det finns annat som också är till för att göra det bästa av ditt verk. Eller rättare sagt, det finns andra som är till för att göra det bästa av ditt verk.

Den första kategorin är dina nära och kära, OM du har några som du tror kan hjälpa dig i din närhet. Kanske en mormor som läser väldigt mycket och kan tänka sig att komma med åsiker eller en syster som pluggar juridik och kan hjälpa dig med faktan kring mordet du skriver om.
Dina närmsta bör göra detta gratis,kanske kan du bjuda på en middag eller en fika som tack för hjälpen.

Nästa kategori är testläsare. Dessa är självklart svåra att få tag på om man som jag, inte känner några som är lika intresserade av att skriva som du. Men som testläsare kan man självklart använda folk som bara tycker om att läsa. En testläsare är helt enkelt till för att läsa ditt manus och komma med synpunkter. Om allt. Och speciellt om sådant som du tycker att du haft problem med.

I mitt fall var det en av mina karaktärer, en man som jag ville att läsaren skulle bli kär i. Under mitt googlande hittade jag en skrivarsida med ett forum vid namn kapitel1. Här ställde jag frågan: Varför blir man inte kär i min karaktär?

Sedan frågade jag vad som gjorde att man blev kär i en viss person. Vilka personlighetsdrag och vilka utseenden kan få dig på fall? Jag fick otroligt många svar och fantastiskt mycket hjälp. Pia hjälpte mig dessutom att läsa hela manuset för att lösa mitt problem. Hennes och alla andras (kapitel 1, Författare på facebook och mina vänner) hjälp var ovärderlig.

Dessa bör också göra detta gratis. Ni kan förslagsvis byta tjänster med varandra. Om han eller hon läser ditt manus så kan du läsa hans eller hennes tillbaka.

Sedan kan man anlita en lektör. En lektör är en person som tar betalt och arbetar professionellt med att läsa ditt manus för att komma med kritik samt förslag på hur berättelsen kan förstärkas och förbättras.

Den personen som däremot har gjort mer än någon annan för min bok är min sambo. Han har läst boken ungefär lika gånger som jag gjort, för att hjälpa till med allt ifrån logiska luckor till stavfel. Min sambo har fotat mitt omslag, gjort min layout till boken och även hjälpt mig med att skaffa en hemsida. Han har stått bakom mig under hela processen och stöttat mig i varenda steg som jag tagit.

Men du som skriver och tar hjälp från andra. Kom ihåg att det är din bok!
Du bestämmer om du ska ändra det som andra tycker att du ska ändra, eller skriva till sådant som andra tycker att du ska skriva till.

Min sambo har inte skrivit min bok. Pia har inte skrivit min bok. Lektören har inte skrivit min bok. Det är jag som har skrivit min bok och tagit varenda beslut som resulterat i en färdig bok. Även om hjälp är ovärderlig så ska du var stolt över ditt verk. För det är du som gjort något som inte alla andra kan eller orkar göra. Det är du som gjort något helt fantastiskt!

Vill du läsa mer om mig och min debutroman ”Var lugn, allt är i sin ordning.” så följer lite info nedan.

Boken köps billigaste på: http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9789198222104 
Det går också bra att maila mig på: info@teresemarvelin.se för att köpa ett signerat exemplar.
Jag har en hemsida: http://www.teresemarvelin.se
och en facebooksida http://www.facebook.com/teresemarvelin

Läs hela inlägget »

Jenny Rogneby är ett fenomen. Hon har aldrig tänkt på att bli författare, men som kriminalare fick hon en minst sagt udda idé till en kriminalroman och bestämde sig för att skriva en bok.

När manuset väl var klart var det tio förlag slogs om att ge ut boken. Inte ett, inte två, utan tio förlag. Och boken toppar försäljningslistor och vinner priser och jag vet inte allt.

Jenny är helt klart en naturbegåvning. Och hon är begåvad på många sätt: Hon har tidigare varit musiker och lyckades så bra att hon var med i Melodifestivalen. Det här är helt enkelt en tjej som knäcker all konkurrens oavsett vad hon får för sig att göra.

Dessutom är hon otroligt trevlig.

Naturligtvis var jag nyfiken på hennes debutroman Leona, tärningen är kastad. Jag önskade mig boken i julklapp men fick den inte. Men tror ni inte att jag hade sådan tur att jag gick och vann hennes bok i Månpockets tävling?

Nu hör det till saken att jag inte gillar deckargenren. Visst finns det bra böcker även i denna genre, men generellt tycker jag att kriminalromaner är rätt trista.

Men Jennys bok fångade mig från första sidan. Bokens huvudperson Leona, utredare på Citypolisen, är nämligen inte som alla andra människor och Jenny har lyckats att gestalta henne så bra att jag som läsare blir otroligt nyfiken på denna karaktär. Jag minns att jag skrattade redan inom de första tre sidorna och inte kunde sluta förrän jag läst ut första kapitlet, trots att jag bara skulle kika lite på hur boken var skriven.

Efter den inledningen var förväntningarna skyhöga på boken och när jag väl hade tid att läsa skönlitterära böcker igen så var Leona den bok jag plockade ned från bokhyllan före alla andra som stått på min läslista betydligt längre.

Tyvärr är det här en kriminalroman med inslag som jag finner rätt tradiga och efter ett tag tappade jag tempot och hade svårt att förmå mig att läsa vidare. Till viss del beror det på genren - det är alldeles för lite kärlek i kriminalromaner och jag gillar ju kärleshistorier. Dessutom var det jobbigt att läsa om den lilla flickan Olivia som tvingats råna banker naken och blodig. Därtill inte direkt logiskt att blodet skulle få människorna i banklokalen att inte springa fram och vilja ta hand om den lilla flickan som så uppenbart blir misshandlad hemma. Men den allra viktigaste anledningen till mitt motstånd mot boken beror på att huvudkaraktären Leona visade sig vara allt annat än en sympatisk person.

Det finns en regel när man skriver böcker att läsaren måste sympatisera med huvudkaraktären för att gilla boken. Det betyder inte att huvudkaraktären måste vara god, men det måste finnas något eller några sympatiska drag som gör att man ändå ställer sig på huvudkaraktärens sida.

Så är det inte med Leona och jag kom på mig själv med att ogilla henne mer och mer ju längre in i boken jag läste. Och tillslut ville jag henne allt ont i världen - jag ville att hon skulle misslyckas!

Det var nog en kombination av att boken saknar en kärleksrelation och att huvudpersonen är så osympatisk som gjorde att boken tappade intresse ju mer jag läste. Det ska dock tilläggas att slutet kom väldigt oväntat. Jag var övertygad om att allt var över och storyn var klar när det inte bara kom en - utan två - oväntade vändningar.

Och det är klart - med ett sådant slut är det omöjligt att tycka att det här är en dålig bok. Och jag förstår ju att bokförlagen slagits om manuset och boken vunnit priser och toppat listor.

Men ändå - om jag bara gillat Leona lite mer - då hade det här blivit en bättre bok. Och så mer kärlek och sex då. Fel genre helt enkelt för min smak.

Dock en ovanlig bok i kriminalgenren.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris pocket
Adlibris inbunden
Bokus pocket
Bokus inbunden

Läs hela inlägget »

I fredags kom min vinst i Ylva Lee Lindells tävling där man skulle berätta vart man ville resa om man hade obegränsat resurser.

Jag som alltid velat åka till Blåvalla, men vars kvast aldrig lyfter från marken, vann med motiveringen att Ylva också gärna vill dit.

Förhoppningsvis träffas vi på Blåvalla någon dag. Eller kanske på bokmässan :)

Nu står den så fint i min bokhylla: Boken Eldbunden. Jag har inte hunnit läsa den än, men jag har tittat på den en längre tid och varit så nyfiken på boken. Jag lovar att återkomma så fort jag läst den. Dock har jag en hel hög med andra böcker som jag också ska läsa så jag kan inte lova när.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Idag var det releasefest igen. Denna gång ingen mindre än min Kapitel1-kollega Sara Lövestam som släppte sina böcker Sanning med modifikation (Piratförlaget) samt Flicka försvunnen (LL-förlaget).

Sara vann Bok SM, en tävling som Piratförlaget anordnade 2009. Kvar efter tävlingen blev författarsajten Kapitel 1 där jag och Sara lärde känna varandra några år senare.

Nu har jag följt henne i hennes karriär, men tro det eller ej så saknade jag flera av hennes utgivna böcker. Men nu har jag köpt in dem allihop:

Sanning med modifikation
Flicka försvunnen
Grejen med verb
Tillbaka till henne
Udda
Hjärta av jazz
I havet finns så många fiskar

Den enda jag saknar är hennes kommande ungdomsroman Som eld, som inte är utgiven än.

Skälet till att det blev två böcker idag är att Sara skrivit om sin bok Sanning med modifikation till en lättläst bok. Jag ska ge bort den lättlästa boken till mina amerikanska vänner så de lär sig svenska någon gång :)

Sara har verkligen producerat böcker på löpande band och jag blir själv oerhört taggad att skriva på min egen bok så den blir klar snart.

Kram Pia

Läs hela inlägget »

Igår var jag på Terese "Tessie" Marvelins releasfest för hennes debutbok "Var lugn allt är i sin ordning" och jag köpte bok nr 5 med inskriptionen:

"Tack för allt! Den här boken hade inte blivit av utan dig."

Åh, men det hade den säkert.

Jag minns i höstas när Tessie lade ut ett nödrop på Kapitel1 (sajten för författare): "Hjälp, varför blir man inte kär i min manliga huvudperson?"

Råden var många och ja - vi famlade i blindo, för inte kunde vi svara på frågan utan att ha läst manuset. Tillslut frågade Tessie om jag ville läsa hennes manus och det ville jag. Boken är en chic lit / kärleksroman och det passade mig bra.

Det tog inte många kapitel innan jag insåg varför man inte blev kär i den manliga huvudpersonen och jag skrev till Tessie:

"Jag vet varför man inte blir kär i James, men det berättar jag inte förrän jag läst klart hela boken."

"Va! Nej, du måste berätta NU!" svarade Tessie.

Så, jag berättade och Tessie höll med.

Sedan dess har jag inte läst boken, men jag vet att Tessie skrev om den. Det ska bli så spännande att få läsa det färdiga resultatet. Jag läste en bit i väntan på bussen hem från releasefesten igår kväll och det slog mig hur bra Tessie skriver. Och DET är inte min förtjänst.

Det är måhända en egenutgiven bok, men det är en bra sådan. Visst är jag lite partisk, men det tycker jag att jag har rätt att vara. :)

Kram Pia

Boken kan ni köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Den bästa romance jag någonsin har läst!

Simonas första bok Överenskommelser är fortfarande den bästa bok hon har skrivit och den bästa bok i genren romance som jag läst.

Boken utspelar sig i Sverige i början av 1880-talet där den intelligenta och frispråkiga Beatrice möter den karismatiska Seth - Stockholms mest omtalade ungkarl. Men Beatrice familj har andra planer för henne, planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth.

Det som gör den här boken till den bästa romance jag läst är att storylinen inte är rak. Den handlar inte bara om två förälskade människor som inte kan få varandra. Den här boken har en rad fler förvecklingar än så.

Därtill lyckas Simona med det absolut viktigaste - hon får mig att skratta, känna lycka, gråta, bli förbannad, må illa - ja, hon lyckas med något av det allra svåraste: Att beröra och beröra på flera känsloplan.

De två faktorerna tillsammans gör den till en av mina absoluta favoriter bland alla böcker jag någonsin läst och Simona till en av mina favoritförfattare.

Stort tack Simona för denna fantastiska bok.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Save the Cat! är en bok om ... screen writing. Alltså hur man skriver för film.

Fast det passar utmärkt att använda även för vanliga böcker.

Nu har jag läst ett antal böcker om hur man strukturerar sin roman eller sitt filmmanus, men ändå fanns det en del kvar att lära insåg jag när jag kommit en bit in i boken.

Jag skulle vilja säga att den här boken kompletterar Syd Fields och Larry Brooks böcker i hur man skriver manus (bok- och film). Såväl Snyder och Brooks har utvecklat Syd Fields system för hur man strukturerar ett manus. Båda har poänger och slår man ihop det de säger så kommer man rätt långt.

Titeln Save the Cat! handlar för övrigt om ett av tipsen som Blake Snyder ger om hur man kan rädda en trist karaktär. Vi måste helt enkelt låta bokens/filmens huvudperson göra något som gör att vi läsare/tittare känner empati för honom/henne och vill att han/hon ska vinna.

Det finns en mängd sådana tips att ta till sig i boken.

Jag håller inte med Blake Snyder att det här är den ultimata boken om screen writing och den enda du behöver, men den är ett bra komplement och jag kan varmt rekommendera den.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Läs hela inlägget »

Jag blev tipsad av Story Engineering av min redaktör och det är den bästa bok jag läst om hur man skriver böcker.

Jag har läst en hel del handböcker om skrivande. Det som skiljer den här boken från mängden är att det är den första bok som lyckas specificera vad som gör en bok till en bestseller.

Den tar inte upp allt inom skrivande - saker som perspektiv och berättarröst nämns inte över huvud taget. Gestaltning berörs endast kort. Med andra ord - dessa delar har ingen, eller liten, betydelse för om din bok blir en bestseller eller ej. Hur du väljer är mer ett val du gör som författare.

Däremot går boken in på djupet på sex olika områden som enligt Larry måste finnas och fungera om din bok ska kunna bli en riktig bestseller. Dessa sex delar är:

  • Tema
  • Koncept
  • Struktur
  • Karaktärer
  • Scenutförande
  • Författarröst
Om du saknar någon av dessa delar, eller utför det undermåligt, så kommer din bok inte att sälja - så tillvida du inte redan är känd, för då säljer dina böcker oavsett.

Larry går så långt att han påstår att du inte ens kommer hitta ett förlag om du brister inom något av dessa sex områden.

Så är det kanske i USA. I Sverige är det många förläggare som inte har en aning om de här sakerna eller medvetet väljer att inte ta hänsyn till dem. Min redaktör på Harlequin tycker i varje fall att det är viktigt och jag är oerhört glad att hon tipsade mig om denna fantastiska bok. För jag vill naturligtvis bli en bestsäljande författare :)

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus
Läs hela inlägget »

Äntligen en riktigt bra romance!

Och det börjar redan på sidan 1 då änkan Silence Hollingbrook står inför den ökända piraten Mickey O'Conner för att förmå honom att ge tillbaka hennes barn.

Vad Elizabeth lyckas med är att skapa en spänning mellan de båda karaktärerna som lyser igenom boksidorna. Deras dialog är rolig och flirtig och får mig att bli nyfiken på boken - trots att det är en romance och alla vet hur en romance slutar.

Boken fortsätter att vara lika bra hela manuset igenom, med undantag för några få passager där vi får följa Silence bror som driver ett barnhem och där miljöbeskrivningarna tynger ned läsupplevelsen.

Jag sa precis att alla vet hur en romance slutar - den här boken är faktiskt annorlunda. Jag vill inte avslöja för mycket, men när jag lade den ifrån mig var det med en sten i hjärtat. Elizabeth har flera sidohistorier som vävs ihop i slutet och det var i en av dessa som slutet inte blev som jag velat. Men kanske hon bara velat öppna upp för nästa bok samma serie? Boken ingår nämligen i serien Maiden Lane, så jag kan ju hoppas.

Innan ni börjar läsa vill jag dock varna: Elisabeth låter piraterna tala med irländsk dialekt. Problemet när man inte har engelska som modersmål är att det stundtals är svårt att förstå vad de säger till varandra när författaren t.ex. stryker alla h:n så att him blir 'im, ändrar my till me och så vidare. Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att tänka på det sättet själv och det är rätt kul. Ay, men!

Jag får tacka Simona Ahrnstedts som tipsade om boken på sin blogg där hon bl.a. delar med sig av romance-tips.

Kram Pia

Boken kan ni köpa här - jag kan tipsa om storpocketformatet med mjuka pärmar som var väldigt behaglig att läsa.
Adlibris vanlig pocket, storpocket
Bokus

Läs hela inlägget »

Devil in Winter är Lisa Kleypas tredje roman i romanserien Wallflowers som handlar om fyra unga kvinnor i 1840-talets London. Just den här handlar om blyga Evie som tvingas gifta sig med den skandalösa Sebastian.

Det är romance rakt igenom, med alla de attribut som sig bör. Förutom då att de får varandra lite väl fort och konflikterna är lite för mesiga ...

Jag köpte boken på inrådan av Simona Ahrnstedt, som lyfte fram den som en av sina favoriter på sin blogg, och hade därför höga förväntningar.

  • Boken skulle vara lättläst - och ja, det var den för att vara på engelska.
  • Den skulle ha en början som drar in en - nej, den var himla trist måste jag erkänna. Det tog ett bra tag innan jag kom in i den.
  • Och sedan var det ju det där att den skulle vara så väldans bra. Njaej. Den gick ju att läsa och jag hade behållning av den stora delar av boken, men jag vet inte om det är för att den är skriven på engelska eller om författaren saknar något när hon skriver, men hon får de flesta scener att bli så tråkiga.

Som scenen där Sebastian ligger för döden och den unga Evie inser att hon älskar honom - den borde ju få mig smäktande tårfylld. Men nej, det var en lång gäsp.

Och jag tror det beror på att Lisa inte låter mig komma innanför skalet på karaktärerna. Jag får ibland - men alltför sällan - följa med in i deras tankar och känsloliv. Det blir istället en lång beskrivning vad de gör och säger, medan känslorna lämnas utanför.

Ni som känner till det här med gestaltning - show don´t tell - vet att man ska få fram vilka personerna är genom deras sätt att vara. Men det finns tillfällen när det som ska vara gestaltning istället blir beskrivning. Jag kan inte säga vad som gör skillnaden - i vissa böcker funkar det, i andra inte. Förhoppningsvis klurar jag ut det någon dag.

Men den här boken var sådan att den stundtals gick mig helt förbi och den förmodade gestaltningen blev bara långa beskrivningar av vad folk gjorde.

Kanske var det avsaknaden av just känslor och tankar som är förklaringen?

Nåväl - en romance är alltid en romance - den är läsvärd oavsett. Så läste ut boken gjorde jag med lätthet. Och jag kan även tänka mig att läsa de andra böckerna i serien - för nog blev jag lite nyfiken på de andra karaktärerna i boken. Men den hamnar inte på min topplista.

Kram Pia

Boken kan du köpa här:
Adlibris
Bokus

Språket är rätt så lättillgängligt - även om det är på engelska.

 

Läs hela inlägget »

Hitta på bloggen

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter