Pias skrivtips: Lyckas ännu mer med din gestaltning

Det absolut viktigaste syftet med gestaltningen är att läsarna ska lära känna dina karaktärer.

Japp, det är därför du gestaltar.

Du hör väl på ordet - gestalta. Kommer från gestalt.

Vad gestaltning handlar om är att få fram personligheten hos dina gestalter. Ju bättre du lyckas, desto bättre gestaltat.

I en riktigt bra gestaltad text behöver du inte skriva ut namnet på den som har perspektivet. Dina läsare vet det ändå. Och DET är vad som är syftet med gestaltning.

I förra blogginlägget lovade jag er exempel på bra gestaltning. Det var tack vare Jenny Rognebys fantastiska gestaltning som gjorde att jag läste hennes deckare Leona, trots att jag normalt inte är mycket för deckare:

Själv satt jag bara tyst. Försökte fokusera på något annat än mötesbordet, men blicken sögs ändå dit. Ner mot de ojämna springorna som ilsket separerade tolv mindre bord som någon försökt sammanföra till ett enda stort. Nivåskillnaderna på flera millimeter var iögonfallande. På fler än fyra ställen stack dessutom den ena bordsskivan ut minst fyra millimeter i förhållande till bordet bredvid. Mycket irriterande. Kollegorna knorrade över att rummet var syrefattigt utan att ens lägga märke till springorna och ojämnheterna i bordsformationen. 
Men jag sa inget.
Det var bäst så.

Som ni märker handlar det här stycket inte om hur det ser ut i rummet, även om det är en enda lång miljöbeskrivning. Det handlar om vem Leona är som person och att hon inte passar in, är en udda fågel bland alla andra utredare.

Notera hur smart Jenny Rogneby använder sig av miljön för att gestalta sin huvudkaraktär Leona. Det är så ni ska använda er av miljöbesrivningar. Jag återkommer till det i ett annat blogginlägg.

Om du tycker att det är svårt med gestaltning beror det troligen på att du har missat syftet med gestaltningen.

Jag skrev i förra blogginlägget att läsarna har lättare att bli en del av berättelsen om du gestaltar och det är också sant. Men skälet att de blir det beror på att de blir dina karaktärer. De ser berättelsen från dina karaktärers ögon, de upplever historien genom dina karaktärer.

För att lyckas måste du bli dina karaktärer.

Nåja, inte alla - det räcker med dina huvudkaraktärer och dem som har perspektivet. Läs mer om perspektiv i mitt blogginlägg Perspektiv och berättare.

Hur gör du då för att bli dina karaktärer?
 

(Om du undrar varför jag skriver knep 5 så beror det på att jag fortsätter med knepen från det förra blogginlägget om gestaltning - Pias skrivtips: Lyckas med din gestaltning.)

För att lyckas med din gestaltning måste känna dina karaktärer på djupet.

Nu pratar jag inte ytliga saker som hur de ser ut och hur de går klädda, utan deras personligheter.

Ålder och yrke har naturligtvis också betydelse. 

Det är väldigt stor skillnad på en fyraåring och en fyrtioåring, på en börsmäklare och en busschaufför. Sådant ska du naturligtvis också veta eftersom erfarenhet och livsval formar oss som personer. Det ingår när jag säger att du måste förstå dina karaktärer på djupet.

Och så naturligtvis deras personliga egenskaper, deras mål och drivkrafter, deras sätt att se och tolka världen, dra slutsatser och tackla problem. Allt sådant måste du känna till om dina kraktärer.

Jag kommer att skriva ett annat blogginlägg om karaktärer där du får tips om vilka frågor du bör besvara för att lära känna dina karaktärer på djupet. Håll utkik här i bloggen.
 

När du skriver ska du se världen från dina karaktärers perspektiv.

Du kan välja på ett förstapersonsperspektiv (jag) eller tredjepersonsperspektiv (han, hon, den/det). Läs mer i blogginlägget Perspektiv och berättare.

Andrapersonsperspektivet, tänker du kanske, funkar inte det? Nej. Jag kan ju inte veta vad du tänker eller registrerar. Skippa duet. I varje fall nu när vi diskuterar gestaltning :)

För att lyckas med din gestaltning är det viktigt att du går in i den karaktär som för närvarande har perspektivet och endast registrerar sådant som denna karaktär skulle registrera. Med registrera menar jag ser, hör, tänker, känner, luktar och smakar.

Din karaktär kan naturligtvis inte heller göra eller säga något som inte ligger i linje med hens personlighet. 

Du ska alltså se världen genom andras ögon - dina karaktärers ögon.

För att veta vad din karaktär registrerar, gör och säger måste du känna din karaktär på djupet. Därav så oerhört viktigt att du vilka dina karaktärer är som personer.

Om du skriver om en tjej som är totalt ointresserad av inredning kan du t.ex. inte låta henne registrera hur det ser ut i det rum hon stiger in i. Det bryr hon blanka fan i, för att uttrycka mig krasst. Den modeintresserade killen däremot lägger omedelbart märke till om hans kollega bytt slips. Han kommenterar det troligen. Om den nu inte är så ful att han spyr över den och han är en städad typ som aldrig skulle säga något som sårar. Och just att han kommenterar en slips, som ingen annan än han skulle lägga märke till, visar ju vem han är som person - eller hur?

Vips har du gestaltat utan att ens tänka på det. :)

Nja, så enkelt är det kanske inte riktigt. Du måste fortfarande ha skrivit saker som visar vem din karaktär är som person. Att bara skriva att hen går in och sätter sig vid bordet gör inte knepet. Men kommer hen insnubblandes fem minuter för sent blir det betydligt mer intressant. Under förutsättning då att din karaktär brukar komma för sent, eller aldrig kommer för sent och detta är ett undantag. Besvara den frågan genom att visa vad din karaktär gör när hen kommer in i rummet. Då har du gestaltat.
 

Ska du lyckas med din gestaltning får du som författare inte kommentera eller förtydliga saker för läsarna. Du måste hålla dig utanför berättelsen, vara så osynlig du bara kan. Läs mer i blogginlägget Perspektiv och berättare.

Håll tyst, helt enkelt.

Det betyder att du inte kan gå in och lägga till saker i berättelsen som den som har perspektivet aldrig skulle registrera, säga eller göra.

T.ex. kan du inte börja med en lång bakgrundsbeskrivning om personen det handlar om, för hur troligt är det på en skala att din karaktär skulle gå runt och tänka: Det hela började när jag var fem år gammal ...

Nej, sådär tänker inte folk om man inte planerar att skriva sin självbiografi.

Dessutom finns det ingen gestaltning alls i en återberättande bakgrundstext av det här slaget. Och det är ju gestaltning vi pratar om här.

Inte heller kan du förklara hur din karaktär ser ut. För hur många tänker: Jag har råttfärgat, burrigt hår, går klädd i mjukisbyxor, en urblekt t-shirt och jympadojor. 

Åter igen är detta exempel på en berättande, inte gestaltande text.

På sin höjd tänker man: Fan vad mitt hår är risigt, jag får inte glömma att boka en tid hos frissan.

Märker du skillnaden?

Du ska inte ens lägga till små kommentarer i texten som "tänkte han" för det är berättarrösten som gör sig synlig. 

Skriv ut tanken, punkt slut. Det räcker. Inga förtydliganden från författaren att det var han som tänkte, det fattar faktiskt läsarna ändå. Du behöver inte ens kursivera tanken. Bara kör på och lita på att läsarna hänger med.

Och naturligtvis kan du inte lägga till kommentarer som: Om han vetat vad som skulle hända hade han aldrig gått på den där festen.

Sätt munkavle på den där berättarrösten, oavsett hur bra cliffhanger det än är. I varje fall om du vill bli en fena på gestaltning.

Som jag skrev i förra blogginlägget om gestaltning väljer du i slutändan vilken nivå du vill lägga dig på. Men nu - när du övar på att lyckas ännu bättre med din gestaltning - stryker du berättarrösten helt och hållet.
 

Det här knepet har jag lånat från Lennart Guldbrandsson, som för övrigt har en väldigt bra blogg som heter Element X.

Lennart skriver: Det är lätt att tänka sig att gestaltning handlar om att beskriva saker, personer, djur, miljöer, byggnader och annat konkret, men bra gestaltning handlar ofta om att visa förändring och processer. Använd fortfarande sinnesintrycken och känslorna för att få fram förändringarna: ”det blev kallare” eller ”hennes hand hade blivit skrovlig och stark sedan vi träffades senast”.

Jag tycker det är ett oerhört bra tips. Framför allt handlar gestaltning inte alls om att beskriva saker utan att visa. Det som följer nedan är för övrigt helt och hållet mina egna tankar, så förlåt Lennart om jag misstolkat dig ;)

Åter igen handlar det om vad dina karaktärer reagerar på.

Tänk efter själv - du reagerar på att det är kallt när du kliver ut genom dörren, eller när du stått vid busshållplatsen så länge att du börjar frysa. Det kan ha varit lika kallt hela tiden, men det är när du upplever en förändring som du reagerar på kylan. 

Samma sak gäller en person som kommer hem till sin bostad. Inte tänker hen: Jag lägger märke till den bruna soffan som står i hörnet. Knappast om hen bor i huset och det såg ut så när hen lämnade bostaden.

Den enda gång man reagerar på hur det ser ut är om det skett en förändring. T.ex. att soffan var brun när man gick hemifrån men är vit när man kommer hem. DÅ reagear man.

Eller om ett modemagasin ringer och frågar om de får göra ett hemma-hos-reportage i ditt hem. Då lovar jag dig att du ser varenda liten skavank som finns. Men så har det också skett en förändring i ditt sätt att se ditt hem. Plötsligt måste det duga för ett modemagasin.
 

Åter igen ett bra tips från Lennart Guldbrandsson som skriver bloggen Element X.

Lennart skriver: En ännu större metod att gestalta handlar om att skapa historier, d.v.s. situationer, anekdoter och skeenden som närmast tvingar läsaren att uppleva det du vill få fram på ett särskilt sätt. Du kan hitta rätt adjektiv och substantiv och verb, men ingenting slår en hel scen som illustrerar det du vill säga.

Lennart har helt rätt, även om jag skulle stryka det där om att hitta rätt adjektiv ;)

Jag lägger till mina egna tankar och säger: Tänk stort när du ska gestalta.

Du kan faktiskt ha hela scener vars huvudsyfte är att få läsarna att lära känna din karaktär. Förvisso är det bra om de samtidigt driver berättelsen framåt. Jag tycker ju att alla scener ska driva berättelsen framåt.

Det finns egentligen bara tre bra skäl till att ha med en scen:

• droppa viktig information som behövs för fortsättningen,
• driva storyn framåt,
• eller sätta karaktärerna.

Jag kommer berätta mer om hur du bygger upp scener i ett annat blogginlägg.

Tanken med att tänka stort är att du kan ha med hela scener vars syfte är att säga något om din karaktär. Faktum är att du kan använda hela boken till att bygga upp vem din karaktär är, så länge du fortfarande har en story och ett bra driv och struktur i berättelsen - annars lär du nog tappa läsare. ;)

Som sagt, jag återkommer till scener i ett annat blogginlägg. 

Lennart har med ett exempel från filmen Men in Black. Ni minns kanske scenen där Will Smith är inbjuden att göra några hemliga tester? Alla skjuter hej vilt på monster, men han avlossar ett enda skott och det är mot den lilla flickan (i papp, om du inte sett filmen). Hela scenen är till för att visa att James tänker utanför boxen och är bäst lämpad att bli hemlig agent. Ett ypperligt exempel som visar hur ni kan jobba med hela scener för att gestalta en karaktär.
 

Jag lånar en tredje grej från Lennart. Den om att du ska utvidga världen för läsarna genom att utnyttja research och använda dig av detaljer.

Lennart skriver: En metod att undvika det parodiska eller klichéartade är att visa att världen innehåller mer än vad läsaren kanske först tänkt. Visa att Hawaii inte bara har palmer och vågor utan – ja, vadå? Det är här researchen kommer in. Om du inte har gjort din research är det svårt att gestalta ordentligt. Och när du har gjort din research är det mycket lättare att hitta de där sinnesintrycken och känslorna. Vad finns det för grejer som bara den som varit där eller varit med om grejen skulle erfara? På vilket sätt blir läsarens värld större?

Det är möjligt jag förvanskar Lennart tips när jag säger att det är detaljerna som gör det, men det är i varje fall mitt knep till dig: Tänk smått.

För att lyckas fånga detaljerna, måste du känna din värld. För att känna din värld måste du ha gjort din research. 

Säg att du ska skriva en scen som utspelar sig på ett tradinggolv. Då kan det vara bra att du varit på en mäklarfirma så att du vet vad folk jobbar med på handlargolvet, hur det är möblerat, hur det doftar, hur det låter, hur folk är klädda, vad de säger, hur de säger det och allt som sägs mellan raderna, om jargongen är hjärtlig eller rå, hur det känns och hur du mår.

• För det är genom de små detaljerna som du får fram nyanserna i dina karaktärer.
• Det är genom nyanserna som dina karaktärer blir riktigt trovärdiga.
• Och det är när dina karaktärer blir riktigt trovärdiga som du lyckats med din gestaltning.

Men överdriv inte.

Det är inte meningen att du ska spotta ut dig information och detaljer som en fackbok. Ibland kan din research sluta i ett enda futtigt ord. Men det ordet säger allt som behövs sägas.

Bäst jag återkommer till research i ett annat blogginlägg, för det kan lätt bli fel om du har med för mycket. ;)

Jag hade hoppats kunna avsluta med ytterligare ett exempel på bra gestaltning. Själv kan jag inte tänka mig någon bättre lämpad författare än Alexandra Wiik. Alla som varit aktiva på sajten Kapitel1 vet precis vad jag talar om. Förhoppningsvis får jag hennes tillåtelse att dela med mig av något hon skrivit. Hon skulle tänka på saken.

Lycka till nu mer din gestaltning.

Kram Pia