Pias skrivtips: Hur skriver du andlöst spännande?

För att förstå vad som gör en berättelse spännande måste du först förstå vad spänning är för något.

Biljakter i sig är inte spänning, inte heller bomber som sprängs eller faror som lurar i mörket. Faktum är att du kan ha massor av sådana scener med i din bok och den är ändå inte ett dugg spännande.

Nej, spänning handlar om att du som författare lockar dina läsares nyfikenhet, att du bygger upp en förväntan och får dina läsare att vilja veta hur det ska gå så hett att de bara måste läsa vidare.

Såhär definieras dramaturgisk spänning enligt Wikipedia: 

Spänning är en känsla av lustfylld fascination och förväntan blandad med oro, spänning och ångest som förvandlas till en oförutsägbar och medryckande källa till underhållning. 

Det spelar alltså ingen roll vad din bok handlar om - rätt uppbyggt kan allting bli spännande.

Men hur gör du då för att bygga upp spänningen i en berättelse?
 

Att bygga upp spänning är en samverkan av en rad faktorer och det jag säger nedan är mina egna tankar baserade på allt jag läst om skrivande i kombination med egna erfarenheter. Du som följt mina tidigare blogginlägg kommer säkert känna igen dig.

Åtta tips för hur du skapar spänning i en berättelse:

1. Låt berättelsen handla om någon specifik
2. Få dina läsare att bry sig
3. Trappa upp hindren
4. Skapa förväntningar
5. Låt A komma före B
6. Väck läsarnas känslor
7. Växla tempot
8. Gestalta

Jag läste ett så bra exempel i en av alla skrivarhandböcker, men tyvärr minns jag inte vilken. Tydligen ska exemplet vara taget ur verkligheten och jag sammanfattar det här utifrån mitt eget minne. 

En filmproducent i Hollywood fick ett actionmanus framför sig som började med en hetsig biljakt och massa coola specialeffekter. Filmproducenten lade ifrån sig manuset totald oberörd. Författaren frågade: Gillade du inte manuset? Filmproducenten svarade: Du har missat det mestväsentliga - du har missat vem som sitter bakom ratten.

Vill du skapa spänning måste din berättelse handla om någon.

Vad spelar en hetsig biljakt för roll om vi inte vet vem som sitter bakom ratten? Hur ska vi bli engagerade och tycka det är spännande om vi inte bryr oss om den som blir jagad? Inte alls, visar det sig. En biljakt blir aldrig spännande om vi inte bryr oss vad som händer med den som sitter i bilen.

Det första du måste göra för att skapa spänning är alltså att låta din berättelse handla om någon. Men denna någon får inte vara vem som helst, denna någon måste vara specifik, skriver Lisa Cron i sin bok Wired for story.

Det är när vi är ospecifika om vem det handlar om som människor inte berörs av deras historia. Det kan stå att flera tusen människor omkommit på Medelhavet de senaste åren och vi tänker att det är mycket och bläddrar vidare. Men är det en bild på den treåriga Aylan i röd tröja som spolats i land på en sandstrand går det rakt in i hjärtat på oss.

Var specifik om vem det handlar om.

Det är inte vilken ung man som helst som kör bilen, det är den tjugoåriga, arbetslösa Dogge som drömmer om att bli polis.
 

Men det räcker inte att vara specifik om vem det handlar om för att skapa spänning i berättelsen - du måste få dina läsare att bry sig om din huvudperson. Och med det menar jag inte att de måste gilla din huvudperson - men de måste förstå vad hen har för mål, vad det är som driver henne/honom att agera som hen gör och varför det är viktigt för henne/honom.

När Dogge var femton blev han rånad av två äldre killar. Hans polare sa åt honom att glömma händelsen, men så ringde polisen och sa att de hittat hans plånbok. Polisen lyssnade, de förstod, något som Dogge aldrig upplevt tidigare. Sedan dess har han drömt om att bli polis. Hans polare skrattar åt honom, föräldrarna säger att han skämmer ut släkten som har sådana tankar. Men Dogger ger sig inte, det är polis han vill bli - han ska visa dem att de har fel och att man ska lita på polisen. När något händer ska man polisanmäla, inte tysta ned allting som när han syrra blev våldtagen. Då hade de där förövarna inte gått fria, då hade de suttit bakom lås och bom. Kvinnor måste skyddas från sådana män. När han blir polis ska han ta fast våldtäktsmännen och rensa kvarteret på ohederligt slödder.

Jag tror att du vid det här laget förstår Dogges drivkrafter och mål, du förstår varför det är så viktigt för honom att bli polis. Troligtvis vill du vid det här laget att Dogge ska nå sitt mål. Du har redan börjat heja på Dogge och är nyfiken på om han kommer lyckas. Har jag rätt?

Oavsett om mitt exempel fängslade dig eller inte måste du få dina läsare att bry sig och det gör du genom att:

1. Visa vad din huvudperson har för mål, vad hen vill.
2. Visa att det står något viktigt på spel om hen inte når sitt mål.
3. Visa att målet är viktigt för din huvudperson.
4. Visa varför det är viktigt.

Läs gärna mer i mina blogginlägg:
Varför är målet så viktigt
Hur en bok bör skrivas
 

Nu har du fått dina läsare att bry sig om din huvudperson, men det är fortfarande inte spännande, eller hur?

För att det ska bli spännande måste du kasta in ett hinder som gör att din huvudperson inte kan nå sitt mål.

Dogge skickar in sin ansökan till Polishögskolan och väntar andäktigt. När antagningsbrevet dimper ned i brevlådan kastar han sig över det. Han viker brevet i de perforerade kanterna, så tvekar han, drar ett djupt andetag. Vågar han? Dogge tar mod till sig och river av perforeringarna, stirrar på beskedet: Ej antagen, står det. Dogge ligger långt ned på reservlistan. Hans betyg räcker inte på långa när till för att han ska bli antagen. Han sjunker ihop på stolen. Vad ska han göra nu?

Okej, det här är basic - om Dogge kommit in på Polishögskolan hade berättelsen slutat här. Att Dogge inte kom in kan bli en spännande scen om den byggs upp på rätt sätt - hur man gör det återkommer jag till nedan.

Det jag ville visa med exemplet är att det måste finnas hinder om du ska få berättelsen spännande, men det räcker inte med hinder i sig för att skapa andlös spänning. Knepet är att trappa upp hindren så de blir värre och värre - på så vis trappar du även spänningen i berättelsen tills dina läsare är så spända på hur det ska sluta att de till och med glömmer att andas.

När jag säger trappa upp hindren menar jag inte att du ska kasta in nya hinder vilka som helst. Det funkar inte att kasta in coola actionscener om dessa scener inte har något med din berättelse att göra. För att det ska bli spännande måste det som sker hindra din huvudperson från att nå sitt mål. Hindret måste alltid stå mellan dina karaktärer och deras mål.

Dogges mål är att bli polis så han kan sätta systerns våldtäktsmän bakom lås och bok och återställa ordningen i kvarteret där han bor. Tyvärr har Dogge fått avslag på sin ansökan till polishögskolan, men det är inte kört för det finns en möjlighet att han kommer in via kvotering. Ett grundläggande krav är dock att han sköter sig och inte hamnar i polisens register. Det torde inte vara några problem för Dogge har alltid varit skötsam.

Skötsamheten är bra för det gör att du som läsare gillar Dogge, men samtidigt ställer skötsamheten till problem - hur ska det bli spännande om Dogge aldrig gör något fel? 

Det absolut vanligaste problemet outgivna författare gör - i varje fall i de manus jag har lektörsläst - är att det går för enkelt för karaktärerna att få det de vill ha. När saker går för enkelt blir det inte det minsta spännande. Det måste vara svårt att nå målet - svårt både i form av yttre hinder såsom inre dubier.

Du måste alltså trappa upp hindret:

Dogge tar de ströjobb han kan få. De ger inte mycket, han har bara kunnat tanka fjärdedels tank i bilen, när hans kusin säger sig ha ett jobb till honom: Han ska levera ett paket till en kund. Dogge kör och kör, sneglar på tanken som är på väg att sina, men det löser sig nog - hans kusin lovade att han skulle få pengarna direkt vi leverans och då kan han tanka upp bilen. Adressen visar sig leda till en mörk bakgata i getthot. Där väntar en man i svart läderrock. Mannen tar emot paketet, öppnar det och smakar på det vita pulvret. Han nickar och lämnar över en tjock sedelbunt till Dogge som inser vad det är han har levererat. Dogge tänker inte, han agerar på ren instinkt; han rycker till sig paketet och kastar sig in i bilen. Mannen i läderrock ropar något och två biffiga karlar hoppar upp på varsin motorcykel och sätter iväg efter Dogge som trampar gasen i botten.

Det är nu som biljakten blir spännande - nu när vi vet följande:

1. Vi vet vem det är som kör bilen.
2. Vi har varit specifika om vem Dogge är.
3. Vi vet vad Dogge har för mål.
4. Vi vet varför målet är viktigt för Dogge.
5. Vi som läsare har börjat bry dig om Dogge och vill att han ska nå sitt mål.
5. Då kastar författaren in ett rejält hinder som riskerar att sabba alltsammans.

Du som läsare hejar redan på Dogge, du vill att han ska nå sitt mål. Du inser att om Dogge åker fast för att ha sålt knark kanske han aldrig kan bli polis. Det är ett rejält hinder. Dessutom har han flera farliga förbrytare efter sig som tror att han lurat dem på knarkpengar - får de tag i Dogge kanske de dödar honom.

Det står rejält mycket på spel för Dogge just nu - det är faktiskt en fråga om liv och död. Hur ska Dogge klara sig undan det här dilemmat?
 

Biljakten har inte ens börjat, men det är redan spännande - eller hur?

Skälet är att vi byggt upp våra förväntningar. Våra hjärnor är så intelligenta att de kopplar ihop saker. Vi har redan klurat ut Dogge riskerar förlora biljakten. Han har knappt någon bensin kvar i bilen och två muskelknuttar på motorcyklar efter sig och det vet ju alla att motorcyklar är snabbare än bilar och tar sig fram överallt. Och det fattar vi ju vad som kan hända när de hinner ikapp honom ...

För att vara riktigt säker på att dina läsare vet de här grundläggande sakerna har du redan hintat om att det är såhär tidigare i berättelsen:

Du minns säkert att Dogges syster blev våldtagen (våldtäkt exempel1). Detta följer du upp genom att låta några ungdomar köra ikapp på gatan där Dogge bor. Motorcyklisten vinner överlägset över bilen (motorcykel snabbare ä bil exempel 1), men väl i mål upptäcks en ung tjej  som ligger livlös i diket. På hennes skändade kropp har någon skrivit med  svart tuschpenna: Dö din crack-hora, ingen lurar mig på pengar! Kvinnan har uppenbarligen blivit våldtagen innan hon mördades (våldtäkt exempel 2, knark exempel 1). Ingen ringer polisen utom Dogge (exempel på karaktärsdrag). För att ytterligare förstärka att motorcyklar kör snabbare än bilar låter du några motorcyklar köra om Dogge när han ska leverera paketet, en bit efteråt kommer en polisbil som uppenbarligen inte har en chans att hänga med (motorcykel snabbare än bilar exempel 2). 

Nu har du hintat en massa saker både en och två gånger. En tumregel är att alla goda ting äro tre:

• Ge två exempel på hur illa det kan gå innan du låter din huvudperson göra samma sak.
• Dina läsare kopplar samman de tidigare händelserna och drar slutsatsen att det bara kan gå på ett sätt och sitter därför som på nålar.
• Alla goda ting är tre är ett mycket bra knep om du vill bygga upp förväntningarna.

Det intressanta med hinder är att de fungerar även i förebyggande syfte - din huvudperson behöver inte ens ha råkat ut för hindret: Bara det att vi läsare vet att det finns ett hinder gör scenen spännande.

Du har säkert läst böcker eller sett filmer där mördaren gömmer sig i mörkret. Huvudpersonen vet inte om det utan travar olyckligt ovetandes rakt mot fällan, men vi läsare vet om vad som väntar och det kan vara olidligt spännande trots att det enda din huvudperson gör är att gå.

Jag minns en film som jag såg när jag var liten - redan på den tiden var jag nattmänniska och tv-apparaterna på den tiden gick inte att pausa, så ville mina föräldrar se på film och jag vägrade sova hade de inget annat val än att låta mig se filmen ihop med dem. Jag såg mängder med filmer jag inte borde ha sett, det här är dock inte en av dem - denna film minns jag med värme.

Filmen utspelade sig på en teater där det skulle vara en tv-sänd talangjakt. En mördare hotade med att slå till under talangjakten, men polisen visste inte vem som var det tilltänkta offret och vem som var mördaren - bara att någon bland alla dem som skulle ställa upp i talangjakten eller som jobbade med produktionen var mördaren.

Snacka om spännande film. Jag, mamma och pappa satt och bet våra naglar av rädsla för att mördaren skulle slå till och ju längre filmen led desto mer började vi bry oss om dem som var med. Tänk om det var den där snälla damen som blev mördad eller den där unga killen? Nej, vad trist om någon av dem dog. Ja, men vem är mördaren? Är det hon, eller kankse han? Gissningarna haglade. 

Filmen levererades med en oväntad twist som gör att jag än idag minns den: Mördaren dök aldrig upp. Ingen dog, ingen greps. 

Med andra ord fanns det inte en enda läskig scen i hela filmen. Det göts inte så mycket som en droppe blod. Ändå var filmen något av det mest spännande jag sett. Och nej, jag minns inte vad filmen heter. Jag önskar att jag hade för det hade varit kul att se om den. 

Det är som sagt våra förväntningar som gör det hela spännande, inte vad som verkligen sker. Det hänger alltså inte på actionscenen om det blir spännande, det hänger på hur väl författaren lyckats bygga upp läsarnas förväntningar.

Förväntningarna bygger du upp redan från början. Hinta redan i bokens inledande stycke att det finns något huvudpersonen väldigt gärna vill ha, men som det är svårt att få och att det inte alls är självklart att hen lyckas.

Under berättelsens gång planterar du ledtrådar som det här med att Dogge inte har råd att tanka bilen full och att bensinen nu håller på att ta slut. Bara det gör ju biljakten ännu mer spännande, för det kan ju vem som helst klura ut att bensinen inte kommer räcka och vad händer då?

Besvara inte alla frågor direkt när de ställs utan låt läsarna själva dra slutsatser och skapa sina egna förväntningar. Obesvarade frågor väcker dina läsares nyfikenhet, framför allt om utgången är osäker och dina läsare triggas till att klura ut gåtan innan du som författare avslöjar slutet. 

Naturligtvis får det inte vara uppenbart hur boken slutar för då blir det inte det minsta spännande. Catrine Tollström förklarar det så bra i sin bok Fängsla dina läsare. Såhär skriver hon: 

Avgörande för att skapa spänning är att bygga in osäkerhet i berättelsen.

Det får alltså inte vara solklart hur saker och ting kommer att sluta. Till och med i något så positivt som i en kärleksscen måste det finnas smolk i glädjebägaren - det måste alltid finnas någonting som får läsarna att tvivla på hur det hela kommer att gå: Menar han verkligen allvar när han säger att han älskar henne?

Catrine Tollström ger många bra tips om hur du kan jobba med undertext, subtila antydningar och planteringar för att du ska skapa osäkerhet i berättelsen. Hon har en hel idébank för hur du skriver spännande som jag inte tänker ta upp här. Istället rekommenderar jag hennes bok Fängsla dina läsare.
 

En annan viktig grej är att saker och ting inte får hände i vilken kaosartad ordning som helst om du vill bygga upp spänning, nej allt måste ske enligt en tydlig kausalitet, det vill säga orsak och verkan: 

A kommer före B som kommer före C. 

Du ska helt enkelt berätta saker i den ordning de sker. Börja alltid med orsaken och avsluta med verkan. På så vis hänger läsarna med och kan dra sina egna slutsatser om vad som kommer att hända.

Läsare älskar nämligen att försöka klura ut saker och då blir din berättelse automatiskt spännande. Undrar om jag har rätt? tänker läsarna och bara måste vända blad för att få veta svaret.

I en riktigt bra berättelse har läsarna aldrig rätt, där blir de lurade gång på gång. Vissa författare försöker dock lura sina läsare genom att säga B före A i tron att berättelsen då blir mer spännande, men hur kul är det att få veta vad som sker innan man fått veta varför det sker?

Jämför två följande exempel och fråga dig vilket av dem du tycker är mest spännande.

Exempel 1 - rak kausalitet (A kommer före B):

Han skulle visa Fred att han också kunde. Barney valde ut ett bowlingklot med stora hål. Den här gången skulle hans fingrar inte fastna.
”Det känns som det blir en strike.”
”Vinnare håller munnen stängd”, svarade Fred och lutade sig bakåt i fåföljen. Den stora foten trummade mot golvet.
Barney vände ryggen åt sin vän och vägde klotet i handen. Det var tungt, men han var stark. Fingrarna hade fritt spelrum inne i hålen. Bra!
Han fäste blicken mot målet, måttade. Svingade armen bakåt. Klotet gled mot fingrarna, greppet blev lösare och lösare.
”Oops!”
Klotet gled av handen. Han vred sig om, såg klotet fara upp i luften, vända och ramla nedåt. Rakt mot Freds fot. Han knep igen ögonen men öppnade dem lika snabbt.
”Oajajajaj!” Fred skrek i högan skyn och for upp från fåtöljen.
Barney satte handen mot munnen. Vad hade han nu ställt till med?

Exempel 2 - omvänd kausalitet (B kommer före A):

Bowlingklotet gled av Barneys fingrar och landade rakt på Freds fot. Åh nej, tänkte Barney, jag skulle inte ha tagit ett klot med så stora hål.
 

Låt oss gå tillbaka till Dogge. Du har redan fått veta följande:

• Dogge vill bli polis för att sätta dit dem som våldtog hans syster.
• Dogge får inte hamna i polisens register för då kan han aldrig bli polis.
• En ung kvinna har hittats död med orden: Dö din crackhora - ingen lurar mig på pengar.
• Dogge får ett uppdrag att överlämna ett paket.
• På vägen dit blir han omkörd av några motorcyklister. Långt efteråt kommer en polisbil i hög fart.
• Bensinen börjar sina i Dogges tank.
• När Dogge lämnar över paketet till mannen i läderrock inser han att det innehåller knark.
• Dogge rycker till sig paketet och flyr.

Din hjärna är säkert i full gång med att lägga ihop alla detaljer. Vi människor har en fantastisk förmåga att koppla samman saker och dra slutsatser.

Förutom de sakerna vi redan pratat om tänker du kanske:

• Åh nej, bara inte Dogge blir fast med knark då når han aldrig sitt mål att bli polis. 
• Undrar om mannen i läderrock är samma person som mördat den unga kvinnan och våldtagit Dogges syster?

Genast blir du nyfiken på att få veta mer. Har du rätt i dina misstankar? Kommer Dogge också lägga ihop de här detaljerna. Och framför allt - kommer han lyckas bura in dem som våldtog hans syster?

Alla de här frågorna gör fortsättningen på berättelsen spännande. Om du valt att berätta det här i fel ordning skulle du inte ha de här förväntningarna och inte heller uppleva samma spänning i läsningen.
 

Något som är A och O om du ska lyckas skapa andlös spänning är att du väcker läsarnas känslor. Om de inte känner något kommer de inte tycka att det är ett dugg spännande. 

Men hur gör du då för att väcka läsarnas känslor? 

Använd dig av dina karaktärer, är mitt råd, både din huvudperson och dina bikaraktärer. Låt bokens karaktärer uppleva känslor, visa känslor och beröras av känslor. Det är när vi ser karaktärerna i boken reagera känslomässigt på det som händer som vi också reagerar känslomässigt på det som händer.

Läs gärna mer i mina blogginlägg:
Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen
Vad kan vi lära oss av Döda poeters sällskap, del 5?

Ett vanligt misstag författare som skriver actionscener gör är att fokusera all kraft på coola specialeffekter. Det är bomber som sprängs, blod som sprutar och folk som dör. Det händer så mycket hela tiden att författaren har fullt upp att förklara allt yttre som sker och glömmer bort att gestalta huvudpersonens känslor. För att göra det ännu värre är huvudpersonen ofta en tuffing som varit med om det mesta och som oberörd går rakt genom minfältet medan kulorna viner kring hans öron.

Vi läsare känner ingenting alls. Om inte bokens karaktärer tycker scenen är läskig, hur ska vi göra det?

Jag läser de där scenerna med en enda stor gäspning. I min värld kan det inte bli tråkigare än såhär i en bok. Det är betydligt mer spännande att läsa om kärleksparet där tjejen kommer på killen med att kyssa en annan och hela hennes värld rasar samman, för i kärleksromaner ligger en stor del av fokuset på att förmedla karaktärernas känslor.

Naturligtvis har vi olika preferenser, men oavsett om du går igång på storstilade actionscener eller kärlekstrubbel är mitt råd att använda dig av dina karaktärers känsloregister.

En mina briserar några meter framför Alex och hans vän faller död till marken.

Som läsare reagerar du troligen inte ens över att personen dör. Det krävs något mer än en hemsk död för att väcka läsarnas känslor. Det krävs att någon annan i berättelsen reagerar känslomässigt på det som hänt för att du ska känna något.

Alex stannar och drar efter andan, händerna börjar skaka, sedan armarna, han andas fortare och fortare. Han lyfter foten, tvekar. Vad fan! Alex sväljer, blundar, sätter tårna mot marken. Försiktigt  flyttar han över tyngden på foten, öppnar ögonen, andas ut. Han når Ian, vänder honom om. Ögonen stirrar på honom, munnen gapar, blodet droppar ur ett stort hål i magen. Åh, herre gud, han är död. Hans bästa vän är död. DÖD! Alex vänder bort blicken, skakar på huvudet. Ögonen tåras. Han biter ihop käkarna. Det skulle inte sluta så här. Han lägger händerna över Ians ögon, sluter ögonlocken. Så reser han sig upp, stirrar stint framåt. Han måste klara det! För Ians skull måste han vidare.

De där pauserna gör så oerhört mycket för din berättelse. De ger dina karaktärer liv, gör dem mänskliga och framför allt ger det dig en möjlighet att beröra dina läsares känslor.
 

Ett vanligt missförstånd är att högt tempo automatiskt gör scenen spännande. Det stämmer inte.

Det är ett varierande tempo som gör din berättelse spännande. Precis som ett lågt tempo under lång tid tröttar ut läsarna kommer ett högt tempo under lång tid att trötta ut läsarna.

Knepet är alltså att variera tempot. 

I stunder av action drar du upp tempot, men då och då måste din huvudperson få en andningspaus där hen får tid att reagera på det som precis hänt och smida nya planer. I dessa adningspauser drar du ned på tempot och låter dina läsare smälta det som hänt.

Du vill nämligen väcka dina läsares känslor och få dina läsare att dra slutsatser om vad som komma skall. Som jag sa ovan är det förväntningarna som skapar spänningen, inte det som verkligen sker. Alltså måste du ge dina läsare tid att dra slutsatser och bygga upp förväntningarna.

En tumregel är att du ökar tempot varje gång dina karaktärer agerar (gör något aktivt). Sedan tar du en paus när tempot går ned och dina karaktärer får tid att reflektera över det som hänt och smida nya planer. När planen är smidd agerar dina karaktärer på nytt och då kör du igång med högt tempo igen.

Om du lyckas riktigt bra svallar känslorna över hos dina läsare och därtill överraskar du dem så det de trodde skulle inträffa inte alls sker. Det är så du skapar minnesvärda twister som filmen jag berättade om ovan.

Läs gärna mer i mitt blogginlägg:
Öka drivet med rätt pacing
Så skapar du en bra twist
Lär dig från stand up
 

Jag har nu gett dig en massa knep för hur du bygger in spänning i din berättelse, men en sak har jag ännu inte berört - nämligen det här med gestaltning.

Det jag har gjort ovan är att sammanfatta och förklara, lite grann är gestaltat men inte mycket. Jag ville ge dig några snabba exempel och fuskade därför med gestaltningen. Det kan bli rätt spännande ändå, men inte närmelsevis lika bra som om du gestaltar.

Jag har skrivit många inlägg om hur du gestaltar så jag går inte in på det här, men gestaltning är handlar om att du visar läsarna så de drar sina egna slutsatser.

Det bästa är om du lyckas få läsarna att bli Dogge. När deras puls är lika hög som Dogges puls, då har du lyckats som författare.

Lisa Cron skrev i sin bok Wired for story att när du läser en riktigt bra bok händer exakt samma saker i din hjärna som om du upplevt händelserna på riktigt. DET DU! 

Läs gärna mer om gestaltning i mina blogginlägg:
Gestaltning i praktiken
Lyckas med din gestaltning
Lyckas ännu mer med din gestaltning
Varför ska man gestalta?
Miljöbeskrivningar som funkar
Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen
Skriv dialog

När du skriver din egen bok ska du inte sammanfatta och inte förklara - då ska du dramatisera scenen genom att gestalta det som sker.
 

Nu har jag tagit exemplet med en biljakt och det är kanske inte så konstigt att biljakten är spännande, tänker du.

Men vänta lite nu - har jag ens visat dig biljakten? Nej, det har jag inte. Jag visade dig vad som ledde fram till biljakten. 

Det jag skriver ovan är universellt: Det funkar för alla berättelser.

Du kan ersätta Dogge med Lisa som drömmer om att gifta sig. Det spelar ingen roll.

• Det viktiga är att du bygger upp berättelsen så att läsarna hejar på din huvudperson.
• Du lockar läsarna med obesvarade frågor och ledtrådar enligt regeln att A kommer före B, vilket får dina läsare att bli nyfikna och försöka klura ut vad som är på väg att hända. 
• Då kastar du in ett hinder som är svårt att forcera vilket gör utfallet osäkert och du bygger därmed upp förväntningarna hos läsarna. Hur ska det gå?
• Du kryddar med starka känslor, varierande tempo och gestaltning.

Lycka till.

Kram Pia